Så har det då varit jul och nyår, IGEN. Förutom äventyren på vägen till hemlandet var julen skönt händelselös. Samma procedur som varje år genomfördes: Franks födelsedag och julafton firades i Habo. Efter jul träffade jag Emil igen samt åkte till Växjö för att besöka morföräldrarna. Nyårshelgen spenderade jag i Göteborg hos Jonas och Linda och deras, numera, två pojkar. Nytillskottet som landade den 23 december går under arbetsnamnet Lillkotten tills dess ett bra namn fallit föräldrarna på läppen. Ett högt slutbetyg till julen och ett stort tack till alla medverkande. Det var jättekul att se Er igen!
Resten av detta inlägg handlar om min resa från Singapore till Sverige, som tagen ur en Kafka-roman, varvat med några bilder från julen. Jag har bjudit in några gästfotografer till detta album: Inga-Britt Fälth (Natural Geographic Magazine, BBC Wildlife Magazine) och Helena Fälth (Vogue, Elle, Svensk damtidning). Stort tack till Era bidrag!
Robban och Helena i spänd förväntan; Under misteln (Balder se upp!)Äventyret: Planen var att lämna Singapore den 21 december och komma fram till Göteborg kl 10 den 22:a. Min vänliga far hade åtagit sig att komma och hämta upp mig på flygplatsen för hemfärd till Bankeryd och hade för detta ärende hyrt en bil. Resrutten var Singapore-Amsterdam-Landvetter och jag hade redan förberett mig mentalt på ett segt 200 minutersuppehåll klockan 5 på morgonen på Schiphol. Föga anade jag vad som väntade mig...
Julbordet; SingaporianenVäl på marken igen möttes jag av en skylt: "Cancelled", utan någon som helst extra information. Omedelbart insåg jag att min långtråkiga väntan hade fryst inne och att jag snabbast möjligt måste hitta ett ersättningsflyg. Problemet var bara att jag inte hade en aning om vart jag skulle vända mig. Eftersom min flight var en av de första för dagen så hade flygplatsen knappt öppnat och inte en människa fanns att fråga om hjälp. Efter en rekognoseringsrunda hade jag två huvudkandidater: En transferdisk med en gigantisk kö eller att passera genom passkontrollen till Schengenområden. Jag valde det första alternativet och med sedvanlig oskärpa i konsten att välja rätt kö var detta givetvis fel. Jag blev stående i den långa, och knappt rörliga, kön i mer än en timma. Jag pratade lite med en man som kom med samma flyg som jag och som, lika vilset och villrådigt, genomgått samma spaningsrunda och fattat samma beslut. Vi kom överens om att KLM hanterade hela situationen på ett bedrövligt sätt, ej värdigt ett av världens största flygbolag. Under tiden vi stod i kön så fylldes flygplatsen sakta, men säkert, med folk. Det var fler flygplan som var inställda denna dag, så även kön till transferdisken växte. Till sist kom det en man i KLM-kläder och pratade med folk om deras destinationer. Det var nu jag fick reda på att jag hade bränt en massa tid i fel kö. Jag skulle givetvis ha valt alternativ två, att passera passkontrollen in till Schengenland...
Adam och Filip hos mamma UlrikaEfter en seg passkontroll hastade jag in till transferdisken på andra sidan. Denna kö är mer organiserad, men sorgligt underbemannad. Jag drog ett könummer och upptäckte att över tvåhundra personer var före mig. Efter att ha observerat hur långsamt numren ändrades, ett nummer var 5 minut, insåg jag att, oavsett flyg, min ankomst till Sverige skulle bli väldigt försenad. Det mest frustrerande var dock att jag troligtvis skulle hamnat väldigt tidigt i denna kö, om bara KLM hade haft förutseendet att berätta för sina passagerare vart de skall vända sig när flighter ställs in. Dock gavs nu äntligen andrum att kontakta min familj för att ge en statusrapport och stoppa pappa från att köra till flygplatsen onödigt tidigt. Klockan var nu ca 7.30 och det fanns en möjlighet att pappa inte lämnat hemmet. Tyvärr hade han redan åkt och han var nu på väg mot en lång, oviss väntan på en världens tråkigaste flygplatser. Jag återvände till min kö för att se hur långt de hunnit. Inte långt visade det sig...
