Vulkaner, tyska kyrkor och fler uteliggare

På vägen till Mt Rainier National Park

Dagens slutmål var Portland, Oregon, men mellan Seattle och denna stad ligger det en massa intressanta saker att se. Väster om Seattle ligger t.ex. den berömda Olympic National Park, men eftersom vi hade tänkt oss köra längs med hela Oregonkusten, bestämde vi oss för att dra ned på kustvägar och siktade istället på Mt Rainier National Park som ligger sydost om Seattle, inne i landet.

Tågvagns-Pizzeria och Hobo Inn.

Mt Rainier var egentligen bara vårt sekundärmål. I en av turistbroscherna hade vi hittat något som kallades för Scenic Railway, som verkade som ett lämpligt turistmål när vi hade Andon med oss. Tyvärr visade det sig att järnvägen enbart var öppen på helger, då turistsäsongen ännu inte hade börjat, men eftersom järnvägen enbart låg ett stenkast ifrån Mt Rainier National Park, så innebar detta inga logistiska problem.

Järnvägsstation ur bruk; Elbe Main Street

Strax innan Mt Rainier stannade vi till i en liten charmig håla som heter Elbe, med bara 21 invånare. Trots detta så fanns här en hel del att se. Det var tydligt att Elbe spelat en viktig roll för de tidiga järnvägarna i området. Ett flertal rälsar gick parallellt med huvudgatan, även om de inte har använts på många år. Vidare hade de bevarat stationsbyggnaden, samt ett ånglok och flertalet vagnar, se ovan. Vagnarna används nu enbart i turistpengsutsugarbranchen som hotell, pizzeria och restaurang.

Tyska kyrkan

Den roligaste sevärdheten var dock den lilla kyrkan som står här. Enbart 24 fot lång räknas den till de minsta kyrkorna i USA. Tyvärr kunde vi inte komma in i den utan fick enbart njuta av utsidan.

Ny vinkel; USA's "lupiner", som växte överallt längs vägarna

En rolig incident i Elbe var att det verkade pågå en familjefejd där, i bästa Lucky Luke-stil (Varning! Lucky Luke-referenser följer.). När vi kom in i Elbe var vi sugna på kaffe så vi stannade vid första bästa trailer och köpte oss varsin. Det visade sig dock att nästan alla Elbes sevärdheter fanns på andra sidan Main Street, så vi korsade den med våra pappmuggar i händerna. Efter att ha gått runt och tittat och fotat en stund så var kaffet slut och jag började leta efter närmaste papperskorg. Den visade sig finnas vid en annan kaffesäljande trailer (O'Hara), mittemot den första (O'Timmins), med bara huvudgatan som skilde dem åt. Jag letade reda på en soptunna, lade i koppen och började gå därifrån.

- "Hey!", ropade en röst. "You can´t throw that in here. We don't accept thrash from her..."
-"You´re kidding, right?" frågade jag.
-"No, we don't accept thrash from that side of the street!", blev det ovänliga svaret tillbaka.
Mesig som jag är, tog jag tillbaks skräpet, korsade vägen och slängde muggen hos O'Timmins. Det roliga är att jag frågade O'Hara ifall jag kunde slänga min kopp hos dem och fick en accepterande nick till svar. Efter detta måste Mrs O'Hara gått fram till papperskorgen, rotat upp min kopp och konstaterat att den kom från Ärkefienden. Antingen detta, eller så var det bara en konstig form av redneckhumor som de kör med utsocknes...

Spåren efter skyfallen i Mt Rainier...

Efter Elbe körde vi in i nationalparken. Nationalparkerna som jag besökte på resan (Mt Rainier och Yosemite) är fantastiskt välskötta. Tack vare inträdesavgifter och (gissar jag) statliga bidrag, finns här personal här året om som både ser till att besökarna sköter sig och håller koll på naturens tillstånd.

Rastplats precis intill vulkanen; Vart är Andon på väg?

