Kuala Lumpur

Kuala Lumpur hälsar oss välkomna

På kvällen, fredagen den 13 april hoppade jag på ett tåg som skulle ta mig till Kuala Lumpur tidigt nästa morgon. Att resa till KL har varit något som jag hela tiden velat ha gjort, men inte velat göra. Mina Malaysiska kollegor har hela tiden pratat skit om sin huvudstad och deras negativa attityd blandat med mina fördomar hade lett till en bild av KL som inte visade sig stämma.

Världens f.d. högsta hus (452 m) och världens högsta flaggstång (100 m)

Anledningen till att jag gjorde ytterligare en långhelg, direkt efter Batam-vistelsen, var att Sendhuran (Sen) skulle till KL på intervju. Han söker sig till USA för att studera en MBA och ett av universiteten (Duke) kunde inte genomföra intervjun i Singapore men hade en man i KL. Eftersom han ville ha sällskap, och vi andra ville se stan, så hängde jag och Prerit, en annan indier, på.

Cool Kontorsbyggnad med islamisk touch; Sultan Abdul Samad-byggnaden byggdes av britterna

Byggnaden användes som center för den brittiska administrationen

Klockan 7 på lördagmorgonen anländer vi till KL. Efter att ha checkat in tidigt på vårt flashiga hotell, så beger vi oss direkt till vårt första turistmål: Merdeka Square, ett område fullt med sevärdheter, som muséer, kolonialbyggnader, världens högsta flaggstång, mm. Eftersom vi anlände så tidigt fick vi vara nästan helt ensamma ett bra tag. Torget är helt klart ett måste för KL-besökaren och vår resa hade fått en bra start.

Blandad patriotism i muséet för malaysisk historia; Fredrik poserar framför några gamla stenar

Vid torget fanns ett museum över malaysisk histora. Eftersom inträdet bara var 1 ringit (2.50 kr), solen stod högt på himlen och muséet var luftkonditionerat så bestämde vi oss raskt att bilda våra själar. Muséet var intressantare än jag väntat, även om ingen av oss orkade läsa allt. Museikommentar 1: Folk har bott på Malacca-halvön sedan många tiotusen år tillbaks. Dessutom har våra föregångare i evolutionen också satt sina spår i grottor, mm. Kommentar 2: Hinduism - Buddhism - Hinduism - Islam, så har de olika dominanta religionerna sett ut genom årtusenden. Kommentar 3: Malaysia är en ung stat med ett våldsamt förflutet, och som sådan är det inte förvånande att hitta patriotism lite överallt, men efter ett tag blev det bara komiskt att läsa de pinsamma bildtexterna. Kommentar 4: Trots att muséet behandlade Malaysias historia från stenåldern fram till idag, så fanns det INGENTING att läsa om separationen med Singapore. Detta trots att Lee Kuan Yew, Singapores grundare, fanns på flertalet bilder (han var en mäktig man i Malaysia, redan innan staterna separerade). Bildkommentar 1: Pennan som användes för att signera självständighetsförklaringen var en turkos Parker-penna som ser ut som om den är köpt i Ullared. :-D. Bildkommentar 2: "Patrioterna" som hyllades, var av samma skrot-och-korn som Hamas och liknande organisationer. Tvåan nedtill, från höger, t.ex. knivhögg oprovocerat den brittiske konsuln på öppen gata. Bildkommentar 3: Jag är skeptisk till varje regim som inleder sin självständighetsförklaring med en lång trosed till en fiktiv utomjordisk härskare.

Petronas Towers i skymningsljus; Sci-Fi arkitektur

Eda och Sen; Prerit och Sen

Efter att ha ätit sjukt god indisk lunchmat och betat av en avskyvärd marknadsgata begav vi oss till Menara Kuala Lumpur, världens femte högsta mediatorn, för att beskåda KL från ovan. Trots att det är gratis, var vi aldrig uppe i Petronas Towers av tre anledningar: 1. Man måste åka dit kl 8 på morgonen och köa för att få biljetter. 2. Utsikten från mediatornet sägs vara bättre, eftersom man får åka högre upp. 3. Petronas Towers stänger innan skymningen. Nu hade vi dock lite otur denna kväll, då ett bröllopssällskap hade hyrt hela tornet för sin fest (undrar vad det kalaset kostade), så vi fick bara vara där till halv 8, innan det blivit helt mörkt.

Solnedgång över KL; Köpcentrum i China Town

Efter tornet begav vi oss till China Town för att äta middag och se Petaling Street, den värsta gatumarknad jag någonsin varit på. Hur denna gata kan omnämnas i alla turistbroschyrer är för mig ett mysterium.

