In the ghetto of Vancouver

(Edit: Lade upp en bild Ni kan titta på tills jag får upp nästa del...)

Utsikt över Lions Gate Bridge, taget från Stanley Park

Familjen Fälths traditioner trogen väntade jag i det längsta med att packa mina väskor för USA-trippen. Kl 2 på natten innan avfärden kunde jag blunda en kort stund innan det var dags att gå upp igen. Mitt flyg till Vancouver lyfte redan kl 7 på söndagmorgonen så jag behövde gå upp jättetidigt för att hinna checka in. Detta visade sig dock vara ett lyckat drag, för jag sov stora delar av färden över, och lyckades nästan helt undvika jetlag. Flygturerna tog ungefär 6+8+1 timmar vardera med totalt cirka 5 timmars väntan mellan dem. Jag mellanlandade i Tokyo och Seattle innan jag kunde ta ett litet propellerplan till Vancouver, B.C. en stad som jag hade stora förväntningar på. Det roligaste med Seattles flygplats var att jag var tvungen att gå igenom tullen för att ta flyget till Kanada, så hade jag inte haft automatiskt visum hade jag blivit nekad tillträde till planet, även om jag aldrig skulle ha tänkt mig besöka "the land of the free".

Mitt första intryck av Vancouver började i dur men ändrade snabbt till moll. Vancouver är ytterligare en mytomspunnen plats bland skateboardåkare och av alla bilder jag sett och av alla kommentarer jag hört så hade jag en inre bild av Vancouver som en riktigt fin stad. Dessutom har jag nästan bara positiva erfarenheter av Kanadensare (inte kanoterna) så jag hade sett fram mot att få se denna stad. Efter att ha passerat passkontrollen med de snyggaste kontrollanterna jag någonsin sett så hoppade jag in i taxin till hotellet. Vancouver ligger väldigt vackert vid vattnet, omgivet av höga, snötäckta berg så utsikten över stan bådade verkligen gott. Tyvärr så ändrades bilden gradvis till mörker. Första stadsdelen var en rik villaförort och färden fortsatte sedan in mot centrum. Första affärsdistriktet var en massa affärer som troligtvis riktade in sig mot villaägarna och det såg trevligt och fint ut. Efter detta kom taxin in i själva centrum, med en massa betong och sten som en typisk modern storstad. Centrumarkitekturen var dock inte så fin som jag hade väntat mig, med ett fåtal undantag. Dessutom hade de byggt en mass höga, fula bostadshus intill centrum, som alla såg likadana ut. Helt klart en arkitekturmiss. När vi passerat centrum svängde vi in på den långa gatan där mitt hotell låg. Här gick färden ned till misär på bara några kvarter. När jag bokade hotellet så såg det fint ut och låg nära centrum, så jag hade inga misstankar om hur dåligt det kunde vara, men när jag åkte nedför gatan insåg jag fort att det låg mitt i ett ghetto - ett av de värsta man kan tänka sig, dessutom. Jag har aldrig sett så många hemlösa och trasiga människor på ett och samma ställe. Gatan var full av alkoholister, knarkare och mentalt trasiga människor som alla försökte komma in på ett av de få härbärgen som låg längs gatan. Mitt i detta område låg mitt hotell... Eftersom jag inte skulle träffa Linda, Jonas och Andon förrän nästa dag så var min originalplan att slänga in grejerna på hotellet och ta mig ned downtown, hinka i mig starbuckskaffe och se vad stan hade att erbjuda. Anledningen var att jag ville komma in i rätt dygnsrytm och inte somna för tidigt. Men när jag stod däruppe i min hotellborg och skådade ned över gatan där prostituerade och knarkare irrade fram-och-tillbaks så tappade jag all lust att gå ut utanför dörrarna. Istället tog jag mig en lur, trots allt, och vaknade runt sexsnåret med ett jäkla hål i magen. Nu var jag helt enkelt tvungen att ta mig ut, bara för att finna någonstans att äta, annars skulle natten bli olidlig... Som tur var fanns det en vietnamesisk restaurant rakt över gatan där jag beställde take-away som jag åt med god aptit framför teven med alla, typ 100 kanaler. Trots min eftermiddagslur så hade jag inga som helst problem att somna redan klockan 9 och jag vaknade upp kl 7 på måndagmorgonen redo att möta mina reskamrater vars kryssningsfartyg redan hade ankrat i hamnen.