Min plan var att köra igenom södra halvan av parken för att slippa köra tillbaks samma väg och samtidigt se mer av parken. Tyvärr så gick inte min plan i lås då enorma skyfall senaste vintern har förstört stora delar av vägen. Vi fick se lite av sviterna av regnen, vilket var imponerande, - vår sida var då ändå den sida som klarat sig bäst...

"We come in peace!"

Längst upp i parken, precis vid vulkanens fot, fanns ett turiscenter med flera bra utställningar, utkikstorn, butiker och en restaurang. Här stannade vi en stund innan det var dags att bege sig tillbaks genom parken och ner mot Portland.

Spektakulär natur, men Andon föredrog smutsig snö

Portland är en riktigt sunkig och, troligtvis, fattig stad. Det fanns egentligen inget fint att titta på och koncentrationen av uteliggare var högre här än i någon annan stad under min resa. Vi hade dock två mål att beta av här: middag och Burnside Project. Burnside Project är en legendarisk skateboardpark under en bro, som blivit inspiration för ett stort antal liknande projekt runt om i USA. Skatarna i Portland hade ingenstans att åka, så de började helt fräckt att gjuta betongpooler under Burnside Bridge, ett utrymme som ingen annan hade något intresse av. Efterhand växte parken till enorma proportioner och drog till sig skateboardåkare från hela världen. När staden fick reda på det illegala projektet så gjorde de vad myndighetspersoner gör bäst - de stängde parken. Proteststormen blev enorm och efter en herrans massa år av diskussioner kunde parken öppnas på nytt, men denna gång officiellt erkänd (och stödd) av staden. Parken var stor och svåråkt och jag och Jonas var inte värdiga att vistas i dess böjar, tyvärr.

Hjortarna sade adjö; Burnside Project

Efter att vi var klara med Portland hade vi en hel del tid kvar innan mörkret skulle falla, så vi körde hela vägen ut till kusten för att hitta en sovplats. I Newport (?) hittade vi ett hotell 10 m från stranden och med havsutsikt. Vi fick ett jättelägenhet (med t.ex. två badrum) till ett mycket överkomligt pris, tack vare att något (poolen?) inte var igång.

Nästa stopp Oregon Coast!!!

Seattle

Trevligare stad än väntat

Nästa anhalt på resan var Seattle. Efter att ha bytt den lilla dyra hyrbilen mot en större och bättre modell, hade vi dagen på oss att se staden som satan (Microsoft) kallar för sin hemvist och som är ursprunget för Starbucks kaffekedja. Första intrycket av stan var mycket positivt. När vi lämnat motorvägen så hamnade vi i närheten av universitetsområdet, i en stadsdel med mycket låga hus. Här var det rent och lugnt så vi tog vår lunch där, köpte vår obligatoriska starbucks och åkte till en park för att planera resten av dan. I parken fick vi lite oväntad hjälp att planera resten av resan, då vi stötte ihop med en man som visade sig ha växt upp i Oregon och kunde berätta om vad som var värt att se i denna delstat.

Höga hus och mycket backar

Väl i parken beslutade vi oss för att se minst tre saker, det underjordiska Seattle, det första starbuckskafét och en nybyggd betongpark för skateboard (förstås). I mån av tid hade vi även Sci-fi-muséet och en potentiell utkikspunkt på schemat, men dessa fick vi stryka då tiden rann iväg fortare än väntat.

Halvgamla stan

Det underjordiska Seattle är en sevärdhet där man vallas runt av en jobbig guide, nere i källare i gamla hus . Låter kanske inte så kul, men var rätt intressant. Under halvgamla stan, som jag kallar det, ligger nämligen de ursprungliga gatorna i Seattle. På grund av ständigt återkommande översvämningar så bestämde sig de styrande för att helt enkelt lyfta upp stan två våningar, något som var relativt enkelt att genomföra efter en stor brand år 1889.

