SF IV - Brevet från Alcatraz

"Hej mamma!

Jag kan inte fatta det! Efter 3 långa timmar på helvetesön är jag äntligen på väg mot fastlandet som en fri man. 3 timmar av mitt liv, försvunna för alltid på denna vindpinade klippa vid namn Alcatraz. Jag minns det som igår, dagen jag forslades till The Rock...

Piren där fångarna steg på båten till The Rock

Efter bråket på anstalten i Dublin stämplades jag och Johan som farliga fångar, och förflyttades till Alcatraz där såna som vi tuktas och varifrån ingen lyckas fly... Johan, den lyckans osten... Hans rika släktingar lyckades "övertala" guvernören att Alcatraz var ett alldeles för hårt straff för ett litet fängelsebråk. Konstigt att det bara var han som fick stå kvar på kajen när båten lämnade piren...

"Today he will be transported to the healthful but breezy atmosphere of Alcatraz Island, where he can ruminate, ad nauseum, and chew the bitter end of treason" - Daily Alta California, on the arrest of a Confederate sympathizer, 1862

Efter bara några minuter var vi framme vid ön som skulle bli mitt "hem" de närmaste tre timmarna. Den såg så liten ut, The Rock, så oskyldig, men de höga murarna, taggtråden och vakttornen skvallrade om en mörkare sida. En skylt var det första som välkomnade oss till ön:

"WARNING PERSONS PROCURING OR CONCEALING ESCAPE OF PRISONERS ARE SUBJECT TO PROSECUTION AND IMPRISONMENT"

Nu först fattade vi att det var på allvar. Det här skulle bli tufft!

Hamnen, med militärbaracken/soldatfamiljebostäderna och dess spår av indianockupationen

Väl i hamn "välkomnades" vi av en brysk löjtnant som med ett hånleende gav oss våra första instruktioner till fånglivet.

"Varje fånge som flyr, eller som försöker fly, kommer vid infångandet att tvingas bära kedja och stålkula i tre månader.", Armelöjtnant Alvin Sydenham, 1895

Välkomstskylt och vakttorn

Indianerna, ja! Redan innan europeerna kom till Bay Area fanns här en stam, Ohlone, på cirka 10000 människor. För dem tjänade Alcatraz som en plats dit man förvisade brottslingar, så inte ens denna idé var de vita först med. Trots att Alcatraz fallit under amerikansk kontroll, först som fort och sedan som fängelse, så har inte indianerna glömt denna karga klippa. Det finns t.o.m. de som anser att ursprungsbefolkningen borde ockupera ön, så fort Alcatraz-fängelset stänger år 1934:
"Det vore passande och symboliskt att skepp från hela världen som passerar Golden Gate först ser indianmark, och därmed blir påminda om denna nations verkliga historia." - Richard Oakes (Mohawk), Talesman för indianockupanterna.

Få bilar, men en massa fåglar

Iförda kedjor blev vi forslade genom väl bevakade grindar. Överallt, taggtråd och beväpnade vakter. Här skulle det inte bli lätt att rymma, något som de flesta av oss redan börjat fundera över.

Klädluckan och cellhuset

Efter att ha hämtat ut våra fångklader blev vi forslade genom de trånga korridorerna inför ögona på de äldre fångarna. Cellblocket var uppdelat i tre korridorer, som givits riktiga gatunamn. Kanske för att påminna oss om världen utanför, kanske enbart för att få oss att längta... Glåporden haglade och några av oss bröt ihop. Jag försökte spela cool, men har aldrig känt mig så liten som denna stund.

Michigan Avenue

Till sist kom jag fram till min cell. Under tiden i fängelset så bytte jag flera gånger, men den första cellen är den enda jag minns. Liten och stinkande, men ändå förvånande hemtrevlig efter att jag inrett den så mycket som vakterna tillät.

