Zoobilderna

Äntligen!

Jag fick inte plats bland bilderna.

Hissobservationer

Lite kort om två hissfenomen jag har lagt märke till här i Singapore.

I Singapore har alla hissar knappar både för öppning och stängning av dörren, till skillnad från Sverige, där de flesta bara har en dörröppnare. Åker man hiss i Singapore och hamnar närmast knapparna så är det DITT ansvar att snabbt får ihop dörrarna efter av/pålastning. Tidsfönstret som ges för detta arbete är ungefär 2 nanosekunder efter att sista person lämnat dörrområdet. Skulle du inte hinna trycka in knappen inom denna knappa (hö hö) tidsperiod så kommer en hand att uppenbara sig i ögonvrån, en hand med destination dörrstängningsknapp. Du har nu blivit degraderad och alla i hissen tittar anklagande på dig för att du just stulit några värdefulla ögonblick från dem.

Den andra observationen har jag bara gjort i mitt eget hus. Hissen har bara tre knappar (förutom de obligatoriska öppnings- och stängningsknapparna, förstås): 1, 6 och 11. Enligt hisskonventionen i Wien 1921 så symboliserar siffrorna våningen man vill att hissen skall färdas till. Våning ett är i detta fall markplan och våning elva är den våning där undertecknad håller hus. Ibland händer det att man går in i hissen på markplan tillsammans med en annan hyresgäst och det är då som det underliga händer. Istället för att fråga vilken våning medpassagerarna vill åka till så trycker knappoperatören snabbt på bägge knapparna (6 och 11). Detta har hänt flera gånger med flera olika knapptryckare, så det verkar snarare vara en regel än ett undantag. Det lustiga är att vi ofta skall till samma våning, knappansvarige och jag. Följden blir att hissen stannar till halvvägs, dörren öppnas en kort stund som för att släppa in lite luft innan färden fortsätter. Även om tiden för dörröppning är kort, tack vare de erfarna dörrstängningknapptryckarfingrarna hos de infödda, så känns detta stopp väldigt onödigt. Frågan är ju voffor di gör på detta vis?

Brandövning

Idag var med om den skummaste brandövning jag någonsin sett. Det började precis som vanligt, med att alla visste om det (...). När larmet gick så tog vi trapporna ned till uppsamlingsplatsen där vi räknades in av våra tekniker. Så långt allt normalt. Efter att ha stått där en kvart och dragit alla brandskämt som finns, så började alla gå in i en näraliggande byggnad. Nu började konstigheterna! Som ett lämmeltåg följde vi de framförvarande igenom trånga gångar, utan att någon verkade veta vart vi skulle. Spekulationer om mat kom givetvis upp - vi är ju trots allt i matglada Singapore. Till allas besvikelse leddes vi in i en sal som var tom, förutom en temporär röd scen i andra änden. På scenen stod dekanen och hade redan inlett ett långt, väl förberett tal där han prisade allt och alla som gjort denna lyckade brandövning möjlig. Det verkade mer som om vi hade lyckats ta oss till månen än ut ur en byggnad. Under tiden talet hölls gick det runt brandmän och delade ut tjocka fina böcker om vad man skall göra när något händer. Detta var dock inget dåligt, då boken täckte det mesta man kan råka ut för: brand, jordbävning, tsunami, terrorism, ormbett, bilolyckor etc. När dekanen var klar med sitt tal tog brandchefen över mikrofonen. Till allas glädje var hans tal mycket kortare, men han tackade oss alla för vi klarade av att gå i trappor så bra. Siste talaren var för mig okänd, men hans uppgift var den roligaste. Han delade ut diplom till alla skyddsombud, ca 50 st, för en väl genomförd övning. En-och-en fick de gå upp på scenen och skaka hand med dekanen när de mottog sitt diplom. Så går alltså en brandövning till i Singapore.

Vad hände på Singapore Zoo?

- Vad hände egentligen här på zoot när Eda var på besök?

- Ja, han var ju här i juni, så det är rätt pinsamt att nästan ingen har sett mer än ett enda foto.

- T.o.m. jag är snabbare än den snubben!

- Såklart! Han är ju hedermedlem i vår klubb.

(så patetisk)

- All denna väntan gör mig rastlös.

- Chilla ner lite, grabben! Njut av det vackra vädret istället.

- Sant, men efter ett tag blir det blir så trååååkigt att vänta...

Sagolik egyptisk mat

Mumsfilibabba!