Andon är entusiastisk inför underjordiska äventyret; Jobbig guide

Det var en rätt ok sevärdhet. Jag blev lite besviken dock, troligtvis för att jag hade så höga förhoppningar. Den underjordiska staden målas i turistbroschyrerna upp som en underjordisk värld värdig en fantasy eller gothberättelse, där man inte kan veta vilka av nattens varelser som gömmer sig i de ständigt mörka gränderna...

Mycket gammalt skräp fanns där nere; Mest fotograferade toaletten

Tyvärr, så var verkligheten inte i närheten av min fantasi. Inga höga svarta hus, inga vampyrer, inga satanistkulter och inte ens Kate Beckinsale väntade på oss därnere.

Andon sträcker sig mot en urgammal kaffebryggare

I verkligheten så visade sig den underjordiska staden mest se ut som en källare (inte är närheten så häftig som källaren på Staglabergsgatan 9). Enda skillnaden mot en vanlig källare var att vissa väggar tidigare varit ytterväggar i butiker mm, så att det fanns fönster och dörrar i dem. Jag och Jonas tröttnade rätt snabbt på guidens långrandiga berättelser och höll oss i utkanten och letade fotomotiv istället. Guiden hade även en ful ovana att behandla sin flock som lågstadiebarn när hon oavbrutet ställde de mest banala frågor till oss och väntade till någon av oss svarat. Irriterande!

Efter turen gjorde vi oss av med våra turistklistermärken på diverse olika ställen

De som gick turen var tvungna att ha på sig klistermärken så att guiden kunde känna igen oss. Okej, så länge man befinner sig i mörkret, men pinsamt när vi vallades runt mellan husen i Seattle. Jag är ingen fan av gruppresor, det är ett som är säkert.

Första Starbucks; Underground Seattle i min fantasi

Efter underjordvandringen forsatte vi vandra ovan jord till nästa sevärdhet - the original Starbucks. När vi lämnat de halvgamla delarna av Seattle, passerat affärsdistriktet med sina skyskrapor kom vi till området där kafét låg, intill en park full av, de i USA ständigt närvarande, uteliggarna. Original-Starbucks var lite av en besvikelse. Förutom utsidan såg butiken ut som vilken Starbucks som helst. Vi stannade inte särskilt länge innan vi gick tillbaks till halvgamla stan för en italiensk middag. Kvällen avslutades med en kort rulltur i en amatörbyggd betongpark under en bro. När mörkret föll körde vi söderut någon mil, till Tacoma, där vi tog in på ett motell och spenderade natten.

Patriotism och uteliggare - två tydliga tecken på att du är i USA.

Höga berg, djupa dalar och en vacker skärgård

Capilano Suspension Bridge; Andon gör sig redo att gå över

Efter mardrömsinledningen på min resa kunde det bara gå uppåt, och det gjorde det med besked. Det var jättekul att se familjen Edman igen, efter 1.5 år, och en Andon som klarar av betydligt mer än basala kroppsfunktioner. Efter att Edmänniskorna plockat upp mig från hotellet (jag avbokade natt 2 som var inplanerad för oss allihop) så begav vi oss bort från ghettot och åkte norrut för vårt första äventyr - Capilano Bridge. Denna hängbro med anor från 1800-talet leder till ett häftigt strövområde i en mörk skog.

The Edmans!; Trädbroposering

Bland annat fanns det en massa trädbroar där man kunde vandra högt över marken. Vi hade tur som var här innan högsäsongen börjat för det var inte så mycket folk som jag kan tänka mig att det blir under sommarsäsongen. Nu var det mest en massa asiater och Amish light som njöt av grönskan och utsikten.

Naturen är inkorporerad i trädbroarna

Själva turen tar inte så lång tid att gå, men är väl värd ett besök för den som kommer till Vancouver. Dessutom finns det en gigantisk giftshop och två restauranter för den som gillar sånt.