"Regel 5. Du är berättigad till mat, kläder, sovplats och medicinsk hjälp. Allt annat du får är ett privilegium. Du förtjänar dina privilegier genom att bete dig korrekt." -Regelboken för intagna på Alcatraz, 1956

Min mysiga cell

Som fånge hade jag tur att inte råka i bråk med varken fångar eller vakter. De som ställde till bråk hamnade omedelbart i isoleringscellen, helvetet på jorden...


"Date: 10-7-38, Name: Henry Young No. 244-AZ, CREATING DISTURBANCE IN CELLHOUSE. At 5:30 P.M. this date, I caught the above-named man creating disturbance by yelling at the top of his voice. Report #1005, Richard Dennison. Action: To be placed in solitary confinement on restricted diet with continued loss of all privileges for ninety days. E.J. Miller, Associate Warden."

Rastgården

Rastgården var vår mest fria plats i hela fängelset. Här var den bästa platsen att se staden, som ligger förrädiskt nära ön, och drömma om friheten. En del av oss drömde så mycket om den att de försökte ta den själva, antingen med våld eller med list, men ingen verkar veta om ens Clint Eastwood lyckades. Oavsett vilket, gav det oss något att samtala om, alla blåsiga och iskalla dagar ute i "friheten" på gården.

Köket (innanför gallret) och oidentiferad bur

För bara några timmar sedan hade jag min sista måltid i restaurangen. Jag hoppas aldrig mer bli serverad genom ett galler som en hund. Av någon anledning misstänkte fängelsedirektörerna alltid att matsalen var en plats för trubbel och vidtog allt fler åtgärder för att förhindra det. Varje kniv hade sin plats på väggen och skulle någon saknas så syntes det lång väg. Dessutom hade de hängt upp tårgasgranater i taket som skulle falla ned automatiskt ifall kökspersonalen drog igång larmet. Jag brukade stirra upp mot dem nästan varje dag och undra hur det kändes att andas in denna gas. Som tur var fick jag aldrig reda på svaret, då de aldrig behövde användas.

SF; De enda färgerna på hela ön

Utanför fängelset hade fängelsevakternas familjer sett till att ön sprakade av färgprakt. Överallt blommade det från de små trädgårdarna, som uttråkade hustrur tillbringade sina dagar med att fixa till perfektion.

Ruiner och vattentorn

Den berömda dimman; Alcatrazbo

Jag har sett dimman många gånger, men aldrig har den varit så vacker som idag. Nu åker jag in i diset för att starta mitt liv som en fri man...

Hälsningar, Fredrik "Mejseln" Fälth

Hem till ett dimmigt SF

(Jag borde tagit mer bilder på Alcatraz, t.ex. isoleringscellen mm, men det var så oerhört mycket folk där att man skulle behöva vänta länge innan tillfället uppenbarade sig. Tid hade jag inte så gott om, eftersom jag skulle möta de andra vid en bestämd tidpunkt och inte hade mobiltelefon med mig. Alcatraz var överlägset det coolaste turistmålet i SF och rekommenderas varmt till de som besöker staden. Se till att köpa biljett tidigt bara, då de fort tar slut. Linda rekommenderar kvällsturen som tydligen skall vara något extra. Jag var för senfärdig för att hinna boka denna tur utan fick nöja mig med en dagstur som, trots allt folk, var en minnesvärd upplevelse.)
------------------------------
Därmed är rapporten från USA slut (till sist).

Tack igen, Linda, Jonas, Andon, Erik och Toisin, för er gästvänlighet!

SF (ungefär) III - Yosemite National Park

Efter några dagar i den urbana djungeln gjorde vi en grabbutflykt till Yosemite National Park, ca 3.5 timmar från SF. Jag, Jonas och Johan satte oss tidigt en morgon i bilen och körde till denna pärla, som vida överträffade mina förväntningar. Säga vad man vill om kontinentaldriften, men utan den hade världen sett oerhört mycket tråkigare ut. Johan, en avlägsen släkting till Linda, var på en snabbvisit som delvis råkade sammanfalla med min.

