SF (ungefär) III - Yosemite National Park

Efter några dagar i den urbana djungeln gjorde vi en grabbutflykt till Yosemite National Park, ca 3.5 timmar från SF. Jag, Jonas och Johan satte oss tidigt en morgon i bilen och körde till denna pärla, som vida överträffade mina förväntningar. Säga vad man vill om kontinentaldriften, men utan den hade världen sett oerhört mycket tråkigare ut. Johan, en avlägsen släkting till Linda, var på en snabbvisit som delvis råkade sammanfalla med min.

Utsikt från vägen; Bergsget

Vår tur började med att sakta köra igenom den vackra dalen och stanna vid väl valda platser för att njuta av den spektakulära naturen, med en massa sjukt höga klippor och vattenfall. Det är inte bara geologifetischister som kan uppskatta detta granitparadis, dock. Även naturintresserade har mycket att hämta, då parken är omgiven av stora, rika vildmarker och närkontakter med djuren inte är ovanligt. På vägen nere i dalen såg vi t.ex. en björnfamilj mindre än 100 m från vägen. Trots alla människor som stod och tittade verkade björnarna inte störda. Just björnarnas människovana är ett problem då de traskar in i tältområdena på natten, i jakt på föda. För eller senare kommer någon att bli skadad av björnarna, om det inte redan skett.

Vattenfall storlek Small och Large

Efter lunch spenderade vi eftermiddagen på en längre vandring upp till toppen av Yosemite Falls - Nordamerikas högsta vattenfall. Jonas var jättetrött efter att jobbat en massa och kört hela vägen till Yosemite, så han bestämde sig för att ta en välförtjänt lur i bilen medan Johan och jag vandrade.

Vår vandring visade vackra vyer

Jonas hade vandrat här förut, med Roy Ogink, så han gav oss en snabb beskrivning av vägen upp. Ivriga som vi var att komma iväg, uppfattade vi bara tre saker:

• Ungefär 3 timmar
• En lägre utkiksplats
• Efter utkiksplatsen kommer vägen kommer att gå nedför ett tag, för att sedan gå uppåt igen.

The Half Dome, den mest kända toppen i Yosemite

Jag och Johan laddade upp med vatten och kamerväska och traskade raskt iväg uppåt berget. Vi höll en god takt och kom snabbt upp till utkiksplatsen, trots att jag envisades med att stanna hela tiden för att fota den alltmer fantastiska utsikten. Vägen vände därefter nedåt, precis som Jonas sagt, så vi fortsatte vår vandring glada i hågen. Vi mötte en hel del människor på vägen, och många såg helt färdiga ut, så vi undrade vad som väntade oss. Efter att ha språkats lite med ett äldre par fick vi reda på att vi hade långt kvar till toppen. Det var nu vi började undra lite över vägen...

Vattenfall XXL

Vi hade ingen klocka med oss, men vi kände inte att vi varit ute allför länge, kanske en timme. Men när paret berättade att vi hade långt kvar till toppen, vilket inte verkade orimligt, så började vi fundera på om vi antingen missuppfattat vägbeskrivningen eller hållit ett alldeles för lågt tempo. Visserligen hade vi passerat en massa folk på vägen upp, men vi visste också vilka envisa, vältränade jävlar - Roy och Jonas - som satt standarden för vandringstiden. Vi enades om att dessa älgar hade nått toppen och hunnit ned igen på ungefär tre timmar (plus kanske en halvtimmes tillägg med tanke på Jonas välkända tidsoptimism ;-)). Eftersom vi inte ville låta Jonas vänta ökade vi takten markant.

Den sista biten av vandringsleden och en poserande Johan.

Vi höll konstant ett raskt tempo uppför de slingrande stigarna, men nu började det kännas i benen. Dessutom höll våra vattenreserver på att sina. Jag var visserligen vältränad innan jag åkte till USA, men hade inte rört mycket på mig på nästan två veckor. Trots våra ömmande ben nådde vi upp till toppen av fallet utan större problem. Häruppe mötte oss en trollskog, inklämd bland gigantiska stenformationer, värdig en John Bauer-tavla. Detta var en trevlig överraskning, men vi ville fort ut till klippkanten för att äntligen få se det mäktiga fall från ovan och vi blev inte besvikna - utsikten var fantastisk! Man kunde gå hela vägen ut till klippkanten, luta sig ut och upptäcka att man bara var en vindpust ifrån ett fritt fall på över 500 meter. Mäktigt!

Ännu en utsiktsbild; Trollskogen

Efter att ha strosat runt och njutit av utsikten, vilat några minuter och druckit upp det sista vattnet var det dags att ta sig ned. Oroliga som vi var för att låta stackars Jonas vänta för länge satte vi upp ett raskt tempo nedför. Kameran som jag burit runt halsen hela vägen upp packades in i kameraväskan för att få två fria händer att jobba med i händelse av fall och klättring nedför klippblock. När vi hunnit halvvägs ned, där stigen var betydligt jämnare och mer lättframkomlig, hörde vi dem - löpstegen...

Yosemite Falls och floden som strax skall falla

Bakom oss hörde vi hur ett par, som vi precis passerat, hade börjat springa och snabbt tog in på oss. Vi hade ju hållt ett högt tempo hela vandringen utan att bli passerade av någon. Vi hade inte en tanke på att bryta denna svit nu, så vi svarade med att själva börja springa som galningar. Våra stumma ben svarade förvånansvärt väl på löpningen och vi sprang nästan hela vägen ned till bilen. Väl i bilen hittar vi en yrvaken Jonas som sovit alla 3.5 timmar som vår vandring/löpning tagit. Nu kom nästa chock...

>500 m fritt fall; Naturbild

Det visade sig nämligen att vi inte gått samma väg som Jonas och Roy... utan mycket längre. Jonas och Roy hade även haft med sig Linda och Andon och därför inte hållt det djävulska tempo jag och Johan hade räknat med. Deras vandring hade slutat vid foten av det högsta vattenfallet, vilket var ungefär halvvägs av vår vandring. När vi tittade i turistbroschyrerna fann vi att vandringen som jag och Johan gått, normalt beräknas ta 6-8 timmar! Jonas blev lite knäckt av vår bedrift och lovade att slå det nästa gång han kom upp till Yosemite, men tills vidare är jag och Johan kungar av Yosemite. :-D

Yosemite får 5 vattenflaskor av 5 möjliga.