Zombie

Röda flaggor från IKEA vajar över nejden

Det händer inte mycket nu... Jag har gått in i artikelkoma eftersom jag måste skicka in lite artiklar innan månaden är slut. Artikelkoma kan liknas vid tentaångest, ett tillstånd där de flesta tankarna går till jobbet/skolan. Koncentrationssvaga människor som jag behöver gå in i detta robottillstånd för att överhuvudtaget kunna prestera något vettigt. Bilderna den här gången illusterar sålunda vad jag sett av Singapore på sistone (tagna genom köksfönstret).

Lite tvätt på tork

Nu är det dock inte så illa som det låter. För det första regnar det fortfarande varje dag så utomhusaktiviteter är att glömma. För det andra så går artikelskrivandet bra. Jag har upptäckt att nästan alla andra forskare inom mitt område suger, så nu behöver jag "bara" skriva bättre artiklar än de.

Da-Da-Da-Dayang! Säsongens första dyk.

Resedeltagarna fylllde bara 1 buss den här gången.

I monsunens dödsryckningar tog dykklubben på NTU risken att anordna en resa till Dayang. Risken fanns att resan skulle ställas in ifall monsunen skulle trilskas, men en vecka innan resan nås vi av det lugnande beskedet:
"Vind och vågor minimala STOP Kom hit STOP".

Jag känner flera som är med i NTU divers, så när jag anmälde mig tog jag för givet att de inte skulle försitta chansen till årets första dyk. Det visade sig dock att de flesta av dem INTE skulle åka av olika anledningar, vilket var lite tråkigt. Som tur var hade jag övertalat min dykkompis Shin, från Baliresan, att hänga med. Det brukar inte vara svårt att träffa nya människor på dykresor, och denna resa var inte undantaget, men det var kul att ha med en bra kompis på resan.

Fina madrasser i vår sovsal. Vi var bara 5 personer i ett rum för 10!

En av anledningarna till att man så lätt träffar nytt folk på dykresor är att man oftast dyker i samma lilla grupp (5-8 personer + Divemaster/guide) hela tiden. Det finns flera anledningar till detta. Kortfattat:

1. Ungefär samma kunskapsnivå hos dykarna ger DM möjlighet att anpassa dyken så att de passar alla.
   
2. Små grupper är att föredra av säkerhetsynpunkt då DM inte behöver hålla koll på alltför många dykare. Dessutom, en mindre grupp grumlar inte upp lika mycket och är tystare, vilket ger större chans till nya och spännande upplevelser.
3. För oss dykare i gruppen ökar säkerheten när man dyker flera gånger med samma personer. Man lär sig känna igen de andra under vattnet, samt lär sig vilka som är en potentiella säkerhetsrisker (inga, den här gången).

Ben och Hassan, musiker som skriver reklamjinglar. Bl.a. McDonalds har anlitat deras tjänster.

Enrico, Shin och Eda

I 6 dyk av 8 bestod vår grupp av 5 personer: Hassan från Belgien, Ben från Australien, Fredrik från Bankeryd, Shin från Singapore och DM Enrico från Filippinerna. Tyvärr var det bara jag och Shin i detta gäng som kunde stanna kvar hela söndagen vilket innebar att Shin och jag fick hoppa in i en större (blä) grupp med nybörjardykare. Vi upptäckte tidigt att dessa nya dykare var konstant omgivna av en sandstorm pga. dålig avvägning, så vi höll oss ganska mycket för oss själva i utkanten av gruppen för att få god sikt.

Killen i svart, till höger, ligger rätt i vattnet. Snubben i mitten är alldeles för tung och måste simma "uppåt" för att inte sjunka ned på bottnen, och skapar en sandstorm varje gång hans fenor slickar bottnen.

Dykmässigt så var denna resa en höjdare med fler riktigt bra dyk och inga riktigt dåliga. Jag hade köpt mig en s.k. rashguard att bära under dykvästen, istället för min tjocka shorty. Fördelen med detta är smidigheten samt att man knappt behöver ha några vikter överhuvudtaget. Nackdelen är att rashguarden är väldigt tunn, så ifall vattnet är kallt fryser man fort. Jag var lite skraj för att frysa under dyken, men förutom det första dyket där jag låg på gränsen så hade jag inga problem att hålla temperaturen. Vattentemperaturen låg konstant på 27-28 grader.

