Höga berg, djupa dalar och en vacker skärgård

Capilano Suspension Bridge; Andon gör sig redo att gå över

Efter mardrömsinledningen på min resa kunde det bara gå uppåt, och det gjorde det med besked. Det var jättekul att se familjen Edman igen, efter 1.5 år, och en Andon som klarar av betydligt mer än basala kroppsfunktioner. Efter att Edmänniskorna plockat upp mig från hotellet (jag avbokade natt 2 som var inplanerad för oss allihop) så begav vi oss bort från ghettot och åkte norrut för vårt första äventyr - Capilano Bridge. Denna hängbro med anor från 1800-talet leder till ett häftigt strövområde i en mörk skog.

The Edmans!; Trädbroposering

Bland annat fanns det en massa trädbroar där man kunde vandra högt över marken. Vi hade tur som var här innan högsäsongen börjat för det var inte så mycket folk som jag kan tänka mig att det blir under sommarsäsongen. Nu var det mest en massa asiater och Amish light som njöt av grönskan och utsikten.

Naturen är inkorporerad i trädbroarna

Själva turen tar inte så lång tid att gå, men är väl värd ett besök för den som kommer till Vancouver. Dessutom finns det en gigantisk giftshop och två restauranter för den som gillar sånt.

Linda poserar framför väderstationen

Efter några timmar i den svala skogen och en misstänkt köttlik vegburgare så fattade vi beslutet att lämna skogshuggarlandet för att bege oss till USA. Från Vancouver till gränsen är det inte lång väg att köra och efter en dust med Homeland Security så befann oss vi i de frias land.

Utsikt från vägen på halvön; Färjeläget vid Clinton, WA

Efter att ha passerat gränsen to vi tog oss kvickt ut till kusten, eftersom vi bara hade några timmars dagsljus kvar. Vi hade siktat in oss på en ganska stor halvö strax norr om Seattle. Vi var tvungna att bo nära Starbucks-, Boeing och Microsoftstaden eftersom vår hyrbil skulle bytas mot en annan dagen därpå. I det lilla fiskeläget Coupeville hittade vi ett hotell där vi spenderade natten. Hela halvön känns som ett hett turistmål när säsong råder. Det är fullt av restauranger, h/motell och krimskramsbutiker. Men givetvis är det inte detta trams som lockar turisterna utan den vackra naturen. Nu hade vi tur dock, som reste strax innan vägarna igenkorkas av de gigantiska husbilarna med SUV-bilar på släp. (Detta är alltså sant. Vi såg några av dessa monster som drog biljollar av en storlek som skulle få vilken miljöpartist som helst att koka av ilska).

Utsikt från båten

Dagen efteråt tog vi oss ytterligare söderut till en bilfärja som tog oss till "fastlandet". Tyvärr så var vi rätt sent ute vilket innebar att vi kom försent till biluthyrningen. Där lärde vi oss att det är billigare att sinka resan några minuter för att fylla på tanken än att komma in i tid med en nästan tom bensintank. Efter detta debackel så bytte vi upp oss till en minivan som bättre passade våra behov för den fortsatta resan söderut. Men först skulle vi upptäcka Seattle...

Tillbaks i Singapore

Nu är jag tillbaks i Singapore igen. Jag har sett mer än ghettot i Vancouver, och det kommer att portioneras ut efter hand.

In the ghetto of Vancouver

(Edit: Lade upp en bild Ni kan titta på tills jag får upp nästa del...)

Utsikt över Lions Gate Bridge, taget från Stanley Park

Familjen Fälths traditioner trogen väntade jag i det längsta med att packa mina väskor för USA-trippen. Kl 2 på natten innan avfärden kunde jag blunda en kort stund innan det var dags att gå upp igen. Mitt flyg till Vancouver lyfte redan kl 7 på söndagmorgonen så jag behövde gå upp jättetidigt för att hinna checka in. Detta visade sig dock vara ett lyckat drag, för jag sov stora delar av färden över, och lyckades nästan helt undvika jetlag. Flygturerna tog ungefär 6+8+1 timmar vardera med totalt cirka 5 timmars väntan mellan dem. Jag mellanlandade i Tokyo och Seattle innan jag kunde ta ett litet propellerplan till Vancouver, B.C. en stad som jag hade stora förväntningar på. Det roligaste med Seattles flygplats var att jag var tvungen att gå igenom tullen för att ta flyget till Kanada, så hade jag inte haft automatiskt visum hade jag blivit nekad tillträde till planet, även om jag aldrig skulle ha tänkt mig besöka "the land of the free".