Adam och pappa Frank; Simon sökte skydd hos mormor när tomten kom.Efter klockan 8 kom dagskiftet igång och kön började röra sig en aning snabbare. Medan jag väntade snackade jag med lite andra resenärer som skulle åkt med samma plan. Ett gäng hade hamnat i kön femtio nummer före mig. När de fått sin dom av den allsmäktige ombokningsguden så visade det sig att de hamnat som reserver på sista planet den 22, eller garanterat med första planet den 23. Jag började nu förstå varthän det barkade och förberedde mig mentalt för att se Amsterdam, en stad jag ännu inte haft nöjet att besöka. Strax innan jag klev fram till KLM-altaret så fick en annan Göteborgsresenär sin dom. Han blev flyttad till ett plan som gick vid femtiden dagen efter. Jag hörde att han tänkte ta sig in till Amsterdam för att turista och spendera natten där och eftersom jag förväntade mig samma öde trodde jag att jag fått en kompis att göra stan med. Så blev det nu inte...
Julklappsöppning; Papper och lådor var roligare än deras innehåll...Istället för att hålla mig kvar i Amsterdam gav den blåklädda damen i transferdisken mig en biljett till .... Paris. Japp, Ni läste rätt! Av någon anledning var min ekonomibiljett "finare" än de andras, så jag hade hamnat i en snabbfil, men eftersom alla flygplan redan var fulla gjordes det bästa av situationen - att skicka mig söderut... Klockan var nu strax innan elva och bordning skulle ske omedelbart. Jag hade redan fått ett boardingpass, men det saknade ett platsnummer, så innan jag ställde mig i kön gick jag fram till kassan vid gaten. Här fick jag nästa chock. Jag var bara en av alldeles för många reserver på denna flight... Nu hade jag dock tur i oturen, iom att jag hade min super-duper-ekonomibiljett, vilken gjorde att hamnade först i kön av reserver och utan problem fick komma med planet, i businessklass, dessutom. Resan gick på under en timme och vid tolvtiden, mitt på dan, landar jag på Frankrikes största, och Europas mest trafikerade, flygplats - Charles de Gaulle. Hade allt gått enligt planerna hade jag vid det här laget suttit i soffan i Bankeryd och tjôtat med pappa (som istället satt på Landvetter och fördrev tiden med att lusläsa turistbroschyrer över Västsverige). Efter att ha återigen köat till transferdisken fick jag min nästa flight - klockan 8 på kvällen. Nu visste jag tillräckligt om min närmaste framtid för att kunna ringa min stackars far och berätta för honom att han likaväl kunde åka hem i oförrättat ärende. Nu hade jag en massa tid att bränna på flygplatsen, men upptäckte snabbt att de Gaulle, trots sin storlek, är en av de tråkigaste flygplatserna jag varit på. Tre stora terminaler har de, men det är ungefär allt. Ett fåtal restauranger, två pressbyråliknande butiker samt någre klichéturistbutiker var ALLT de hade att komma med. Inte ens ett internetkafé fanns att tillgå i huvudflygplatsen till en av Europas största städer. Pinsamt!
Simon och Eda jammar loss med Simons nya ElguraEfter många tråkiga timmar bland hundar (bien sûr) och kristna körer fick jag äntligen komma ombord på planet och två händelselösa timmar senare landar jag i Göteborg. Nu till den mest väntade av alla händelser - resväskan som inte kom fram. Inte så oväntat, med tanke på att jag hoppat groda mellan länder, men när jag gjorde transfer i Paris intygade personalen att min väska ankommit till Paris och skulle följa med mig till Sverige på samma plan. Säkert! Efter att ha anmält den bortkomna väskan, innehållandes alla mina julklappar, hos en ung tjej som störande nog envisades med att nia mig (gubbe?) fick jag beskedet att den skulle komma hem med taxi, nästa dag (den 23). Väl inandandes den svenska luften löste sig sovarrangemanget väldigt bra tack vare min far och mina goda vänner Jonas och Linda. Linda var höggravid och de bägge hade stannat kvar i Gbg över julen så jag kunde enkelt erbjudas en sovplats hemma hos dem.