Linda poserar framför väderstationen

Efter några timmar i den svala skogen och en misstänkt köttlik vegburgare så fattade vi beslutet att lämna skogshuggarlandet för att bege oss till USA. Från Vancouver till gränsen är det inte lång väg att köra och efter en dust med Homeland Security så befann oss vi i de frias land.

Utsikt från vägen på halvön; Färjeläget vid Clinton, WA

Efter att ha passerat gränsen to vi tog oss kvickt ut till kusten, eftersom vi bara hade några timmars dagsljus kvar. Vi hade siktat in oss på en ganska stor halvö strax norr om Seattle. Vi var tvungna att bo nära Starbucks-, Boeing och Microsoftstaden eftersom vår hyrbil skulle bytas mot en annan dagen därpå. I det lilla fiskeläget Coupeville hittade vi ett hotell där vi spenderade natten. Hela halvön känns som ett hett turistmål när säsong råder. Det är fullt av restauranger, h/motell och krimskramsbutiker. Men givetvis är det inte detta trams som lockar turisterna utan den vackra naturen. Nu hade vi tur dock, som reste strax innan vägarna igenkorkas av de gigantiska husbilarna med SUV-bilar på släp. (Detta är alltså sant. Vi såg några av dessa monster som drog biljollar av en storlek som skulle få vilken miljöpartist som helst att koka av ilska).

Utsikt från båten

Dagen efteråt tog vi oss ytterligare söderut till en bilfärja som tog oss till "fastlandet". Tyvärr så var vi rätt sent ute vilket innebar att vi kom försent till biluthyrningen. Där lärde vi oss att det är billigare att sinka resan några minuter för att fylla på tanken än att komma in i tid med en nästan tom bensintank. Efter detta debackel så bytte vi upp oss till en minivan som bättre passade våra behov för den fortsatta resan söderut. Men först skulle vi upptäcka Seattle...

Tillbaks i Singapore

Nu är jag tillbaks i Singapore igen. Jag har sett mer än ghettot i Vancouver, och det kommer att portioneras ut efter hand.

In the ghetto of Vancouver

(Edit: Lade upp en bild Ni kan titta på tills jag får upp nästa del...)

Utsikt över Lions Gate Bridge, taget från Stanley Park

Familjen Fälths traditioner trogen väntade jag i det längsta med att packa mina väskor för USA-trippen. Kl 2 på natten innan avfärden kunde jag blunda en kort stund innan det var dags att gå upp igen. Mitt flyg till Vancouver lyfte redan kl 7 på söndagmorgonen så jag behövde gå upp jättetidigt för att hinna checka in. Detta visade sig dock vara ett lyckat drag, för jag sov stora delar av färden över, och lyckades nästan helt undvika jetlag. Flygturerna tog ungefär 6+8+1 timmar vardera med totalt cirka 5 timmars väntan mellan dem. Jag mellanlandade i Tokyo och Seattle innan jag kunde ta ett litet propellerplan till Vancouver, B.C. en stad som jag hade stora förväntningar på. Det roligaste med Seattles flygplats var att jag var tvungen att gå igenom tullen för att ta flyget till Kanada, så hade jag inte haft automatiskt visum hade jag blivit nekad tillträde till planet, även om jag aldrig skulle ha tänkt mig besöka "the land of the free".