Har inte gjort så mycket sedan föräldrarna åkt hem. Förutom en FANTASTISK fredagsmiddag på en egyptisk restaurant tillsammans med mina indiska vänner har jag inte gjort något minnesvärt alls, faktiskt. Egyptisk restaurant, ja. Indierna och jag har träffats några fredagar för middag nere på stan. Sen och Baja är båda vegetarianer och deras kompisar likaså, så det är aldrig några problem att enas om matställen. Sen och Baja är, för övrigt, förkortningar av mycket, mycket längre namn, men de är så krångliga att alla använder deras smeknamn. Bajas för- och efternamn, t.ex. består av hela 27 bokstäver! Den här fredagen bestämde vi oss för att gå ned till Arab street och äta egyptiskt. Vi gick till Café le Caire, där jag lunchat förut och beställde en massa olika rätter som vi delade på. Restaurangens har ett stort vegetariskt utbud och vegrätterna är dessutom exemplariskt markerade i menyn, med ett "V". Maten var fantastisk! Detta är nog första gången jag smakat hoummus ute, som är lika bra som min egen... :-D Dessutom åt vi falafel, favabönsröra (sagolik), grillad svamp, Tahini, Tabbouleh, och Babaganush. Allt serverat med bröd och kryddat ris. Detta var nog den bästa mat jag ätit i Singapore, i paritet med Yoons indiska restaurant.

Bon voyage!

Ett av de små tornen i parken.

Så har då vardagen kommit igen - mor o far har lämnat sin lille son ensam i den stora staden. Sista dagen var väldigt actionbefriad, då väskor skulle packas, lägenheten skulle städas och e-boardingpass skulle skrivas ut. Detta avklarades dock på förmiddagen vilket lämnade eftermiddagen fri att utforska Jurong lite noggrannare. Efter en sista foodcourtvisit och turboshopping i Jurong Point, där jag fick ytterligare en störande inblick i mina föräldrars klockfetishism, åkte vi hela två hållplatser till Chinese Garden, en oas i storstadsdjungeln.

Far och son försöker förstå den avancerade kinesiska rebusen vid entrén

Parken består av lite traditionella, men relativt nybyggda, kinesiska (och japanska) hus och trädgårdar. Trots att här är vackert, lugnt, lätt att gå samt fullt av varaner/fisk/sköldpaddor så är parken märkligt tom.

Lite varstans stod det soldater och bevakade husen

Min teori är att avsaknaden av ett matställe skrämmer bort lokalbefolkningen. Parken är ganska stor, och pga tidsbrist hann vi bara med halva parken innan det var dags att ge sig av hemåt för lite perkolatorkaffe och tjex.

$500 är ungefär 2300 kr!

Efter att ha vinkat av föräldrarna återvände jag till lägenheten som kändes märkligt tom. Efter att ha varit så nära dem under hela deras visit har man vant sig att ha dem nära. Det gick, för övrigt, ovanligt bra att bo allihopa i min lilla lya.

Hej då, mamma och pappa! Det var jättekul att Ni hälsade på.

Araber?

Mamma var rädd för att stöta på skumma typer på Arab Street. Ack så rätt hon fick.

Sista dagen. Sen morgon och långsam frukost. Sen var det fråga om sedvanlig buss till Boon Lay (tunnelbanans ändhållplats), dit en hiskelig massa busslinjer fraktar folk för vidaretransport. Hela transportsystemet funkar verkligen bra. Det kanske beror på att bussar och tunnelbanetåg kommer med korta intervall. Och ändå är alla fordon fulla med människor. I dag åkte vi ganska långt - till en station som hette Bugis och den var ny för oss. Efter en kaffepaus (där vi serverades varsin stor glaskupa med 3 dl kaffe. Gissa om det kändes trängande efter en stund.

Guiden förde oss till en stadsdel som heter Arab Street. Den består förutom av gatan med det namnet av ett antal parallella eller korsande gator med gammaldags tvåvåningshus. Hux flux befann vi oss i Mellanöstern, där mörkhyade och överviktiga herrar stod i dörrarna till sina matt- eller tygbutiker och med kulspruteartad artighet försökte locka in oss. Understundom lyckades de. Sonen till ägaren, en turbanprydd herre med prydligt skägg (som vi på förekommen anledning döpte till Singapores svar på Brand-Johan) visade Bitten runt på två våningar och återkom till de första högarna med Thai-sidentyger. Han ville ha 35 singapore-dollar för en meter. Jag lärde Fredrik att man ska alltid fråga hur mycket tyget ligger på - det verkar initierat och imponerar. Roligast är det om man hinner ställa frågan INNAN någon dam gör det. Det här tyget låg på 1.15 meter. Och hustrun frågade i vänlig ton om han kunde sälja två meter för 50 dollar. Sonen log lika vänligt när han skakade på huvudet och sa att det gick inte. Nähä, sa vi och gick raskt ut ur butiken. Och då blev det ett liv och ett kiv. 50 dollar ropade man efter oss, varefter hustrun triumferande återvände och så blev det affär. Ägaren bedyrade att han inte tjänade "ett dyft" på tyget om han sålde till detta pris. Säkert...