Robban, Eda och mor i glöggdimmanMorgonen den 23 december går jag upp tidigt och har tur att få en reservplats på bussen till Jönköping. Ungefär 24 timmar senare än planerat kommer jag äntligen hem till Stavhoppsvägen 6.
HelenabarnetGivetvis kom inte resväskan fram söndagen den 23, trots att Ni-tjejen lovat mig detta. Väl framme i Bankeryd ringer jag KLM för att höra om väskan och möts återigen av ett löfte om söndagsleverans. Kvällen tillbringades hemma hos Lantz i Habo, och jag var lite nervös för att budet skulle komma till Bankeryd, se ett tomt hus och åka därifrån med min väska. Eftersom mobiltelefonen inte ringde på hela kvällen trodde jag att just detta hänt. Nästa dag, på julaftons morgon, ringer jag på nytt till KLM för att höra om min väska. Den hade, som tur var, inte blivit levererad för att de inte lyckades hitta någon chaufför, men nu lovades jag att den skulle komma på självaste julafton. Den här dagen var jag mer förutseende och gav dem Ulrikas och Franks adress i Habo, eftersom vi alltid tillbringar julafton där. Men när budet ringer för att bekräfta leverans så har han inte fått Habo-adressen, utan var på väg emot Bankeryd. Till sist kommer dock väskan fram, julklapparna delas ut, och alla var nöjda.
Mormor och Morfar ställde upp och poserade med ett av sina största fans. Nu skall jag spy lite galla över KLM:
- Flygplanen sades vara inställda pga dåligt väder. Denna dag var dock vädret exceptionellt bra. Det var lite dimma när vi landade, men den lättade efter någon timma, så en försening hade jag kunnat köpa, men inte ett inställt plan. Detta var en strålande vinterdag, sol, minusgrader, snöfritt och totalt vindstilla. Det finns ingen ursäkt för att inte kunna hantera såna förhållanden på en av Europas största flygplatser under den mest hektiska perioden på året.
- Skall man skylla på dåligt väder kan man inte heller skicka iväg andra plan. Eftersom långtifrån alla plan på Schiphol var inställda gick det uppenbarligen att starta där, och eftersom andra plan till Landvetter kunde landa så var inte heller vädret i Göteborg någon acceptabel ursäkt.
- Om det nu var tekniska problem eller insjuknade piloter som orsakade de inställda planen (vilket KLM ändå inte skulle erkänna för att de då blir ersättningskyldiga) så borde företaget ändå ha bättre beredskap. Att man på KLMs "egen" flygplats inte kan ha "jourflygplan" under den mest intensiva reshelgen är förbryllande. Det är hemskt att se så många människors juldrömmar gå i kras. Överallt ser man folk som gråter och är desperata att komma hem. Badwill, KLM, badwill!
- Informationen på Schiphol var under all kritik. Det lär inte varit första gången flygplan ställts in så varför finns det inte skyltar som berättar hur man skall gå tillväga. Informationsdisken är inte alltid öppen och såna skyltar skulle dessutom avlasta deras arbete.
- Hur lyckas man ställa till matbeställningar både på tur och returresa? På resan dit hade jag tydligen två specialrätter beställda, och detta tolkar KLM tydligen som att jag inte skall ha någon av dem. En av rätterna var dessutom Kosher och var fan den beställningen kom ifrån vet bara Jahve. Till returresan ringde jag flera gånger för att se till och bekräfta att maten blev rätt och visst fick jag min mat, men med på samma flight fanns även ett annat matpaket i mitt namn. Det känns som om KLM borde se över sina datarutiner...
Linda beundrar Lillkotten, det senaste tillskottet i familjen.
Mer bilder från min jul finns i detta
galleri.
-s.jpg)
-s.jpg)