Shin letar efter smådjur, som t.ex. nakensnäckor Denna resa bjöd dessutom på en av de coolaste dykupplevelserna någonsin. I slutet av ett annars ordinärt dyk stötte vi ihop med en stor grupp tioarmade bläckfiskar. Normalt är dessa djur enstöringar som skyr människor, men här fann vi 15 stycken tätt samlade över en korallbädd på relativt grunt vatten (5 m). De höll på att lägga ägg samt bevaka dem mot rovdjur. Normalt brukar bläckfiskar fly när man kommer nära, men inte dessa! De hade lagt ägg på korallerna och bevakade dem i samlad trupp. Jag fick intrycket att de inte såg oss som ett hot, för de visade ingen aggression, utan verkade mest nyfikna. Vi kunde ligga inom en armlängds avstånd från dem utan att avlägsnade sig. Efter att blivit kompis med en av dem (ja, det finns intelligens i de ögonen) så provade jag att hålla ut handen. Polaren Pär simmade då försiktigt fram och sträckte fram tentaklerna som för att hälsa. Pär var bara några cm från att röra vid mina fingrar, så otroligt coolt! När polaren inte kom hela vägen fram försökte jag "prata bläckfisk" genom att låta handen imitera tentakelrörelser. Ett kort tag var Pär fascinerad och gjorde lite tentakelrörelser tillbaks, men jag måste ha haft en hemsk dialekt för han tröttnade efter en stund. Vi, tiotalet dykare, tillbringade säkert 10 minuter bland bläckfiskarna. De simmade ut och in bland oss som om vi alla tillhörde samma grupp. Jag är mållös! Detta är något som jag definitivt vill uppleva igen. Några av mina nya, coola vänner. Pär är brun vid detta tillfälle. Tack för en oförglömlig upplevelse! Jag har lagt upp ett galleri med över 100 bilder på webben ifall Ni vill se mer bilder.

Dayangtrailer

En monsunduschad Eda väntar på avfärd

Vädret var uselt i Singapore när bussfärden till Dayang startade. Skulle monsunen ställa till det för de tappra dykarna genom en sista dödsryckning? De var ju trots allt säsongens första gäster till denna Malajsiska paradisö.

Paradiset låg kvar

Några mil norr om Singapore slutade regnet och inte en droppe föll under hela helgen. Sol, däremot, blev det mycket av.

Barracudor glider förbi mig på riktigt nära håll

8 dyk som alla var riktigt bra blev summan av denna resa.

Mer bilder och mer berättelser från resan följer inom kort.

Kinesiskt nyår

Varför så tyst, Eda?

Det har inte hänt så mycket på sistone, därav tystnaden på bloggen. I helgen var det iaf kinesiskt nyår. Tyvärr var vädret uselt så jag har inte tagit några foton. Men, förutom templen har det inte varit så mycket att fota. Kinesiskt nyår är mer likt vår jul än vårt nyår - man tillbringar den med familjen med fokus på att äta. På själva nyårsafton som inföll en lördag var jag ute med två indier, Pre och Sen (PreSens... Hö hö hö). Själva färden in till stan var väldigt annorlunda jämfört med en vanlig lördag. Det första som märks är att nästan alla kineser är borta, med den positiva effekt att man får sitta på både buss och MRT.
Vid Boon Lay, min pendelstation, förflyttades jag raskt till Calcutta, för här svärmade tusentals indiska arbetare i brist på andra fritidsaktiviteter. Så fort jag passerat grindarna till tåget förflyttades jag raskt till Kuala Lumpur, för helt plötsligt var indierna som bortblåsta och perrongen full av malayer. Malayerna, till skillnad från Malaysierna, gillar att festa på stan och de tog givetvis chansen till lite fest.

Första anhalten på vårt nyårsfirande var ... egyptisk mat. Kinesiska restauranger denna kväll är antingen stängda, fullsatta eller svindyra, så vi tog det säkra före det osäkra och åt en niorätters (!!) på mitt favoritarabhak på Arab street.

Eftersom kvällen var ung och vi inte hade några vidare planer bestämde vi oss för att gå på bio. Vi hamnade på en spoof-movie som hette "Epic adventure" el. liknande. Värre skit har jag sällan skådat. Dessutom var det nog den kortaste film jag någonsin sett på bio, bara 75 minuter lång. Kasst!

