Dayangtrailer

En monsunduschad Eda väntar på avfärd

Vädret var uselt i Singapore när bussfärden till Dayang startade. Skulle monsunen ställa till det för de tappra dykarna genom en sista dödsryckning? De var ju trots allt säsongens första gäster till denna Malajsiska paradisö.

Paradiset låg kvar

Några mil norr om Singapore slutade regnet och inte en droppe föll under hela helgen. Sol, däremot, blev det mycket av.

Barracudor glider förbi mig på riktigt nära håll

8 dyk som alla var riktigt bra blev summan av denna resa.

Mer bilder och mer berättelser från resan följer inom kort.

Kinesiskt nyår

Varför så tyst, Eda?

Det har inte hänt så mycket på sistone, därav tystnaden på bloggen. I helgen var det iaf kinesiskt nyår. Tyvärr var vädret uselt så jag har inte tagit några foton. Men, förutom templen har det inte varit så mycket att fota. Kinesiskt nyår är mer likt vår jul än vårt nyår - man tillbringar den med familjen med fokus på att äta. På själva nyårsafton som inföll en lördag var jag ute med två indier, Pre och Sen (PreSens... Hö hö hö). Själva färden in till stan var väldigt annorlunda jämfört med en vanlig lördag. Det första som märks är att nästan alla kineser är borta, med den positiva effekt att man får sitta på både buss och MRT.
Vid Boon Lay, min pendelstation, förflyttades jag raskt till Calcutta, för här svärmade tusentals indiska arbetare i brist på andra fritidsaktiviteter. Så fort jag passerat grindarna till tåget förflyttades jag raskt till Kuala Lumpur, för helt plötsligt var indierna som bortblåsta och perrongen full av malayer. Malayerna, till skillnad från Malaysierna, gillar att festa på stan och de tog givetvis chansen till lite fest.

Första anhalten på vårt nyårsfirande var ... egyptisk mat. Kinesiska restauranger denna kväll är antingen stängda, fullsatta eller svindyra, så vi tog det säkra före det osäkra och åt en niorätters (!!) på mitt favoritarabhak på Arab street.

Eftersom kvällen var ung och vi inte hade några vidare planer bestämde vi oss för att gå på bio. Vi hamnade på en spoof-movie som hette "Epic adventure" el. liknande. Värre skit har jag sällan skådat. Dessutom var det nog den kortaste film jag någonsin sett på bio, bara 75 minuter lång. Kasst!

Den korta filmen gjorde att vi FORTFARANDE inte kände oss mogna att gå hem. Efter lite övertalande lyckas Sen och jag övertyga Pre om att han behövde en drink på Loof, en bar på en takterrass. Stället var ganska tomt, men klientelet (och personalen) var trevliga att se på så jag ville stanna. Nu var det istället jag som fick övertygas om att vi skulle ta en drink på ett annat ställe ... 70 våningar upp. Detta var första gången jag var på detta uteställe och jag lär väl inte bli en stammis här, men det var kul att ha sett. Surt bara att man betalar 20 dollar för att komma in. Sen berättade att en normal lördag så är detta ställe proppfullt, men när vi kom in så fick vi t.o.m. sittplats. Trots detta tyckte jag stället var ganska dåligt då de envisades med att spela skitmusik på för hög volym vilket omöjligjorde konversation. Vi stannade väl en timme eller så innan det var dags att gå hem. På vägen ut separeras vi tillfälligt, indierna och jag, och direkt så hoppar några lättklädda damer fram. Pga musikvolymen hörde jag inte vad de sade, men jag antog att de var mer intresserade av min plånbok än mig så jag skakade bara på huvudet vilket fick dem att snällt hoppa tillbaks upp på stolarna vid utgången.

Denna kväll kunde jag ta MRT'n hem, trots att klockan var 2 på natten. Normalt slutar den gå vid midnatt, men en speciell kväll som denna ansågs det tydligen att vi behövde mer kollektivtrafik. Inte för att jag klagar, men tåget hem var nästan helt tomt. Jag tvivlar på att det hade varit lika tomt om det hade gått samma tid en "vanlig" lördag. Något för sMRT att tänka på...

Götheborg ligger i Singapore

Svenska flottan har siktats vid Sentosa. Oboy! Oboy! Oboy!



Exteriörbilder

Skeppet fick mycket uppmärksamhet i media, vilket märktes på besökarantalet. Det hjälpte dock även att det låg ankrat ett stenkast från Vivo City, Singapores nyaste och största köpcentrum. Nu kunde Singaporianerna kombinera lite kultur med sin favoritsport- shopping. Inne i köpcentrat fanns det en stor utställning. Halva utställningen handlade om Ostindiska kompaniet och de ursprungliga turerna. De hade långa beskrivningar på hur vidrigt sjömännen levde ombord under dessa långa resor. Dessutom fanns det givetvis information om den nutida versionen, dess rutt och besättning. Andra halvan av utställningen var ren propaganda från Sverige, där vi slog oss på bröstet och berättade hur duktiga vi är.

Dags att borda skeppet


Landkrabbor!

På båten fanns ett gäng med nonchalanta ungdomar som var rätt ointresserade av att berätta om båten för de som betalat inträde.

Ned till kanondäck


Kanoner och Shao


Utsikt från båten - Containerhamn och Vivo City

----------------------------------------------------------------------------------------------------
Så, slut på historia. I helgen var jag och såg "Last King of Scotland" en spelfilm om Idi Amin - trodde jag. Jag blev lite besviken på filmen, faktiskt. Inte för att den var dålig, men jag hade väntat mig en riktig höjdarrulle efter allt som skrivits om den. Det största problemet var att filmen inte handlade om Idi Amin... Istället handlade filmen om en skotsk doktor som råkar bli Amins personlige läkare. Idi Amin reducerades på detta sätt till en bifigur som iofs förekommer rätt mycket, men utan att man får stifta någon djupare bekantskap med honom. I första halvan av filmen är han charmig, glad och populär. I andra halvan är han paranoid, schizofren och psykopatisk. Dessutom utspelar sig filmen under en väldigt kort tidsperiod vilket ytterligare begränsar det historiska skeendet. När filmen börjar har Amin precis tagit makten, och det nämns nästan ingenting hur detta har gått till. Sen slutar filmen vid den palestinska kapningen av ett flygplan på Kampala flygplats. Efter filmen visas lite dokumentärbilder på den riktiga Idi Amin och korta textsnuttar om vad som hände sen, men de speglade inte på långa vägar den riktiga historien om hans fall.

Forrest Whittaker gör ett bra jobb som Amin, givet de begränsade scener han är med i. Hans problem är dock att han är för charmig. Det är minst lika många positiva Amin-scener som negativa, och det är den glada Amin jag minns, nu när jag tänker tillbaks på filmen, inte massmördaren. Han som spelar skotten är bra förutom de scener där han skall spela kär. Massmorden nämns bara i förbigående och i textremsan i slutet. Siffran 300 000 döda är dock alldeles för stor för att man skall fatta hur ruggig Amins regim var, så nog borde filmskaparna försökt "förtydliga" detta. Jag kan ju jämföra med "Blood Diamonds" som jag såg för några veckor sedan, som handlar om inbördeskrigen i Sierra Leone. I BD lyckas regissören väl förmedla ett samhälle i kaos och paranoia, vilket åtminstone närmar sig den verkliga situationen.

Last King of Scotland får 3 utspädda whiskyglas av 5 möjliga. /Nils-Petter