Några av affärerna på Arab Street

Men det fanns andra affärer också. Fredrik kallade dem "Ingrid-affärer" efter kusin Ingrid som älskar att ströva omkring i affärer som säljer adiafora, helst sånt som är flätat. Och här köpte vi litet här och litet där.

Så besåg vi en jättestor moské och sen var besöket i Arab Street slut. Vi borde nog ha stannat litet längre, för det var så lugnt och trevligt att gå där. Det var få strövande turister så man kunde gå i egen takt. Men vi sökte oss till ett redit hie. Ett av de största marknadsområden jag sett och till och med hustrun fick nog bara efter en liten stund. Men sen repade hon sig minsann när vi kom in i ett luftkonditionerat varuhus.

Sultan-moskén, där imamen hade egen parkeringsplats

Vi lunchade i en food court och jag måste säga att detta är en bra uppfinning. Man får god mat och ett enormt utbud till mycket låga priser. Alla tre åt för cirka 55 kronor, tillsammans!

I morgon åker vi hem och jag har ingen som helst lust att göra det. Tror inte att hustrun gör det heller. /J-E

En holländsk och ornitologisk orgie

Hej!

Våra befjädrade vänner i naturen har låsts in i Jurong Bird Park. Så för att se dem får man ta sig dit. Det görs med taxi när en dylik väl uppvisar sig. Parken var större än vi hade väntat oss och var väldigt sevärd. Våran vän, Björn Kylefors, skulle förvisso ha trivts här. Det som tilltalade församlingen bäst var några aviarier (tror jag i alla fall att de heter på svenska). Därmed förstås stora anläggningar, kanske flera tusen kvadratmeter inhägnade med nät i väggar och tak. Ett av dem var säkert tjugo meter hög och innehöll en stor broanläggning för oss betalande. Men de riktiga invånarna var flera hundra småpapegojor med de mest fantastiska färger som flög omkring och väsnades. Man kunde köpa små plastskålar med nån slags dricka i och mata dem med. Och då blev man populär!

Mor blev poppis efter att hon erbjudit mutor

På ett annat ställe kom man in i en sydamerikansk urskog där kolibrier och andra småfjädringar höll till. Kanske inte lika stor, men ändå.

Jag är ingen fågel utan en leguan, men jag fick vara här inne ändå!

Det tredje aviariet var det största. Där glömde man nästan bort att man inte befann sig ute i den verkliga djungeln. Ryggraden so to speak var ett trettio meter högt vattenfall (världens högsta konstgjorda enligt en stolt proklamation). Och runt om detta var det också ett liv och ett kiv, men nu var det afrikanska börds som gällde.

Björn! Hjälp! Vad är namnet på denna bärätande tofsmes?

Utöver dessa stora attraktioner fanns det smärre avsnitt som tematiskt presenterade olika grupper av fåglar: rovfåglar, näshornsfåglar/tukaner, paradisfåglar, pingviner, papegojor och pelikaner/flamingos.

En pelikan som försöker vara unik och inte falla för det där "vita fjädrar"-modet

Kan läsaren sedan med sin erkänt livliga fantasi tänka sig klimatet, med hög luftfuktighet och hög värme, så förstår denne hur det kändes under T-tröjan.

Några gäster väljer att promenera genom parken

andra knäar bara

för att de missat flyget

Många djur verkar bara vara intressanta, för asiaterna, när de visar upp mänskliga trick.

Mor hann även med lite "spontana" och "oarrangerade" blomfotografier

Ja, det var den ornitologiska delen av dagen; den tog drygt fem timmar.

På kvällen var vi bjudna på middag av Fredriks professor. Och det ägde rum i Holland Village. Där hade inte ens Fredrik varit dessförinnan. Ett litet men kolossalt livligt restaurangdistrikt inte alltför långt från hemmet. Vi sammanstrålade med hela professorsfamiljen, mamma, pappa och två kids. En gosse i de tidigare tonåren som i likhet med sina jämnåriga över hela världen knappt sade ett enda ord och en femårig flicka som var så charmig. Vi åt indiskt och det var såå gott. GI-index var säkert under sjuttio, Ulrika.