Den korta filmen gjorde att vi FORTFARANDE inte kände oss mogna att gå hem. Efter lite övertalande lyckas Sen och jag övertyga Pre om att han behövde en drink på Loof, en bar på en takterrass. Stället var ganska tomt, men klientelet (och personalen) var trevliga att se på så jag ville stanna. Nu var det istället jag som fick övertygas om att vi skulle ta en drink på ett annat ställe ... 70 våningar upp. Detta var första gången jag var på detta uteställe och jag lär väl inte bli en stammis här, men det var kul att ha sett. Surt bara att man betalar 20 dollar för att komma in. Sen berättade att en normal lördag så är detta ställe proppfullt, men när vi kom in så fick vi t.o.m. sittplats. Trots detta tyckte jag stället var ganska dåligt då de envisades med att spela skitmusik på för hög volym vilket omöjligjorde konversation. Vi stannade väl en timme eller så innan det var dags att gå hem. På vägen ut separeras vi tillfälligt, indierna och jag, och direkt så hoppar några lättklädda damer fram. Pga musikvolymen hörde jag inte vad de sade, men jag antog att de var mer intresserade av min plånbok än mig så jag skakade bara på huvudet vilket fick dem att snällt hoppa tillbaks upp på stolarna vid utgången.

Denna kväll kunde jag ta MRT'n hem, trots att klockan var 2 på natten. Normalt slutar den gå vid midnatt, men en speciell kväll som denna ansågs det tydligen att vi behövde mer kollektivtrafik. Inte för att jag klagar, men tåget hem var nästan helt tomt. Jag tvivlar på att det hade varit lika tomt om det hade gått samma tid en "vanlig" lördag. Något för sMRT att tänka på...

Götheborg ligger i Singapore

Svenska flottan har siktats vid Sentosa. Oboy! Oboy! Oboy!



Exteriörbilder

Skeppet fick mycket uppmärksamhet i media, vilket märktes på besökarantalet. Det hjälpte dock även att det låg ankrat ett stenkast från Vivo City, Singapores nyaste och största köpcentrum. Nu kunde Singaporianerna kombinera lite kultur med sin favoritsport- shopping. Inne i köpcentrat fanns det en stor utställning. Halva utställningen handlade om Ostindiska kompaniet och de ursprungliga turerna. De hade långa beskrivningar på hur vidrigt sjömännen levde ombord under dessa långa resor. Dessutom fanns det givetvis information om den nutida versionen, dess rutt och besättning. Andra halvan av utställningen var ren propaganda från Sverige, där vi slog oss på bröstet och berättade hur duktiga vi är.

Dags att borda skeppet


Landkrabbor!

På båten fanns ett gäng med nonchalanta ungdomar som var rätt ointresserade av att berätta om båten för de som betalat inträde.

Ned till kanondäck


Kanoner och Shao


Utsikt från båten - Containerhamn och Vivo City

----------------------------------------------------------------------------------------------------
Så, slut på historia. I helgen var jag och såg "Last King of Scotland" en spelfilm om Idi Amin - trodde jag. Jag blev lite besviken på filmen, faktiskt. Inte för att den var dålig, men jag hade väntat mig en riktig höjdarrulle efter allt som skrivits om den. Det största problemet var att filmen inte handlade om Idi Amin... Istället handlade filmen om en skotsk doktor som råkar bli Amins personlige läkare. Idi Amin reducerades på detta sätt till en bifigur som iofs förekommer rätt mycket, men utan att man får stifta någon djupare bekantskap med honom. I första halvan av filmen är han charmig, glad och populär. I andra halvan är han paranoid, schizofren och psykopatisk. Dessutom utspelar sig filmen under en väldigt kort tidsperiod vilket ytterligare begränsar det historiska skeendet. När filmen börjar har Amin precis tagit makten, och det nämns nästan ingenting hur detta har gått till. Sen slutar filmen vid den palestinska kapningen av ett flygplan på Kampala flygplats. Efter filmen visas lite dokumentärbilder på den riktiga Idi Amin och korta textsnuttar om vad som hände sen, men de speglade inte på långa vägar den riktiga historien om hans fall.

Forrest Whittaker gör ett bra jobb som Amin, givet de begränsade scener han är med i. Hans problem är dock att han är för charmig. Det är minst lika många positiva Amin-scener som negativa, och det är den glada Amin jag minns, nu när jag tänker tillbaks på filmen, inte massmördaren. Han som spelar skotten är bra förutom de scener där han skall spela kär. Massmorden nämns bara i förbigående och i textremsan i slutet. Siffran 300 000 döda är dock alldeles för stor för att man skall fatta hur ruggig Amins regim var, så nog borde filmskaparna försökt "förtydliga" detta. Jag kan ju jämföra med "Blood Diamonds" som jag såg för några veckor sedan, som handlar om inbördeskrigen i Sierra Leone. I BD lyckas regissören väl förmedla ett samhälle i kaos och paranoia, vilket åtminstone närmar sig den verkliga situationen.