Sen gör sig redo för intervjun; Gudinna från hinduiskt tempel

Söndag var Sens stora dag, åtminstone på förmiddagen. När han var på intervjun gick jag och Prerit på en fruktlös shoppingtur i några gigantiska varuhus.

Minnesmonument över Malaysiskt mod, föreställandes västerländska soldater (?); Glada gossar som slapp vandra i tråkig park

Söndag eftermiddag tog vi oss till Lake Gardens, som enligt turistbroschyrerna skulle vara värt ett besök. Det var det inte. Vi tog en snabbtitt på deras nationalmonument och en skabbig örtagård innan vi hittade ett tåg som tog oss runt hela parken så att vi slapp gå i den tryckande hettan. Parken har en del sevärdheter som ett planetarium, en fågelpark, ett hjorthägn och en orkidé-park, men inget av detta lockade oss, så vi hoppade in i en taxi och åkte tillbaks till stan för lunch.

Taxibilarna var, för övrigt, det bästa och billigaste sättet att ta sig runt i KL. Det finns två (!) olika tunnelbanesystem, men de är mer lämpade för att färdas till utkanten av stan än att röra sig mellan turistfällorna. Enligt lag skall taxichaufförerna alltid köra på taxameter, men när turisterna knackar på rutan så tar de nästan alltid chansen att tjäna en extra hacka. Vi lärde oss snabbt, den dyra vägen, hur chaffisarna skulle hanteras. Först, låt aldrig vit man (Fredrik) förhandla priset med chauffören. Det är bättre att sätta en ettrig tamil (Sen) på den saken. Sedan är det alltid bra att veta ungefär vad taxameterkostnaden är för olika avstånd. Detta testas enkelt genom att föreslå ett löjligt lågt pris, då chaufförerna omedelbart byter från fast pris till taxameter. Till sist, om du föreslår ett pris och chauffören omedelbart accepterar så vet du att du kommer betala för mycket. Nu gör det inte så mycket, eftersom resorna är så billiga ändå, även om du skulle råka betala dubbelt.

Batu Cave, det vackra grottemplet med den beryktade trappan

Sista dagen i KL ville jag åka och se en av de mest kända sevärdheterna - Batu Caves. Sendhuran, som bott några år i KL, skulle åka och hälsa på några gamla vänner och Prerit åkte tillbaks till Singapore tidigare, så jag fick besöka grottorna själv.

Entrén; Ett av de många småtemplen

Jag hade rätt ont om tid för att besöka grottorna, eftersom vi skulle checka ut från hotellet klockan 2, så jag skippade lokaltrafiken och tog en taxi ut. Troligtvis gav jag chaffisen ALLDELES för mycket, för han erbjöd sig att vänta och köra mig tillbaks igen, detta trots att jag planerade vara i grottorna över två timmar. Men sett med svenska mått var taxiresan inte särskilt dyr. Två halvtimmesresor till Kuala Lumpurs utkanter gick på 150 kronor, sammanlagt.

En riktigt maffig grotta med små tempel lite överallt

Batu Caves är en samling med grottor som sedan länge adopterats av hinduerna. Speciellt den stora grottan är fullsmockad med olika tempel.

Hinduiska tempel är alltid roliga att studera; Gallret som skyddar besökarna från fallande stenar har fått sig några törnar...

Grottan är rejält fascinerande med alla sina stalagtiter som hotfullt hänger över besökarnas huvuden. På ett ställe i grottan har de satt upp ett galler för att skydda besökarna från fallande sten, och av gallrets utseende att döma, är detta inte ovanligt.

De berömda aporna i grottan var inte så påträngande som ryktet gjort gällande

Förutom själva grottan är platsen känd för tre saker: den långa, branta trappan upp, templen och de många makaker som håller till här.

Bara en kaxig liten makak vågade mucka med mig

Jag hade hört att aporna skulle vara rejält nyfikna och aggressiva i sin jakt på mat. Detta är en sanning med modifikation. Generellt är de mycket orädda, men kommer sällan riktigt nära. De verkade mest strunta i alla människor som vandrade omkring bland dem. Så fort någon visade sig ha något ätbart ändrades dock situationen. Jag hade med mig en banan som jag gav till en liten tanig apa strax innan jag började gå mot utgången. När aporna insåg att jag hade givit bort en läckerhet följde de efter mig en bra stund, ifall jag skulle få för mig att bort lite mer.

Blandade figurer nedanför trappan.