Mitt första intryck av Vancouver började i dur men ändrade snabbt till moll. Vancouver är ytterligare en mytomspunnen plats bland skateboardåkare och av alla bilder jag sett och av alla kommentarer jag hört så hade jag en inre bild av Vancouver som en riktigt fin stad. Dessutom har jag nästan bara positiva erfarenheter av Kanadensare (inte kanoterna) så jag hade sett fram mot att få se denna stad. Efter att ha passerat passkontrollen med de snyggaste kontrollanterna jag någonsin sett så hoppade jag in i taxin till hotellet. Vancouver ligger väldigt vackert vid vattnet, omgivet av höga, snötäckta berg så utsikten över stan bådade verkligen gott. Tyvärr så ändrades bilden gradvis till mörker. Första stadsdelen var en rik villaförort och färden fortsatte sedan in mot centrum. Första affärsdistriktet var en massa affärer som troligtvis riktade in sig mot villaägarna och det såg trevligt och fint ut. Efter detta kom taxin in i själva centrum, med en massa betong och sten som en typisk modern storstad. Centrumarkitekturen var dock inte så fin som jag hade väntat mig, med ett fåtal undantag. Dessutom hade de byggt en mass höga, fula bostadshus intill centrum, som alla såg likadana ut. Helt klart en arkitekturmiss. När vi passerat centrum svängde vi in på den långa gatan där mitt hotell låg. Här gick färden ned till misär på bara några kvarter. När jag bokade hotellet så såg det fint ut och låg nära centrum, så jag hade inga misstankar om hur dåligt det kunde vara, men när jag åkte nedför gatan insåg jag fort att det låg mitt i ett ghetto - ett av de värsta man kan tänka sig, dessutom. Jag har aldrig sett så många hemlösa och trasiga människor på ett och samma ställe. Gatan var full av alkoholister, knarkare och mentalt trasiga människor som alla försökte komma in på ett av de få härbärgen som låg längs gatan. Mitt i detta område låg mitt hotell... Eftersom jag inte skulle träffa Linda, Jonas och Andon förrän nästa dag så var min originalplan att slänga in grejerna på hotellet och ta mig ned downtown, hinka i mig starbuckskaffe och se vad stan hade att erbjuda. Anledningen var att jag ville komma in i rätt dygnsrytm och inte somna för tidigt. Men när jag stod däruppe i min hotellborg och skådade ned över gatan där prostituerade och knarkare irrade fram-och-tillbaks så tappade jag all lust att gå ut utanför dörrarna. Istället tog jag mig en lur, trots allt, och vaknade runt sexsnåret med ett jäkla hål i magen. Nu var jag helt enkelt tvungen att ta mig ut, bara för att finna någonstans att äta, annars skulle natten bli olidlig... Som tur var fanns det en vietnamesisk restaurant rakt över gatan där jag beställde take-away som jag åt med god aptit framför teven med alla, typ 100 kanaler. Trots min eftermiddagslur så hade jag inga som helst problem att somna redan klockan 9 och jag vaknade upp kl 7 på måndagmorgonen redo att möta mina reskamrater vars kryssningsfartyg redan hade ankrat i hamnen.

Livstecken fra professor Drövel

Nu har jag precis kommit till SF efter en flerdagars roadtrip från Vancouver i Canada. Det var fantastisk natur längs vägen. Mer detaljer kommer senare, men kortfattat om städerna längs vägen:
Vancouver - Besvikelse
Seattle - Positiv överraskning
Portland - Bumtown USA

The American Dream

Om några timmar sitter jag på flyget till Vancouver. Efter en dubbelstuds i Tokyo och Seattle landar jag i vackra (?) British Columbia. Jag har inte orkat räkna ut hur många timmar jag skall spendera på planet, men jag landar samma dag, bara några timmar senare. Jag flyger dock över datumgränsen så jag tjänar ju in en dag där... Skall bli spännande att flyga över Stilla havet, även om jag gissar att det inte är så upphetsande att se från 10000 m. Tyvärr så vänder jag ju tillbaks två veckor senare så jag kan fortfarande inte hävda att jag rest runt jorden. Ett litet, jäkla, band mellan USA's öst och västkust kvar.

Det här var ett tråkigt inlägg, men jag hoppas kunna bli roligare borta i frihetens land. Har jag tur träffar jag en producent som kan göra mig till stjärna på American Idol, eller liknande, så att jag aldrig mer behöver använda hjärnan... The American Dream, here I come!