Last King of Scotland får 3 utspädda whiskyglas av 5 möjliga. /Nils-Petter

Mitt jullov 4 - London

Brittiska hus

Sista hållplatsen på mitt jullov var London, där jag försökte vara kulturell samt firade nyår med Melanie. Inte så mycket att skriva om egentligen. Vi gick mest omkring och njöt av känslan av att vara i London. Melanie borde vara van vid det här laget, men hon, som jag, älskar denna stad (mestadels iaf). Förutom shopping och arkitekturspotting, så han vi med ett besök på Tate Modern, ett gigantiskt konstgalleri samt en fotoutställning.

Inifrån Tate Modern; St Paul's cathedral

Jag försöker fota St Paul's Cathedral från ett j-t coolt café längst upp i Tate Modern. Bilderna på St Paul's, visade här, är INTE tagna därifrån, dock. Reflexerna i fönstren förstörde det mesta.

Ny vinkel; Frusen fotograf

Nyårsafton hade vi bestämt att fira vid London Eye där London stads fyrverkerier skulle brisera vid tolvslaget. Jag är imponerad av Londons organisation för detta tillfälle. Enormt många människor väntades, och kom, men allting hanterades närapå prickfritt. Områdena med bäst utsikt över fyrverkeriet spärrades av redan vid 8-tiden och för att komma in fick man passera genom bevakade grindar. Det var uppenbart att man tog säkerheten på allvar. Nu kan man tro att London skulle vilja göra det enkelt för sig genom att begränsa kollektivtrafiken, och därigenom minska folkmängden i centrum, men inte. Tvärtemot så gick ALL kollektiv trafik HELA NATTEN och det var dessutom GRATIS. Suveränt!

En Londonbo och en asiatisk turist väntar på fyrverkeriet

Jag och Mel hade planerat att komma till ögat tidigt för att få en bra plats. Först skulle vi äta, dock, vilket visade sig svårare än väntat. Restaurangerna var knökfulla eller stängda, så vi irrade omkring ett bra tag med alltmer panik i blicken och kurr i magen. Som tur var hittade vi en tunnelbanestation där de sålde pasties, suverän och billig snabbmat, vilket fick bli vår exklusiva nyårsmåltid. Efter denna goda och mättande måltid (ingen ironi) så gick vi tillbaks till ögat vid tio-elvatiden och hittade en hyfsad plats. Nu var det bara att vänta...

Boom! Gott nytt år!

Fyrverkeriet var bland det bästa och största jag någonsin sett. Ögat var inte bara där som cool detalj, utan användes flitigt som avfyrningsramp för diverse pyrotekniska prylar. Jag såg flera nya fyrverkeripjäser jag aldrig sett förut, så jag häpnades flera gånger under den långa showen.

Ögat; Mel provocerar Londons kravallpolis

Efter fyrverkeriet gick vi runt en stund och tittade på folk, men efter ett tag utrymdes området så vi bestämde oss för att åka hem. Resan hem blev ett äventyr. Som sagt var kollektivtrafiken gratis denna natt. Problemet var bara att ALLA gick till samma station efter fyrverkeriet, inklusive vi. Köerna var gigantiska och verkade inte röra sig alls. Många dåliga sidor av mänskligt beteende visades i trängseln och stämningen var inte god. Den blev inte bättre av att polisen kommer ut och skriker att stationen är stängd. Först blev vi lite knäckta, men bestämmer oss för att gå till grannstationen, som ändå ligger på vår väg hem. Nu skedde miraklet. Denna station var nästan helt tom på folk, så vi kom ner till tågen omedelbart. Två minuter senare kommer ett folktomt tåg som tar oss till nästa station där vi bytte linje till ett annat, nästan lika tomt, tåg. Sista biten hade vi lite oflyt dock, då bussarna som skulle ta oss hem var lika fulla som Jönköpings stolta ungdom under Kalajs. Men 15 minuter på apostlahästarna tog oss hem. Sista dagen blev det lite shopping innan det var dags att åka ut till Heathrow där Quantas tog mig hem till Singapore.