Jag inser att jag är en total idiot när det gäller Hinduism. Jag har svårt att skilja på t.o.m. de "stora" gudarna, men här i tempelområdet insåg jag att min ignorans i denna urgamla religion är enorm. Dags att läsa på lite, Eda!

Färsk kokosnötsdryck; Inte ens mina indiska vänner visste vad fasen den här figuren skulle föreställa

Batu Caves var helt klart den bästa sevärdheten i KL och alla som reser hit, måste ta sig ut till grottorna. Enda besvikelsen med dem var trappan upp. ALLA hade förvarnat mig om de många och höga trappstegen upp till den stora grottan, och jag hade mentalt förberett mig på en smärre bergsbestigning. När jag väl tog de 280 stegen upp så skrattade jag åt alla dessa historier, för även om det var lite svettigt så var trappan inte värd all denna hysteri.

Berg-o-dalbana inomhus; Sovkupén jag delade med en hop turister från Bangalore

Efter att ha checkat ut hade jag och Sen ett antal timmar att spendera innan hemfärden. Några av dessa spenderades i en nöjespark. Parken, som inte är liten, ligger inuti ett gigantiskt köpcentrum, Times Square, och har flera större åkattraktioner. Efter att ha betalat inträdet är alla åkturer gratis, och eftersom vi var nästan helt ensamma hann vi med att prova allt. Favoriten var den långa och snabba berg-och-dalbanan (2 loopar!) som jag åkte två gånger. Cool! Efter denna adrenalininjektion begav vi oss till Chinatown för en sista middag innan vi bordade tåget som skulle ta oss hem till civilisationen igen.

Fredrik i slips

Jag var på flashig välgörenhetsmiddag i fredags, så över ett år efter min ankomst till Singapore hann passera innan jag fick anledning att dra på mig finkläderna (inget bildbevis på detta, dock). Pengarna för middagen skall gå till en fristad för utrotningshotade djur. Organisationen som har tagit sig an detta project heter ACRES, en lokal aktivistgrupp som har åstadkommit massor, trots en mycket begränsad budget. Jag är imponerad av dessa unga människor, samt tycker att de har en väldigt sund syn på relationen människa-djur, så jag har hjälpt dem litegrann på fritiden, samt donerat en del pengar.

Anledningen till att en liten, av staten osponsrad, organisation tagit på sig ansvaret att bygga in fristad för utrotningshotade djur är att Singapore är ett nav i den illegala smugglingen av utrotningshotade djur. Detta är ett väl känt faktum, men den singaporianska staten gör lite att stoppa det. Det finns en enhet för att bekämpa detta brott, men den är gravt underbemannad och saknar resurser att sköta sitt jobb. Ett fåtal män har alla hamnar och flygplatser, samt broarna till Malaysia på sitt ansvarsområde. Denna grupp, som inte ens har burar att transportera ev. funna smugglade djur, jobbar dessutom bara kontorstid, vilket innebär att smugglare är så gott som 100% säkra så länge de smugglar utanför dessa tider. Som om inte det vore nog, när väl ett smugglat djur har beslagtagits så har polisen ingenstans att placera dem. Polisen har kontakter med Singapore Zoo och Nattsafarit, men dessa är på inget sätt tvungna att ta hand om de djur som hittas, utan tar bara hand om "coola" och sällsynta djur som man kan visa upp för ytterligare några dollar. Inget snack om att återföra djuren till sin naturliga hemvist här inte... Det är pga av detta som ACRES tagit beslutet att ta sig an ett monsterprojekt och bygga en fristad för djuren, där djurens väl står i centrum, inte pengarna de kan generera från besökare. Dessutom skall fristaden så långt det är möjligt användas som en mellanstation, där målsättningen alltid är att återföra djuren till sin naturliga hemvist. ACRES har på bara ett halvår lyckats samla in hälften av pengarna ($1 mille) som behövs för att bygga fristaden, tack vare intensivt kampanjarbete och aktiviteter som denna välgörenhetsmiddag.

Middagen var rejält flashig, med kändisar och en minister (rövslick :-D). Under kvällen så varvades en sjurätters middag, helt vegetarisk förstås, med olika framträdande och aktiviteter. Vi fick genomlida falsksång och konstigt drama, njuta av magdans, samt Vivaldi från en stråkkvartett och gitarrmusik från ett coolt indiskt far-son band (sonen var bara 13 år gammal och hade ett jättesmil hela tiden). Dessutom hölls det auktion för att dra in mer pengar. Olika konstnärer och fotografer hade donerat sina alster som gästerna bjöd på. En signerad t-shirt gick för 350 dollar, men det var nog mest för att kändisen som signerat var den som auktionerade ut den. Det enda tråkiga med middagen var att det aldrig fanns tid att prata med de som satt vid bordet, speciellt hon den granna som satt mittemot...