Mitt första intryck av Vancouver började i dur men ändrade snabbt till moll. Vancouver är ytterligare en mytomspunnen plats bland skateboardåkare och av alla bilder jag sett och av alla kommentarer jag hört så hade jag en inre bild av Vancouver som en riktigt fin stad. Dessutom har jag nästan bara positiva erfarenheter av Kanadensare (inte kanoterna) så jag hade sett fram mot att få se denna stad. Efter att ha passerat passkontrollen med de snyggaste kontrollanterna jag någonsin sett så hoppade jag in i taxin till hotellet. Vancouver ligger väldigt vackert vid vattnet, omgivet av höga, snötäckta berg så utsikten över stan bådade verkligen gott. Tyvärr så ändrades bilden gradvis till mörker. Första stadsdelen var en rik villaförort och färden fortsatte sedan in mot centrum. Första affärsdistriktet var en massa affärer som troligtvis riktade in sig mot villaägarna och det såg trevligt och fint ut. Efter detta kom taxin in i själva centrum, med en massa betong och sten som en typisk modern storstad. Centrumarkitekturen var dock inte så fin som jag hade väntat mig, med ett fåtal undantag. Dessutom hade de byggt en mass höga, fula bostadshus intill centrum, som alla såg likadana ut. Helt klart en arkitekturmiss. När vi passerat centrum svängde vi in på den långa gatan där mitt hotell låg. Här gick färden ned till misär på bara några kvarter. När jag bokade hotellet så såg det fint ut och låg nära centrum, så jag hade inga misstankar om hur dåligt det kunde vara, men när jag åkte nedför gatan insåg jag fort att det låg mitt i ett ghetto - ett av de värsta man kan tänka sig, dessutom. Jag har aldrig sett så många hemlösa och trasiga människor på ett och samma ställe. Gatan var full av alkoholister, knarkare och mentalt trasiga människor som alla försökte komma in på ett av de få härbärgen som låg längs gatan. Mitt i detta område låg mitt hotell... Eftersom jag inte skulle träffa Linda, Jonas och Andon förrän nästa dag så var min originalplan att slänga in grejerna på hotellet och ta mig ned downtown, hinka i mig starbuckskaffe och se vad stan hade att erbjuda. Anledningen var att jag ville komma in i rätt dygnsrytm och inte somna för tidigt. Men när jag stod däruppe i min hotellborg och skådade ned över gatan där prostituerade och knarkare irrade fram-och-tillbaks så tappade jag all lust att gå ut utanför dörrarna. Istället tog jag mig en lur, trots allt, och vaknade runt sexsnåret med ett jäkla hål i magen. Nu var jag helt enkelt tvungen att ta mig ut, bara för att finna någonstans att äta, annars skulle natten bli olidlig... Som tur var fanns det en vietnamesisk restaurant rakt över gatan där jag beställde take-away som jag åt med god aptit framför teven med alla, typ 100 kanaler. Trots min eftermiddagslur så hade jag inga som helst problem att somna redan klockan 9 och jag vaknade upp kl 7 på måndagmorgonen redo att möta mina reskamrater vars kryssningsfartyg redan hade ankrat i hamnen.

Livstecken fra professor Drövel

Nu har jag precis kommit till SF efter en flerdagars roadtrip från Vancouver i Canada. Det var fantastisk natur längs vägen. Mer detaljer kommer senare, men kortfattat om städerna längs vägen:
Vancouver - Besvikelse
Seattle - Positiv överraskning
Portland - Bumtown USA

The American Dream

Om några timmar sitter jag på flyget till Vancouver. Efter en dubbelstuds i Tokyo och Seattle landar jag i vackra (?) British Columbia. Jag har inte orkat räkna ut hur många timmar jag skall spendera på planet, men jag landar samma dag, bara några timmar senare. Jag flyger dock över datumgränsen så jag tjänar ju in en dag där... Skall bli spännande att flyga över Stilla havet, även om jag gissar att det inte är så upphetsande att se från 10000 m. Tyvärr så vänder jag ju tillbaks två veckor senare så jag kan fortfarande inte hävda att jag rest runt jorden. Ett litet, jäkla, band mellan USA's öst och västkust kvar.

Det här var ett tråkigt inlägg, men jag hoppas kunna bli roligare borta i frihetens land. Har jag tur träffar jag en producent som kan göra mig till stjärna på American Idol, eller liknande, så att jag aldrig mer behöver använda hjärnan... The American Dream, here I come!