Araber?

Mamma var rädd för att stöta på skumma typer på Arab Street. Ack så rätt hon fick.

Sista dagen. Sen morgon och långsam frukost. Sen var det fråga om sedvanlig buss till Boon Lay (tunnelbanans ändhållplats), dit en hiskelig massa busslinjer fraktar folk för vidaretransport. Hela transportsystemet funkar verkligen bra. Det kanske beror på att bussar och tunnelbanetåg kommer med korta intervall. Och ändå är alla fordon fulla med människor. I dag åkte vi ganska långt - till en station som hette Bugis och den var ny för oss. Efter en kaffepaus (där vi serverades varsin stor glaskupa med 3 dl kaffe. Gissa om det kändes trängande efter en stund.

Guiden förde oss till en stadsdel som heter Arab Street. Den består förutom av gatan med det namnet av ett antal parallella eller korsande gator med gammaldags tvåvåningshus. Hux flux befann vi oss i Mellanöstern, där mörkhyade och överviktiga herrar stod i dörrarna till sina matt- eller tygbutiker och med kulspruteartad artighet försökte locka in oss. Understundom lyckades de. Sonen till ägaren, en turbanprydd herre med prydligt skägg (som vi på förekommen anledning döpte till Singapores svar på Brand-Johan) visade Bitten runt på två våningar och återkom till de första högarna med Thai-sidentyger. Han ville ha 35 singapore-dollar för en meter. Jag lärde Fredrik att man ska alltid fråga hur mycket tyget ligger på - det verkar initierat och imponerar. Roligast är det om man hinner ställa frågan INNAN någon dam gör det. Det här tyget låg på 1.15 meter. Och hustrun frågade i vänlig ton om han kunde sälja två meter för 50 dollar. Sonen log lika vänligt när han skakade på huvudet och sa att det gick inte. Nähä, sa vi och gick raskt ut ur butiken. Och då blev det ett liv och ett kiv. 50 dollar ropade man efter oss, varefter hustrun triumferande återvände och så blev det affär. Ägaren bedyrade att han inte tjänade "ett dyft" på tyget om han sålde till detta pris. Säkert...

Några av affärerna på Arab Street

Men det fanns andra affärer också. Fredrik kallade dem "Ingrid-affärer" efter kusin Ingrid som älskar att ströva omkring i affärer som säljer adiafora, helst sånt som är flätat. Och här köpte vi litet här och litet där.

Så besåg vi en jättestor moské och sen var besöket i Arab Street slut. Vi borde nog ha stannat litet längre, för det var så lugnt och trevligt att gå där. Det var få strövande turister så man kunde gå i egen takt. Men vi sökte oss till ett redit hie. Ett av de största marknadsområden jag sett och till och med hustrun fick nog bara efter en liten stund. Men sen repade hon sig minsann när vi kom in i ett luftkonditionerat varuhus.

Sultan-moskén, där imamen hade egen parkeringsplats

Vi lunchade i en food court och jag måste säga att detta är en bra uppfinning. Man får god mat och ett enormt utbud till mycket låga priser. Alla tre åt för cirka 55 kronor, tillsammans!

I morgon åker vi hem och jag har ingen som helst lust att göra det. Tror inte att hustrun gör det heller. /J-E