Så har det gått en singaporedag ytterligare och de håller tyvärr på att ta slut. Nu ska vi dricka kaffe och tillsammans sitta och klia på alla sandflugebett vi fick med oss från Bintan.

I Nirwana

I Gamla testamentet ere många böcker. I det här avsnittet är ambisen att det ska bli nåt liknande, men jag vet inte om det orkas. Men jag försöker väl.

I tisdags skulle vi sålunda fara till Bintan (uttalas numera med stockholmsk accent). Det hela började med en taxiresa över nästan hela republiken. Fredrik bor på västkusten och bintanhamnen gränsar till flygplatsen som ligger på andra sidan kontinenten. Det är billigt och enkelt att taxiresa här. Nästan hela resan går på en motorväg som bitvis är åttafilig och det är faktiskt vackert för man har planterat massor med träd, buskar och rabatter utefter vägbanan och det är grönt!!! Ungefär halvvägs passerar man de centrala spore-delarna och det är riktigt kul. Skyskrapor brukar inte vara någon källa till beundran, men här är det faktiskt det. För arkitekter och byggherrar har fantasi vilket gör det till ett rent nöje att titta på alla höga hus. Man leker med färger, fasadbeklädnad, takform, oregelbundna fasader och ibland finns det enorma håligheter i husen. Vete faen hur dom gör!!! Ska tilläggas i sammanhanget att alla de hundratals höghus man passerar dagligen också är fantasifulla och riktigt trevliga att betitta. Dessutom är nästan alla välskötta.

Back to basics. Resan till Bintan tar nån timma med ny och fin katamaranbåt. Det var ungefär lika sensationellt som att ta tjugosexan mellan Bankeryd och Juneporten. Sen parkerar man vid hamnen och trasslar sig igenom tull och annat. Revisorssjälen fröjdade sig, för tullen i Indonesien, DOM har fanimej fattat det här med internkontroll och oberoende. Det sitter nämligen tre gubbar som tillsammans granskar passen, klistrar in visalappen och vispar dit en hisklig massa stämplar. Sen var det luftkonditionerad buss till Nirwana Resort Hotel. Var bitvis ganska kul resa för vi såg apor och en del stora ödlor. Framme så stod söta flickor och bjöd på välkomstdrink och så vidtog incheckningen vilken tog en rätt lång stund. Rummet var stort och fint, luftkonditioneringen fungerade fläckfritt och utsikten var trivsam.

En av de söta flickorna och två andra snubbar

Vi insåg rätt snart att det hela skulle kunna kallas turistreservat, för vanliga dödliga indonesier kom nog inte in där. Det stod vägspärrar vid infarten skötta av allvarliga och beväpnade herrar. Men ska man, som vi, bara stanna där några dagar så gör det inget. Man är sysselsatt ändå. Personaltätheten på hotellet var fantastisk. Det fanns massor av folk som svärmade omkring överallt, fullt sysselsatta. Det rörde sig om småväxta, finlemmade personer (alla kanske ser ut så i Indonesien?) och de hälsade glatt och vänligt på varje gäst de mötte på en gångväg eller i en korridor.En del av hotellets stora pool, med utsikt över havet

I denna anläggning finns bubbelpooler lite varstans

Efter någon timma hittade vi rätt bra på anläggningen. Fyra restauranger, ett antal affärer, en jättefin poolanläggning och HAVET!!! Sydkinesiska sjön håller en hög standard, minst fyrstjärnig. Varmt i vattnet och en fin sandstrand som naturligtvis ändrade storlek då och då, beroende på ebb och flod. Det litet märkliga var att de allra flesta turistkollegerna höll till vid och i poolen. Vi parkerade oss i stället under ett stort fikusträd några få meter från havet. Där vidtog nu under ett par dagar en intensiv verksamhet från vår sida. Vi låg och läste eller funderade och ibland bara låg vi där på var sin liggbädd. Och så knallade vi ibland ner den långa vägen och tog oss ett dopp.

