Vulkaner, tyska kyrkor och fler uteliggare

På vägen till Mt Rainier National Park

Dagens slutmål var Portland, Oregon, men mellan Seattle och denna stad ligger det en massa intressanta saker att se. Väster om Seattle ligger t.ex. den berömda Olympic National Park, men eftersom vi hade tänkt oss köra längs med hela Oregonkusten, bestämde vi oss för att dra ned på kustvägar och siktade istället på Mt Rainier National Park som ligger sydost om Seattle, inne i landet.

Tågvagns-Pizzeria och Hobo Inn.

Mt Rainier var egentligen bara vårt sekundärmål. I en av turistbroscherna hade vi hittat något som kallades för Scenic Railway, som verkade som ett lämpligt turistmål när vi hade Andon med oss. Tyvärr visade det sig att järnvägen enbart var öppen på helger, då turistsäsongen ännu inte hade börjat, men eftersom järnvägen enbart låg ett stenkast ifrån Mt Rainier National Park, så innebar detta inga logistiska problem.

Järnvägsstation ur bruk; Elbe Main Street

Strax innan Mt Rainier stannade vi till i en liten charmig håla som heter Elbe, med bara 21 invånare. Trots detta så fanns här en hel del att se. Det var tydligt att Elbe spelat en viktig roll för de tidiga järnvägarna i området. Ett flertal rälsar gick parallellt med huvudgatan, även om de inte har använts på många år. Vidare hade de bevarat stationsbyggnaden, samt ett ånglok och flertalet vagnar, se ovan. Vagnarna används nu enbart i turistpengsutsugarbranchen som hotell, pizzeria och restaurang.

Tyska kyrkan

Den roligaste sevärdheten var dock den lilla kyrkan som står här. Enbart 24 fot lång räknas den till de minsta kyrkorna i USA. Tyvärr kunde vi inte komma in i den utan fick enbart njuta av utsidan.

Ny vinkel; USA's "lupiner", som växte överallt längs vägarna

En rolig incident i Elbe var att det verkade pågå en familjefejd där, i bästa Lucky Luke-stil (Varning! Lucky Luke-referenser följer.). När vi kom in i Elbe var vi sugna på kaffe så vi stannade vid första bästa trailer och köpte oss varsin. Det visade sig dock att nästan alla Elbes sevärdheter fanns på andra sidan Main Street, så vi korsade den med våra pappmuggar i händerna. Efter att ha gått runt och tittat och fotat en stund så var kaffet slut och jag började leta efter närmaste papperskorg. Den visade sig finnas vid en annan kaffesäljande trailer (O'Hara), mittemot den första (O'Timmins), med bara huvudgatan som skilde dem åt. Jag letade reda på en soptunna, lade i koppen och började gå därifrån.

- "Hey!", ropade en röst. "You can´t throw that in here. We don't accept thrash from her..."
-"You´re kidding, right?" frågade jag.
-"No, we don't accept thrash from that side of the street!", blev det ovänliga svaret tillbaka.
Mesig som jag är, tog jag tillbaks skräpet, korsade vägen och slängde muggen hos O'Timmins. Det roliga är att jag frågade O'Hara ifall jag kunde slänga min kopp hos dem och fick en accepterande nick till svar. Efter detta måste Mrs O'Hara gått fram till papperskorgen, rotat upp min kopp och konstaterat att den kom från Ärkefienden. Antingen detta, eller så var det bara en konstig form av redneckhumor som de kör med utsocknes...

Spåren efter skyfallen i Mt Rainier...

Efter Elbe körde vi in i nationalparken. Nationalparkerna som jag besökte på resan (Mt Rainier och Yosemite) är fantastiskt välskötta. Tack vare inträdesavgifter och (gissar jag) statliga bidrag, finns här personal här året om som både ser till att besökarna sköter sig och håller koll på naturens tillstånd.

Rastplats precis intill vulkanen; Vart är Andon på väg?

Min plan var att köra igenom södra halvan av parken för att slippa köra tillbaks samma väg och samtidigt se mer av parken. Tyvärr så gick inte min plan i lås då enorma skyfall senaste vintern har förstört stora delar av vägen. Vi fick se lite av sviterna av regnen, vilket var imponerande, - vår sida var då ändå den sida som klarat sig bäst...

"We come in peace!"

Längst upp i parken, precis vid vulkanens fot, fanns ett turiscenter med flera bra utställningar, utkikstorn, butiker och en restaurang. Här stannade vi en stund innan det var dags att bege sig tillbaks genom parken och ner mot Portland.

Spektakulär natur, men Andon föredrog smutsig snö

Portland är en riktigt sunkig och, troligtvis, fattig stad. Det fanns egentligen inget fint att titta på och koncentrationen av uteliggare var högre här än i någon annan stad under min resa. Vi hade dock två mål att beta av här: middag och Burnside Project. Burnside Project är en legendarisk skateboardpark under en bro, som blivit inspiration för ett stort antal liknande projekt runt om i USA. Skatarna i Portland hade ingenstans att åka, så de började helt fräckt att gjuta betongpooler under Burnside Bridge, ett utrymme som ingen annan hade något intresse av. Efterhand växte parken till enorma proportioner och drog till sig skateboardåkare från hela världen. När staden fick reda på det illegala projektet så gjorde de vad myndighetspersoner gör bäst - de stängde parken. Proteststormen blev enorm och efter en herrans massa år av diskussioner kunde parken öppnas på nytt, men denna gång officiellt erkänd (och stödd) av staden. Parken var stor och svåråkt och jag och Jonas var inte värdiga att vistas i dess böjar, tyvärr.

Hjortarna sade adjö; Burnside Project

Efter att vi var klara med Portland hade vi en hel del tid kvar innan mörkret skulle falla, så vi körde hela vägen ut till kusten för att hitta en sovplats. I Newport (?) hittade vi ett hotell 10 m från stranden och med havsutsikt. Vi fick ett jättelägenhet (med t.ex. två badrum) till ett mycket överkomligt pris, tack vare att något (poolen?) inte var igång.

Nästa stopp Oregon Coast!!!