Utsikt från vägen; Bergsget

Vår tur började med att sakta köra igenom den vackra dalen och stanna vid väl valda platser för att njuta av den spektakulära naturen, med en massa sjukt höga klippor och vattenfall. Det är inte bara geologifetischister som kan uppskatta detta granitparadis, dock. Även naturintresserade har mycket att hämta, då parken är omgiven av stora, rika vildmarker och närkontakter med djuren inte är ovanligt. På vägen nere i dalen såg vi t.ex. en björnfamilj mindre än 100 m från vägen. Trots alla människor som stod och tittade verkade björnarna inte störda. Just björnarnas människovana är ett problem då de traskar in i tältområdena på natten, i jakt på föda. För eller senare kommer någon att bli skadad av björnarna, om det inte redan skett.

Vattenfall storlek Small och Large

Efter lunch spenderade vi eftermiddagen på en längre vandring upp till toppen av Yosemite Falls - Nordamerikas högsta vattenfall. Jonas var jättetrött efter att jobbat en massa och kört hela vägen till Yosemite, så han bestämde sig för att ta en välförtjänt lur i bilen medan Johan och jag vandrade.

Vår vandring visade vackra vyer

Jonas hade vandrat här förut, med Roy Ogink, så han gav oss en snabb beskrivning av vägen upp. Ivriga som vi var att komma iväg, uppfattade vi bara tre saker:

• Ungefär 3 timmar
• En lägre utkiksplats
• Efter utkiksplatsen kommer vägen kommer att gå nedför ett tag, för att sedan gå uppåt igen.

The Half Dome, den mest kända toppen i Yosemite

Jag och Johan laddade upp med vatten och kamerväska och traskade raskt iväg uppåt berget. Vi höll en god takt och kom snabbt upp till utkiksplatsen, trots att jag envisades med att stanna hela tiden för att fota den alltmer fantastiska utsikten. Vägen vände därefter nedåt, precis som Jonas sagt, så vi fortsatte vår vandring glada i hågen. Vi mötte en hel del människor på vägen, och många såg helt färdiga ut, så vi undrade vad som väntade oss. Efter att ha språkats lite med ett äldre par fick vi reda på att vi hade långt kvar till toppen. Det var nu vi började undra lite över vägen...

Vattenfall XXL

Vi hade ingen klocka med oss, men vi kände inte att vi varit ute allför länge, kanske en timme. Men när paret berättade att vi hade långt kvar till toppen, vilket inte verkade orimligt, så började vi fundera på om vi antingen missuppfattat vägbeskrivningen eller hållit ett alldeles för lågt tempo. Visserligen hade vi passerat en massa folk på vägen upp, men vi visste också vilka envisa, vältränade jävlar - Roy och Jonas - som satt standarden för vandringstiden. Vi enades om att dessa älgar hade nått toppen och hunnit ned igen på ungefär tre timmar (plus kanske en halvtimmes tillägg med tanke på Jonas välkända tidsoptimism ;-)). Eftersom vi inte ville låta Jonas vänta ökade vi takten markant.

Den sista biten av vandringsleden och en poserande Johan.

Vi höll konstant ett raskt tempo uppför de slingrande stigarna, men nu började det kännas i benen. Dessutom höll våra vattenreserver på att sina. Jag var visserligen vältränad innan jag åkte till USA, men hade inte rört mycket på mig på nästan två veckor. Trots våra ömmande ben nådde vi upp till toppen av fallet utan större problem. Häruppe mötte oss en trollskog, inklämd bland gigantiska stenformationer, värdig en John Bauer-tavla. Detta var en trevlig överraskning, men vi ville fort ut till klippkanten för att äntligen få se det mäktiga fall från ovan och vi blev inte besvikna - utsikten var fantastisk! Man kunde gå hela vägen ut till klippkanten, luta sig ut och upptäcka att man bara var en vindpust ifrån ett fritt fall på över 500 meter. Mäktigt!

