Zoobilderna

Äntligen!

Jag fick inte plats bland bilderna.

Hissobservationer

Lite kort om två hissfenomen jag har lagt märke till här i Singapore.

I Singapore har alla hissar knappar både för öppning och stängning av dörren, till skillnad från Sverige, där de flesta bara har en dörröppnare. Åker man hiss i Singapore och hamnar närmast knapparna så är det DITT ansvar att snabbt får ihop dörrarna efter av/pålastning. Tidsfönstret som ges för detta arbete är ungefär 2 nanosekunder efter att sista person lämnat dörrområdet. Skulle du inte hinna trycka in knappen inom denna knappa (hö hö) tidsperiod så kommer en hand att uppenbara sig i ögonvrån, en hand med destination dörrstängningsknapp. Du har nu blivit degraderad och alla i hissen tittar anklagande på dig för att du just stulit några värdefulla ögonblick från dem.

Den andra observationen har jag bara gjort i mitt eget hus. Hissen har bara tre knappar (förutom de obligatoriska öppnings- och stängningsknapparna, förstås): 1, 6 och 11. Enligt hisskonventionen i Wien 1921 så symboliserar siffrorna våningen man vill att hissen skall färdas till. Våning ett är i detta fall markplan och våning elva är den våning där undertecknad håller hus. Ibland händer det att man går in i hissen på markplan tillsammans med en annan hyresgäst och det är då som det underliga händer. Istället för att fråga vilken våning medpassagerarna vill åka till så trycker knappoperatören snabbt på bägge knapparna (6 och 11). Detta har hänt flera gånger med flera olika knapptryckare, så det verkar snarare vara en regel än ett undantag. Det lustiga är att vi ofta skall till samma våning, knappansvarige och jag. Följden blir att hissen stannar till halvvägs, dörren öppnas en kort stund som för att släppa in lite luft innan färden fortsätter. Även om tiden för dörröppning är kort, tack vare de erfarna dörrstängningknapptryckarfingrarna hos de infödda, så känns detta stopp väldigt onödigt. Frågan är ju voffor di gör på detta vis?

Brandövning

Idag var med om den skummaste brandövning jag någonsin sett. Det började precis som vanligt, med att alla visste om det (...). När larmet gick så tog vi trapporna ned till uppsamlingsplatsen där vi räknades in av våra tekniker. Så långt allt normalt. Efter att ha stått där en kvart och dragit alla brandskämt som finns, så började alla gå in i en näraliggande byggnad. Nu började konstigheterna! Som ett lämmeltåg följde vi de framförvarande igenom trånga gångar, utan att någon verkade veta vart vi skulle. Spekulationer om mat kom givetvis upp - vi är ju trots allt i matglada Singapore. Till allas besvikelse leddes vi in i en sal som var tom, förutom en temporär röd scen i andra änden. På scenen stod dekanen och hade redan inlett ett långt, väl förberett tal där han prisade allt och alla som gjort denna lyckade brandövning möjlig. Det verkade mer som om vi hade lyckats ta oss till månen än ut ur en byggnad. Under tiden talet hölls gick det runt brandmän och delade ut tjocka fina böcker om vad man skall göra när något händer. Detta var dock inget dåligt, då boken täckte det mesta man kan råka ut för: brand, jordbävning, tsunami, terrorism, ormbett, bilolyckor etc. När dekanen var klar med sitt tal tog brandchefen över mikrofonen. Till allas glädje var hans tal mycket kortare, men han tackade oss alla för vi klarade av att gå i trappor så bra. Siste talaren var för mig okänd, men hans uppgift var den roligaste. Han delade ut diplom till alla skyddsombud, ca 50 st, för en väl genomförd övning. En-och-en fick de gå upp på scenen och skaka hand med dekanen när de mottog sitt diplom. Så går alltså en brandövning till i Singapore.

Vad hände på Singapore Zoo?

- Vad hände egentligen här på zoot när Eda var på besök?

- Ja, han var ju här i juni, så det är rätt pinsamt att nästan ingen har sett mer än ett enda foto.

- T.o.m. jag är snabbare än den snubben!

- Såklart! Han är ju hedermedlem i vår klubb.

(så patetisk)

- All denna väntan gör mig rastlös.

- Chilla ner lite, grabben! Njut av det vackra vädret istället.

- Sant, men efter ett tag blir det blir så trååååkigt att vänta...

Sagolik egyptisk mat

Mumsfilibabba!

Har inte gjort så mycket sedan föräldrarna åkt hem. Förutom en FANTASTISK fredagsmiddag på en egyptisk restaurant tillsammans med mina indiska vänner har jag inte gjort något minnesvärt alls, faktiskt. Egyptisk restaurant, ja. Indierna och jag har träffats några fredagar för middag nere på stan. Sen och Baja är båda vegetarianer och deras kompisar likaså, så det är aldrig några problem att enas om matställen. Sen och Baja är, för övrigt, förkortningar av mycket, mycket längre namn, men de är så krångliga att alla använder deras smeknamn. Bajas för- och efternamn, t.ex. består av hela 27 bokstäver! Den här fredagen bestämde vi oss för att gå ned till Arab street och äta egyptiskt. Vi gick till Café le Caire, där jag lunchat förut och beställde en massa olika rätter som vi delade på. Restaurangens har ett stort vegetariskt utbud och vegrätterna är dessutom exemplariskt markerade i menyn, med ett "V". Maten var fantastisk! Detta är nog första gången jag smakat hoummus ute, som är lika bra som min egen... :-D Dessutom åt vi falafel, favabönsröra (sagolik), grillad svamp, Tahini, Tabbouleh, och Babaganush. Allt serverat med bröd och kryddat ris. Detta var nog den bästa mat jag ätit i Singapore, i paritet med Yoons indiska restaurant.

