I Nirwana

I Gamla testamentet ere många böcker. I det här avsnittet är ambisen att det ska bli nåt liknande, men jag vet inte om det orkas. Men jag försöker väl.

I tisdags skulle vi sålunda fara till Bintan (uttalas numera med stockholmsk accent). Det hela började med en taxiresa över nästan hela republiken. Fredrik bor på västkusten och bintanhamnen gränsar till flygplatsen som ligger på andra sidan kontinenten. Det är billigt och enkelt att taxiresa här. Nästan hela resan går på en motorväg som bitvis är åttafilig och det är faktiskt vackert för man har planterat massor med träd, buskar och rabatter utefter vägbanan och det är grönt!!! Ungefär halvvägs passerar man de centrala spore-delarna och det är riktigt kul. Skyskrapor brukar inte vara någon källa till beundran, men här är det faktiskt det. För arkitekter och byggherrar har fantasi vilket gör det till ett rent nöje att titta på alla höga hus. Man leker med färger, fasadbeklädnad, takform, oregelbundna fasader och ibland finns det enorma håligheter i husen. Vete faen hur dom gör!!! Ska tilläggas i sammanhanget att alla de hundratals höghus man passerar dagligen också är fantasifulla och riktigt trevliga att betitta. Dessutom är nästan alla välskötta.

Back to basics. Resan till Bintan tar nån timma med ny och fin katamaranbåt. Det var ungefär lika sensationellt som att ta tjugosexan mellan Bankeryd och Juneporten. Sen parkerar man vid hamnen och trasslar sig igenom tull och annat. Revisorssjälen fröjdade sig, för tullen i Indonesien, DOM har fanimej fattat det här med internkontroll och oberoende. Det sitter nämligen tre gubbar som tillsammans granskar passen, klistrar in visalappen och vispar dit en hisklig massa stämplar. Sen var det luftkonditionerad buss till Nirwana Resort Hotel. Var bitvis ganska kul resa för vi såg apor och en del stora ödlor. Framme så stod söta flickor och bjöd på välkomstdrink och så vidtog incheckningen vilken tog en rätt lång stund. Rummet var stort och fint, luftkonditioneringen fungerade fläckfritt och utsikten var trivsam.

En av de söta flickorna och två andra snubbar

Vi insåg rätt snart att det hela skulle kunna kallas turistreservat, för vanliga dödliga indonesier kom nog inte in där. Det stod vägspärrar vid infarten skötta av allvarliga och beväpnade herrar. Men ska man, som vi, bara stanna där några dagar så gör det inget. Man är sysselsatt ändå. Personaltätheten på hotellet var fantastisk. Det fanns massor av folk som svärmade omkring överallt, fullt sysselsatta. Det rörde sig om småväxta, finlemmade personer (alla kanske ser ut så i Indonesien?) och de hälsade glatt och vänligt på varje gäst de mötte på en gångväg eller i en korridor.En del av hotellets stora pool, med utsikt över havet

I denna anläggning finns bubbelpooler lite varstans

Efter någon timma hittade vi rätt bra på anläggningen. Fyra restauranger, ett antal affärer, en jättefin poolanläggning och HAVET!!! Sydkinesiska sjön håller en hög standard, minst fyrstjärnig. Varmt i vattnet och en fin sandstrand som naturligtvis ändrade storlek då och då, beroende på ebb och flod. Det litet märkliga var att de allra flesta turistkollegerna höll till vid och i poolen. Vi parkerade oss i stället under ett stort fikusträd några få meter från havet. Där vidtog nu under ett par dagar en intensiv verksamhet från vår sida. Vi låg och läste eller funderade och ibland bara låg vi där på var sin liggbädd. Och så knallade vi ibland ner den långa vägen och tog oss ett dopp.

Mor på väg ut från vårt gömställe under korkeken, förlåt fikusträdet

Utsikt över stranden

Turistkollegerna ja. Vitingar utgjorde en mycket liten minoritet. Jag tror att de allra flesta var kineser. Sen fanns det en del indier också. På slutet av tiden så tillkom en hel del japaner. Blev påmind av en av dem att "tack" heter "origato" på japanska. Han kunde omöjligt uttala "tack", utan det blev hela tiden "taki". På indonesiska hette det något annat omöjligt att uttala, men japanen påstod att det gick bra att säga "three magazins" så förstod de.

Här ligger Fredrik och fotar. Vad?

Jo, miniatyrkrabbor, knappt 1 cm stora, som rullade sandkulor hela dagarna

Ja, så där höll det på! Tilläggas ska också att ätandet tog en god stund av tiden. Det var som ett äkta skånskt gästabud: Go mad, möen mad och mad i rättan tid! Frukosten ingick i priset och på frukostbordet stod lika mycket som till middagen på kvällen. En apprentice stod i ett bås och tillverkade omeletter mest hela tiden och han hade fullt upp.

Torsdagen var en stor dag, för då fyllde hustrun år. Fredrik och jag sjöng för henne på morgonen, stackars liten, varefter några enkla presenter överlämnades. På kvällen tog vi shuttle-buss till en en fiskrestaurang en bit bort och åt födelsedagsmiddag. Det var första gången i mitt liv som notans belopp överskred en million, närmare bestämt 1 043 728 - rupier alltså. Men det är hon värd! Det var på hemresan som vi pratade med japaner. Och det var första gången jag haft någon kontakt med sådana, för de brukar ju vara mycket fugitiva och ger aldrig någon ögonkontakt.

Födelsedagstårta som köptes/åts upp i Jurong West

Vi upptäckte även affärerna. Det var faktiskt billigt att shoppa där. Både hustrun och jag kom loss ordentligt.

Ja, så blev det fredag och vi åkte hem och det var lika odramatiskt det. Väl hemma så slängde vi in väskorna och gick ner för att äta på en food court, som ligger bara nåra hundra meter härifrån. Förutom oss tre såg jag bara ytterligare en viting, sen vare bara kineser, malajer och indier och det var ett liv och ett kiv som Strindberg skulle ha beskrivit det. Massor med folk och de flesta skulle äta samtidigt som vi. Men vad vi trivdes där!!! De turister som inte fått en sån guidning som vi ges ju bara tillfälle till näringsintag i välkammade restauranger i city, medan vi hela tiden hade kontakt med vanligt folk och upplevde deras vardag. /J-E

Foodcourt med tyken personal