Ännu en utsiktsbild; Trollskogen

Efter att ha strosat runt och njutit av utsikten, vilat några minuter och druckit upp det sista vattnet var det dags att ta sig ned. Oroliga som vi var för att låta stackars Jonas vänta för länge satte vi upp ett raskt tempo nedför. Kameran som jag burit runt halsen hela vägen upp packades in i kameraväskan för att få två fria händer att jobba med i händelse av fall och klättring nedför klippblock. När vi hunnit halvvägs ned, där stigen var betydligt jämnare och mer lättframkomlig, hörde vi dem - löpstegen...

Yosemite Falls och floden som strax skall falla

Bakom oss hörde vi hur ett par, som vi precis passerat, hade börjat springa och snabbt tog in på oss. Vi hade ju hållt ett högt tempo hela vandringen utan att bli passerade av någon. Vi hade inte en tanke på att bryta denna svit nu, så vi svarade med att själva börja springa som galningar. Våra stumma ben svarade förvånansvärt väl på löpningen och vi sprang nästan hela vägen ned till bilen. Väl i bilen hittar vi en yrvaken Jonas som sovit alla 3.5 timmar som vår vandring/löpning tagit. Nu kom nästa chock...

>500 m fritt fall; Naturbild

Det visade sig nämligen att vi inte gått samma väg som Jonas och Roy... utan mycket längre. Jonas och Roy hade även haft med sig Linda och Andon och därför inte hållt det djävulska tempo jag och Johan hade räknat med. Deras vandring hade slutat vid foten av det högsta vattenfallet, vilket var ungefär halvvägs av vår vandring. När vi tittade i turistbroschyrerna fann vi att vandringen som jag och Johan gått, normalt beräknas ta 6-8 timmar! Jonas blev lite knäckt av vår bedrift och lovade att slå det nästa gång han kom upp till Yosemite, men tills vidare är jag och Johan kungar av Yosemite. :-D

Yosemite får 5 vattenflaskor av 5 möjliga.

San Francisco II, turiststaden och lite till

Del 2 från SF består av blandade turistbilder. Först ut är spårvagnarna. De var faktiskt coolare än jag väntat mig, även om man känner sig som ett fån när man står där med en miljon andra turister och väntar på att få åka med. Givetvis tog jag chansen att hänga på utsidan. På hemresan var vi nästan ensamma i spårvagnen och fick en gratisguidning av chauffören. Tydligen drivs hela spårvagnssystemet av en och samma kabel, typ en miljon meter lång. I samma hus som motorrummet finns det ett gratis spårvagnsmuseum som hade varit kul att besöka.

Spårvagnar, gamla hus och backar - kan det bli mer sterotypt SF?

Haight Street, nja! Jag kände inte kärleken.

Haight Street

SF by night

Jag och Joppe gjorde en tur till Berkeleyuniversitetet. Det var ett grönt och skönt campus, passande hippiestämpeln som detta berömda lärosäte har fått. Välförtjänt? Jag vet inte, men jag såg inga hippies när jag var där. En rolig detalj på Berkeley är parkeringsplatserna där enbart Nobelpristagare får parkera. Skönt kaxigt!