(Måste ge fotocred till Mel för majoriteten av bilderna här)

Mitt jullov 3 - Jul i Habo

Så har vi då äntligen kommit till årets höjdpunkt - Franks födelsedag!
(Jag tänkte passa på att berätta lite om julen också eftersom den råkar inträffa dagen efter)

Lycklige Frank med Adam i knät

Fölsedan
Den 23 december fick vi trampa på gasen när vi skulle åka från Växjö till Habo för att fira släktens största Lynyrd Skynyrd-fan - El Franco. Familjen Fälths vana trogen, kom vi inte i tid, men bara en halvtimme försent. Det blev en klassisk Frank-födelsedag, komplett med Gisela, Anna-Greta och litervis med kaffe. Speciellt glad blev Eda över kladdkakan som han drömt om en tid. Givetvis var det den unga generationen som tog över all uppmärksamhet. En turboladdad Simon och två små charmtroll går inte att ignorera, och varför skulle vi?

Kramgoa små pojkar

Jul, jul, strålande jul
Julen blev också som den brukar, med två undantag. Tråkigt nog var inte Helena och Robert med detta år - julen 2006 spenderades hos Robbans familj i gnällbältet. Avhoppen kompenserades dock väl av nytillskotten i Lantzfamiljen. Tyvärr så klarade de inte av julklappsutdelandet så bra, så denna punkt tog reserverna Eda, Simon och Gisela på sig (Lägg märke till att vi behövde tre (!) personer för att ersätta Nena). Men innan vi kastade oss över hemligheterna under granen hade vi två punkter på schemat - julbordet och, om Simon varit snäll, tomten (Tomtens besök har tydligen varit något som oroat lille Simon under en längre tid). Vårt julbord innehåller en hel del klassiker som sill, potäter, grisröv, rödbetssallad, bruna bönor, ägg, Janssons frestelse och vörtbröd.

Vårt julbord var fullt av gott käk, men Filip verkar föredra plast

Hälsomedvetande, grönsaksfanatism, och nyupptäckta smaklökar innebär dock att julbordet har lite oortodoxa tillägg som snösallad, hoummus och oliver. (Goda oliver är något som jag inte hittat i Singapore, så det var MYCKET uppskattat) Dessutom hade pappa överraskat alla med att variera formen på potatisen i sin Janssons frestelse. Tyvärr gick inte skivorna hem hos den konservativa majoriteten så jag tror att nästa år blir det strimlor igen.

Rödbetor fanns visst också på bordet

Efter maten, Kalle Anka och lite kaffi så knackade det helt plötsligt på dörren... Simon vågade inte öppna dörren, och tur var väl det, för därute i kylan (+8 grader) stod en lång, skäggig gubbe och frågade efter snälla barn. Efter lite övertalande så tillkännagav sig Simon och smög fram försiktigt för att få ett paket. Oturligt nog missade Frank allt detta då han var nere i källaren och grejade.

Simon läser vad tomten kom med; Tomtenisse: Simon leker med en kramgo krokodil

När mörkret sänkt sig och tvillingarna sov middag så påbörjades julklappsöppnandet. Ego-Simon var tyvärr inte på sitt bästa humör, då han började klaga på att inte alla klappar var till honom, men han blev snart på bättre humör då hans julklappshög snabbt fick fina tillägg som dykset (gissa från vem?), späckhuggare och en snowracer. När klapparna började ta slut kom även Adam och Filip ned och gjorde oss sällskap - deras favorithög innehöll mest sönderrivet papper. Kvällen avslutades traditionsenligt med en mandelspetsad tomtegröt, där Gisela fick den ena av 3 (mamma fuskar som vanligt). Vart de andra två hamnade är fortfarande oklart. Skulle någon gifta sig nästa år vet vi dock.

Dagarna efter jul
Dagarna efter jul blev lite lugnare, som tur var. Det var mest umgås med familjen som gällde. Helena och Robban kom ned den 25 och roade oss, vilket alltid är uppskattat. En av kvällarna träffade jag Erik, Emil och Toi Sin för lite bowling, fika, mat och öl. Det var kul att få lite update på sina gamla vänner. Den 29:e december gick flyget från Säve flygplats, förlåt Gothenburg City Airport, till London för den sista anhalten på mitt jullov.

Fortsättning följer...

Appendix A: Anna-Greta och Gisela är Franks mor och syster, för de som inte redan vet.
Appendix B: Flera bilder finns på denna adress.