Mor på väg ut från vårt gömställe under korkeken, förlåt fikusträdet

Utsikt över stranden

Turistkollegerna ja. Vitingar utgjorde en mycket liten minoritet. Jag tror att de allra flesta var kineser. Sen fanns det en del indier också. På slutet av tiden så tillkom en hel del japaner. Blev påmind av en av dem att "tack" heter "origato" på japanska. Han kunde omöjligt uttala "tack", utan det blev hela tiden "taki". På indonesiska hette det något annat omöjligt att uttala, men japanen påstod att det gick bra att säga "three magazins" så förstod de.

Här ligger Fredrik och fotar. Vad?

Jo, miniatyrkrabbor, knappt 1 cm stora, som rullade sandkulor hela dagarna

Ja, så där höll det på! Tilläggas ska också att ätandet tog en god stund av tiden. Det var som ett äkta skånskt gästabud: Go mad, möen mad och mad i rättan tid! Frukosten ingick i priset och på frukostbordet stod lika mycket som till middagen på kvällen. En apprentice stod i ett bås och tillverkade omeletter mest hela tiden och han hade fullt upp.

Torsdagen var en stor dag, för då fyllde hustrun år. Fredrik och jag sjöng för henne på morgonen, stackars liten, varefter några enkla presenter överlämnades. På kvällen tog vi shuttle-buss till en en fiskrestaurang en bit bort och åt födelsedagsmiddag. Det var första gången i mitt liv som notans belopp överskred en million, närmare bestämt 1 043 728 - rupier alltså. Men det är hon värd! Det var på hemresan som vi pratade med japaner. Och det var första gången jag haft någon kontakt med sådana, för de brukar ju vara mycket fugitiva och ger aldrig någon ögonkontakt.

Födelsedagstårta som köptes/åts upp i Jurong West

Vi upptäckte även affärerna. Det var faktiskt billigt att shoppa där. Både hustrun och jag kom loss ordentligt.

Ja, så blev det fredag och vi åkte hem och det var lika odramatiskt det. Väl hemma så slängde vi in väskorna och gick ner för att äta på en food court, som ligger bara nåra hundra meter härifrån. Förutom oss tre såg jag bara ytterligare en viting, sen vare bara kineser, malajer och indier och det var ett liv och ett kiv som Strindberg skulle ha beskrivit det. Massor med folk och de flesta skulle äta samtidigt som vi. Men vad vi trivdes där!!! De turister som inte fått en sån guidning som vi ges ju bara tillfälle till näringsintag i välkammade restauranger i city, medan vi hela tiden hade kontakt med vanligt folk och upplevde deras vardag. /J-E

Foodcourt med tyken personal

Orchard Road har redan börjat julpyntas

30 oktober. Dagens tema är ömma fötter! I dag var det sagt att den stora shopping-dagen skulle inträffa. Med stora förväntningar och renputsad magnetremsa på kontokortet begåvo vi oss ut i vida världen. Läsaren tänke sig, å ena sidan ett fallfärdigt skithus av halvruttna bräder och å andra sidan ett nyrenoverat rokokoslott. Läsaren göre sig sedan tankeexperimentet att i stället för sagda toalettanläggning sätta/ställa/lägga A6-center. DÅ kan man utan större fantasi inse storlek och standard på shopping-centrat i Singapore. Efter bara ett par timmar suckade I-B längtansfullt, tänk vad roligt det skulle vara att få gå här en hel dag med sina döttrar!Detta är entrén (!) till ett av de största varuhusen på Orchard Road

Vi drog plikttroget igenom cirka tio varuhus - och köpte fyra vykort! Nej nu ljög jag. En del saker blev det. Viktigast var en perkolator till Fredriks hushåll, som alltså vid det här laget närmar sig sin fullbordan. Slår vad om att läsaren inte vet vad perkolator heter på engelska. Emotser en kommentar härom där läsaren skamset erkänner detta. För OM läsaren svarar rätt, så har vederbörande tjuvtittat i lexikon. Among other things fanns där en bokhandel dit guiden ledde oss. Den var stor och mycket trevlig att gå igenom. Vi funno till och med svenskar där.

Det hela var ganska trevligt, även om fötterna blevo allt mera känsliga. Det var lagom med folk i affärerna och expediterna var trevliga, även om de ibland var litet väl ivriga att sälja. På slutet skulle vi frossa i tekniska leksaker med IT- bakgrund. Ojojoj!!! Det rörde sig om ett varuhus på sju våningar där nästan alla lokalerna användes för dylika varor. Där blev det inget köpt men det var redit kul att gå igenom det hela. I källaren fanns det en food court. Detta är förträffliga anläggningar där man äter för en billig penning och har ett stort urval av mat.Två mätta herrar

NU gjorde vi de stora affärerna. Bredvid varandra utefter en gata fanns det tre affärer med affärsidén Så många varor som möjligt på så liten yta som möjligt. Med andra ord ett trevligt ställe att stanna till vid. Där sålde man armbandsur. De var billiga! Vi köpte tre stycken för 10 dollar. Och den som vet att kursen för en dollar ligger på cirka 4,90 kan säkert ganska lätt kalkylera fram det styckevisa inköpspriset. Håller de en månad var, så är jag nöjd. Tycker själv att de riktigt snygga.

