Simmaren

Så har man då överlevt simningen, men det var inte så farligt som jag fruktade. Har ju inte simmat längre sträckor på länge, så jag var lite skraj för att gå ut för hårt. När startsignalen gick höll jag mig i de bakre leden för att hindra alla snabbsimmare.

Början av racet var kalabalik bland alla simmare, män och kvinnor, samt all skit som låg och guppade i kustlinjen, men efter några minuter hade fältet spridit ut sig. Då upptäcker jag att vi simmar i en kraftig sidoström som kommer att innebära att halva loppet går motströms. Trots denna upptäckt har jag svårt att hålla tillbaks, utan simmar allt fortare. Ivern sporras ytterligare av insikten att jag håller på att passera hela fältet, förutom ett tiotal mästersimmare låååångt före mig.

Vid vändningen till motströmssträckan har jag bara tre personer framför mig, två unga män och en engelsk kvinna i mammas ålder (jag ignorerar delfinerna som vid det här laget är 50-100 meter framför mig). Redan efter några tiotals meter så märker jag att kvinnan och jag tar in på de övriga två. Eftersom hon ligger några meter före mig så lägger jag mig bakom när hon snabbt tar sig förbi männen. Ha ha, tänker jag. Nu är det bara hon kvar och sedan är vägen fri fram till mål. Jag lägger i ytterligare en växel, men det gör även hon, så jag kommer inte närmre. Sen ligger vi där på rad och kämpar mot strömmen och tar oss sakta, men säkert, framåt mot bojen där skall vända hem igen. Nu börjar jag känna av att jag inte har simmat längre sträckor på säkert 10 år, men jag vägrar att ge upp - kvinnan skall besegras! Men samtidigt som jag ligger och sliter bakom henne med alltmer ömmande muskler, så glider hon lätt fram genom vattnet, tack vare en överlägsen teknik. När jag väl kommer till vändningen så har jag inte tagit in någonting, utan istället har avståndet ökat! Jag är nu rejält trött, och inser att den där kvinnan kommer jag aldrig att komma ikapp. Istället börjar jag oroa mig för att någon därbak skall passera mig. Som tur var så skedde aldrig detta och jag kunde, på stapplande ben, ta mig i mål där en medalj väntade.