Zoobilderna

Äntligen!

Jag fick inte plats bland bilderna.

Hissobservationer

Lite kort om två hissfenomen jag har lagt märke till här i Singapore.

I Singapore har alla hissar knappar både för öppning och stängning av dörren, till skillnad från Sverige, där de flesta bara har en dörröppnare. Åker man hiss i Singapore och hamnar närmast knapparna så är det DITT ansvar att snabbt får ihop dörrarna efter av/pålastning. Tidsfönstret som ges för detta arbete är ungefär 2 nanosekunder efter att sista person lämnat dörrområdet. Skulle du inte hinna trycka in knappen inom denna knappa (hö hö) tidsperiod så kommer en hand att uppenbara sig i ögonvrån, en hand med destination dörrstängningsknapp. Du har nu blivit degraderad och alla i hissen tittar anklagande på dig för att du just stulit några värdefulla ögonblick från dem.

Den andra observationen har jag bara gjort i mitt eget hus. Hissen har bara tre knappar (förutom de obligatoriska öppnings- och stängningsknapparna, förstås): 1, 6 och 11. Enligt hisskonventionen i Wien 1921 så symboliserar siffrorna våningen man vill att hissen skall färdas till. Våning ett är i detta fall markplan och våning elva är den våning där undertecknad håller hus. Ibland händer det att man går in i hissen på markplan tillsammans med en annan hyresgäst och det är då som det underliga händer. Istället för att fråga vilken våning medpassagerarna vill åka till så trycker knappoperatören snabbt på bägge knapparna (6 och 11). Detta har hänt flera gånger med flera olika knapptryckare, så det verkar snarare vara en regel än ett undantag. Det lustiga är att vi ofta skall till samma våning, knappansvarige och jag. Följden blir att hissen stannar till halvvägs, dörren öppnas en kort stund som för att släppa in lite luft innan färden fortsätter. Även om tiden för dörröppning är kort, tack vare de erfarna dörrstängningknapptryckarfingrarna hos de infödda, så känns detta stopp väldigt onödigt. Frågan är ju voffor di gör på detta vis?

Brandövning

Idag var med om den skummaste brandövning jag någonsin sett. Det började precis som vanligt, med att alla visste om det (...). När larmet gick så tog vi trapporna ned till uppsamlingsplatsen där vi räknades in av våra tekniker. Så långt allt normalt. Efter att ha stått där en kvart och dragit alla brandskämt som finns, så började alla gå in i en näraliggande byggnad. Nu började konstigheterna! Som ett lämmeltåg följde vi de framförvarande igenom trånga gångar, utan att någon verkade veta vart vi skulle. Spekulationer om mat kom givetvis upp - vi är ju trots allt i matglada Singapore. Till allas besvikelse leddes vi in i en sal som var tom, förutom en temporär röd scen i andra änden. På scenen stod dekanen och hade redan inlett ett långt, väl förberett tal där han prisade allt och alla som gjort denna lyckade brandövning möjlig. Det verkade mer som om vi hade lyckats ta oss till månen än ut ur en byggnad. Under tiden talet hölls gick det runt brandmän och delade ut tjocka fina böcker om vad man skall göra när något händer. Detta var dock inget dåligt, då boken täckte det mesta man kan råka ut för: brand, jordbävning, tsunami, terrorism, ormbett, bilolyckor etc. När dekanen var klar med sitt tal tog brandchefen över mikrofonen. Till allas glädje var hans tal mycket kortare, men han tackade oss alla för vi klarade av att gå i trappor så bra. Siste talaren var för mig okänd, men hans uppgift var den roligaste. Han delade ut diplom till alla skyddsombud, ca 50 st, för en väl genomförd övning. En-och-en fick de gå upp på scenen och skaka hand med dekanen när de mottog sitt diplom. Så går alltså en brandövning till i Singapore.