Vid det här laget är vi "hemma" igen. Mamma städar i Fredriks byrålådor och har det trevligt. Samtidigt inviger vi percolatorn. Vi avser att inom en snar stund börja packa för i morgon förmiddag åker vi till Indonesien. Tack vare detta är vi för en kort period miljonärer. Man får faktiskt 1 000 rupier för en SEK. Bara en sån sak.

damväskor och skor

En ... krabba.

Idag har vi varit litet mer rustika. Vi skulle uppleva vildmarken i S-pore! Därför tog vi först taxi en lång bit (visst är det praktiskt?) Sen kom vi till något som nog är en av stans minst kända attraktion: en nationalpark i form av ett mangroveträsk. Jag tror att guiden valde den här sevärdheten, eftersom han också är smålänning. Inträdet belöpte sig till ynka 1, säger en SGD, visserligen per person men ändå.En ... slamkrypare

Vi var där i åtskilliga timmar och lyckades undgå alla monster och vilda bestar som guiden försökte skrämma oss med. Men här finns det mod och jävlaranamma i överflöd. För övrigt enkelt att vara stöddig, för vi såg INTE följande annonserade vilddjur: boaormar, krokodiler, spottkobror eller stora spindlar, sådana som Ulrika med sådan framgång imiterade på Helenas rygg.Beviset! Det är LIVSFARLIGT att vandra här.

Däremot gjorde vi bekantskap med skvadroner av myggor, slamkrypare, vinkarkrabbor och ödlor. De var avgjort de mest spännande. De levererades i flera storlekar från 2 decimeter till lika många meter. Den biggaste vi såg var sisådär 1,5 meter. Fast guiden skulle förstås vara värst. HAN hade naturligtvis sett såna som var lååångt mer än två meter, fast naturligtvis inte just idag. Men jag tyckte ändå, i all min berömda anspråkslöshet, att 1,5 meter var rätt spännande också. Lillebror Varan

Sen fanns det en hiskelig massa fåglar. En del var vackert vita (hägrar med flera) och andra var kamouflagemålade, så att de ibland var svåra att se.Björn: Vad är skillnaden mellan 'egret' (ovan) och 'heron'?

En gång såg vi tre riktigt stora hundar som sprang omkring. Vi vet faktiskt inte om de var vilda eller ej. Något halsband hade inte. Å andra sidan såg de verkligen inte svältfödda ut. Något åt mitt håll i stället.Betydligt trevligare däggdjur än förvildade hundar

Något om anläggningen. Den är alltså en kvarleva av alla stora mangroveträsk som en gång täckte hela ö-kusten. Nån gång på 1980-talet upptäckte man det här och satte igång och för 86 miljoner SGD blev det hela till verklighet 1993. När man passerat en entrébyggnad gick man över en bro och valde sedan att gå på en eller annan stig. Överallt finns det skärmskydd bakom vilka man kan så och kika på de anställda djuren genom små luckor. Sen fanns det många små hus och skärmtak och ett arton meter högt fågetorn. Den känsla av vildmark man upplever minimeras raskt när man då och då ser höghusen på andra sidan nåt vatten. Ett par gånger kunde man ses över till Malaysia och deras diton.

Mamma fotade blommor som vanligt. Här är en Jomst.

Efter flera timmar därstädes, en fika på fiket så lämnade vi vildmarken och tog bussen och en taxi tillbaka till Fredriks. Där slocknade alla en liten stund av pur trötthet. Men efter en dusch och partiell omklädsel gick vi bort till guidens andra arbetsplats. En massa vita byggnader i en mycket vacker parkanläggning som tillsammans blev Nangyang Technological Unıversity. Det var riktigt imponerande att gå där. Jönköpings högskola blev med ens ganska provinciell, både till storlek och tillgängliga pengar. Vi avslutade besöket där med kvällsmat på en food court, där vi kostade på oss indisk mat. Det kostade högst 20 kronor per person! /J-EEda poserar framför sitt imperium