Bon voyage!

Ett av de små tornen i parken.

Så har då vardagen kommit igen - mor o far har lämnat sin lille son ensam i den stora staden. Sista dagen var väldigt actionbefriad, då väskor skulle packas, lägenheten skulle städas och e-boardingpass skulle skrivas ut. Detta avklarades dock på förmiddagen vilket lämnade eftermiddagen fri att utforska Jurong lite noggrannare. Efter en sista foodcourtvisit och turboshopping i Jurong Point, där jag fick ytterligare en störande inblick i mina föräldrars klockfetishism, åkte vi hela två hållplatser till Chinese Garden, en oas i storstadsdjungeln.

Far och son försöker förstå den avancerade kinesiska rebusen vid entrén

Parken består av lite traditionella, men relativt nybyggda, kinesiska (och japanska) hus och trädgårdar. Trots att här är vackert, lugnt, lätt att gå samt fullt av varaner/fisk/sköldpaddor så är parken märkligt tom.

Lite varstans stod det soldater och bevakade husen

Min teori är att avsaknaden av ett matställe skrämmer bort lokalbefolkningen. Parken är ganska stor, och pga tidsbrist hann vi bara med halva parken innan det var dags att ge sig av hemåt för lite perkolatorkaffe och tjex.

$500 är ungefär 2300 kr!

Efter att ha vinkat av föräldrarna återvände jag till lägenheten som kändes märkligt tom. Efter att ha varit så nära dem under hela deras visit har man vant sig att ha dem nära. Det gick, för övrigt, ovanligt bra att bo allihopa i min lilla lya.

Hej då, mamma och pappa! Det var jättekul att Ni hälsade på.

Araber?

Mamma var rädd för att stöta på skumma typer på Arab Street. Ack så rätt hon fick.

Sista dagen. Sen morgon och långsam frukost. Sen var det fråga om sedvanlig buss till Boon Lay (tunnelbanans ändhållplats), dit en hiskelig massa busslinjer fraktar folk för vidaretransport. Hela transportsystemet funkar verkligen bra. Det kanske beror på att bussar och tunnelbanetåg kommer med korta intervall. Och ändå är alla fordon fulla med människor. I dag åkte vi ganska långt - till en station som hette Bugis och den var ny för oss. Efter en kaffepaus (där vi serverades varsin stor glaskupa med 3 dl kaffe. Gissa om det kändes trängande efter en stund.

Guiden förde oss till en stadsdel som heter Arab Street. Den består förutom av gatan med det namnet av ett antal parallella eller korsande gator med gammaldags tvåvåningshus. Hux flux befann vi oss i Mellanöstern, där mörkhyade och överviktiga herrar stod i dörrarna till sina matt- eller tygbutiker och med kulspruteartad artighet försökte locka in oss. Understundom lyckades de. Sonen till ägaren, en turbanprydd herre med prydligt skägg (som vi på förekommen anledning döpte till Singapores svar på Brand-Johan) visade Bitten runt på två våningar och återkom till de första högarna med Thai-sidentyger. Han ville ha 35 singapore-dollar för en meter. Jag lärde Fredrik att man ska alltid fråga hur mycket tyget ligger på - det verkar initierat och imponerar. Roligast är det om man hinner ställa frågan INNAN någon dam gör det. Det här tyget låg på 1.15 meter. Och hustrun frågade i vänlig ton om han kunde sälja två meter för 50 dollar. Sonen log lika vänligt när han skakade på huvudet och sa att det gick inte. Nähä, sa vi och gick raskt ut ur butiken. Och då blev det ett liv och ett kiv. 50 dollar ropade man efter oss, varefter hustrun triumferande återvände och så blev det affär. Ägaren bedyrade att han inte tjänade "ett dyft" på tyget om han sålde till detta pris. Säkert...

Några av affärerna på Arab Street

Men det fanns andra affärer också. Fredrik kallade dem "Ingrid-affärer" efter kusin Ingrid som älskar att ströva omkring i affärer som säljer adiafora, helst sånt som är flätat. Och här köpte vi litet här och litet där.

Så besåg vi en jättestor moské och sen var besöket i Arab Street slut. Vi borde nog ha stannat litet längre, för det var så lugnt och trevligt att gå där. Det var få strövande turister så man kunde gå i egen takt. Men vi sökte oss till ett redit hie. Ett av de största marknadsområden jag sett och till och med hustrun fick nog bara efter en liten stund. Men sen repade hon sig minsann när vi kom in i ett luftkonditionerat varuhus.

Sultan-moskén, där imamen hade egen parkeringsplats

Vi lunchade i en food court och jag måste säga att detta är en bra uppfinning. Man får god mat och ett enormt utbud till mycket låga priser. Alla tre åt för cirka 55 kronor, tillsammans!

I morgon åker vi hem och jag har ingen som helst lust att göra det. Tror inte att hustrun gör det heller. /J-E