Universitet i Berkeley där nobelpristagare har egen parkering

Kommer man från Smålands Jerusalem så måste man besöka kyrkor. Eftersom de flesta amerikanska kyrkor ser ut som lador hade min kyrkokvot ännu inte fyllts. Väl i Dublin fick jag höra om det berömda mormontemplet som låg på vägen till SF och sent en kväll fick jag chansen att se det på nära håll. Templet ligger högt uppe på en kulle och har en vansinnig, men häftig, arkitektur! Trots att vi kom så sent hann vi gå runt huset innan grindarna stängdes. Då tempelområdet stängde upptäckte vi att även deras besökscenter hade varit öppen. Välkammade gossar med namnbrickor stod och sade adjö till de sista gästerna. Tyvärr kunde de inte släppa in oss eftersom de precis skulle stänga. Det hade varit intressant att se hur en sekt väljer att presentera sig själv och sin historia. När vi tittade in i hallen såg vi stora tavlor som föreställde händelser i Mormons bok och tydligen hade de fått låna "originalöversättningen" till Mormons bok till denna utställning. För de som undrar vilka de där mormonerna är rekommenderar jag ett South Park-avsnitt som heter "All about Mormons". Annars finns det en massa klipp på YouTube. Här är ett som roade mig, även om det är kraftigt kritiserat. Alltid lika intressant att se hur dessa "toleranta" och "fredliga" troende alltid hamnar i bråk med rivaliserande trosuppfattningar...

Mormonerna bygger tempel

Folket i SF ser inte ut som vanliga människor. Den första gången jag var inne i stan så möttes jag av en massa utklädda människor som "sprang" något lopp. Kul att titta på, även om många bara tog maskeraden som en anledning att klä av sig...

Dessa ansikten var bland de första som mötte mig i SF

Loppet skådades av lokalbefolkningen och perversa fotografer i träden

SF I - På utflykt i SF

Nu lämnar vi dag-för-dag rapporteringen av min alltmer avlägsna USA-resa. Jag planerar fyra inlägg från SF, med omnejd. Den första kommer här:

Mina innercityvärdar - Erik och Toi Sin

Det var skönt att komma fram till SF efter alla dagar i bilen. Dublin, inte långt från SF, där Edmans bodde fick från och med nu tjäna som bas för min vistelse i SF-trakten. Några nätter spenderade jag dock hos Erik och Toi Sin inne i San Francisco.

Utflykt till en RÖD, inte gyllene, bro

Jonas och Linda har en turistrutt som de brukar köra sina gäster runt. Tyvärr så fick jag aldrig åka den, då vi hade så mycket annat för oss, men jag tror att jag såg allt på rutten, och en hel del annat.

Fotograf med ovillig modell

En av utflykterna gick till Golden Gate med omnejd. Detta var ett kul utflyktsmål med mycket mer att se än bara bron, som ju är cool i sig. Jag hann dock aldrig med att varken köra eller gå över bron, vilket var en miss. Dessutom var det enda cafét, i närheten av bron, stängt - katastrof!

På väg till foten av Golden Gate och fortet som ligger där

Förutom bron och den stora parken som ligger längs med viken så ligger här Fort Point, ett fort med lång historia, beläget nästan rakt under bron. Jag hade aldrig hört talas om detta fort, som var lite småcoolt. Vinden på taket var inte att leka med; hade jag hoppat hade jag troligtvis blåst ända bort till Alcatraz.

SFs stadshus där ett känd skatespot ligger

Givetvis blev det lite skate i USA. Min guide Ramon, förlåt Jonas, tog mig till diverse betongparker runt om i Bay Area. Nu när jag ser skatefilmer från samma parker vet jag precis hur j-a omöjligt vissa av tricken är.

China Banks, legendarisk skatespot

Vi gjorde även en skatedag inne i SF, världens skatehuvudstad. Förutom spotsen på bilderna provade vi även på 3 up, 3 down, samt fick se Wallenberg (på avstånd) och Embarcadero. Jag hoppas staden är nöjd nu när de fått bort skatarna från EMB och istället fått dit en massa knarkare och uteliggare som hänger där istället... EMB var dock inte så skatestoppat som jag fått för mig. Vissa av curbsen och trapporna går fortfarande att åka på, även om trappkomplexet mitt på torget är ersatt med en blek kopia. RIP big 7 och Gonz gap! Jag gissar att polisen kommer fortare än kvickt med en böteslapp i högsta hugg om man försöker sig på att rulla på denna legendariska mark.

"You are fined for skateboarding on public property! Here in this park we only allow public peeing and drug use."

Hubba Hideout gick faktiskt att skata på, till skillnad från curbsen på Pier 7