Oregon och halva Cali

(Detta inlägg tillägnas chauffören Jonas för en remarkabel dagsinsats, alla 1100km)

Andon hade jättekul i vårt rum vid stranden; Kusten!

Detta skulle visa sig bli den sista dagen på vår roadtrip söderut. Eftersom hyrbilen skulle lämnas tillbaks dagen efter ville vi (=jonas) undvika att köra alltför långt den dagen (Vi hade redan lärt oss läxan vad som händer om man inte kommer in i tid...). Sista dagen lämpades sig dessutom ypperligt för en långkörning, då hela vägsträckan är fantastiskt vacker och spektakulär så det blev nästan aldrig tråkigt i bilen.

Sea Lion Cave

Några stopp hade vi dock planerat in. Ett av dem var den berömda Sea Lion Caves.

(Fritt och kasst översatt från Wikipedia)
"Sjölejongrottorna är en turistattraktion vid Oregonkusten, 11 miles norr om Florence. Grottan är hem för Nordamerikas enda permanenta kolonin av Steller's sjölejon. Besökare färdas med hiss djupt ned i berget för att skåda grottan, som hävdas vara världens största havsgrotta.

Grottan, som började formas för 25 miljoner år sedan, är lika stor som en fotbollsplan och lika hög som ett tolvvåningshus. Besökardelen är inrättad på ett sånt sätt att människorna inte stör de vilda djur som vistas i grottan. Sjölejonen samlas i stora mängder under hösten och vintern, i denna naturliga amfiteater. På våren och sommaren förökar de sig och tillbringar mesta tiden på klipphyllorna precis utanför grottan."

Och ungefär så var det... Men som Ni kan se på bilden så fanns det en del sjölejon som föredrog grottan framför klipphyllorna även under senvåren.

Mer sjölejon

Efter sjölejonen körde vi ytterligare en sträcka innan det var dags för en bensträckare. Vi hittade en häftig strand där Andon och Eda kunde springa av sig lite.

En av de mest fotograferade fyrarna; Ännu en vacker strand

Bensträckarpaus

Vart tog byxorna vägen, Andon?

och varför är blöjan så blöt???

Strax innan skymningen kom vi till Redwoodskogarna som ligger på bägge sidor av gränsen mellan Oregon och Kalifornien. Här körde man slalom mellan dessa jätteträd i det allt svagare dagsljuset. Det var verkligen som att köra igenom en sagoskog, och jösses vad liten man kände sig. När vi kommit ut ur skogen så fick vi några närkontakter med de "vilda" hjortarna som hängde i nationalparken. Inte ens en rödhårig svensk kunde skrämma upp dem när han närmade sig med sin kamera.

Orädda hjortar i Redwoodskogens utkanter

Sista delen av sträckan gjorde vi ett otroligt klantigt vägval. Det är mestadels mitt fel, då det var min geniala idé att "gena" genom ett bergsområde precis när mörkret föll. Dessutom var genvägen inte ens en genväg, då sträckan t.o.m. var längre. Serpentinvägar, rödnackar, mörker och enorma stigningar gjorde att den långa sträckan kändes evig. Troligtvis var området vi åkte igenom väldigt vackert, men det såg vi ju inget av. Sent, sent på natten kom vi "hem" till Dublin, California som var min hemvist för resten av USA-vistelsen (förutom några nätter hos Erik och Toisin inne i SF).