(Jag har inte hunnit fixa med bilderna från Kuala Lumpur ännu, men det kommer snart. Hav tålamod!)

Batampåsk

Bala och Sen, indier med resfeber; Kapten Fredrik

Tidigt, tidigt på långfredagen tog en mycket trött Fredrik taxin till Tanah Mera färjeterminal på andra sidan av Singapore. På färjeterminalen mötte jag resten av gänget som skulle fira påsken tillsammans på Batam, en av grannöarna till Singapore. Bintan och Batam är ungefär lika stora som Singapore och ligger bara någon timmes färjefärd från metropolen. Trots närheten till Singpore och Malaysia tillhör öarna Indonesien. Öarna är mycket populära resmål för stadströtta singaporianer, då de erbjuder sandstränder, überbekväma turistkomplex, ändlösa golfbanor och betydligt bättre väder än hemlandet. Som turist från Singapore slussas man in i komplexen utan någon egentlig kontakt med lokalbefolkningen. I denna skyddade verkstad behöver man inte oroa sig för konstiga språk och underliga valutor. Här pratar all personal engelska och alla räkningar betalas med singaporedollar (lika dyrt, eller dyrare än Sg, dock).

Vi kolliderade närapå med ett fraktfartyg från Hong Kong; Inloppet till en av Batams hamnar

Den "charmiga" hotellbyggnaden hade en exteriör och interiör som andades svunnen tid; Bungalows

Sällskapet som for till Batam bestod mestadels av grönsaksätande människor boende i Singapore. Jag delade rum med Sen och Bala, som jag kände sedan tidigare. Bägge är mycket trevliga, men tyvärr så skall Sen flytta till USA för att studera.

Utsikt från vårt hotellrum

Av de andra resenärerna kände jag ytterligare 4 personer: paren Fang-Qi/Song Mao och Rachel/Kau Wee. Utöver dessa följde Darius, Jeffrey och Ee-lin med. Tillsammans spenderade vi dagarna på stranden eller i vattnet och kvällarna i det största av våra rum där vi spelade kort och andra spel. Hotellet var, för övrigt, förvånansvärt tomt. Trots att det var en officiell långhelg i Singapore, så var det långt ifrån fullsatt, vilket gav lite The Shining-vibbar i 70-talskorridorerna. Vi kan inte klaga, dock, för vi fick ju desto mer service och slapp köa för strandaktiviteterna.

Hotellets egen strand där vi spelade beachvolleyboll

Rachel ville inte spela utan stod bredvid och såg ut som en filmstjärna i sina stora solglasögon.

Bala lärde sig fort; Jag, Sen och Kau Wee strax innan en vådlig bananbåtstur

En av vattenaktiviteterna var bananbåten. Det var halvkul, men jag smällde i min gamla revbensskada när jag for i vattnet så jag hade ont i sidan resten av vistelsen på ön.

Jeffrey, Darius, Ee-lin, Fang-Qi och Song Mao; Samma personer fast spegelvända

Sista dan var rik på aktiviteter. Efter frukost tog vi en kajaktur. Tyvärr fick vi inte lämna lagunen så jag gled mest omkring tittade på krabbor och lungfiskar som höll till på pirens sidor. Efter detta separerades vi i två grupper. Jag, Jeffrey och Darius drog till sjöss för att snorkla vid en liten ö några minuters färd ut. De andra betalade en halv förmögenhet på hotellets spa. Snorklingen var mycket bättre än jag väntat mig. Tack vare min dykerfarenhet kunde jag hitta en massa coola nakensnäckor och fiskar. De andra snorklade med flytväst och kunde inte dyka ned till sevärdheterna så de var inte lika imponerade.

Kajaker; Eskimåer

Till sist var det dock dags att lämna lugnet och bege sig tillbaks till Singapore. Redan på färjeterminalen bröts förtrollningen när vi fick köa med hundratals andra för att ta bussen hem.

Zombie

Röda flaggor från IKEA vajar över nejden

Det händer inte mycket nu... Jag har gått in i artikelkoma eftersom jag måste skicka in lite artiklar innan månaden är slut. Artikelkoma kan liknas vid tentaångest, ett tillstånd där de flesta tankarna går till jobbet/skolan. Koncentrationssvaga människor som jag behöver gå in i detta robottillstånd för att överhuvudtaget kunna prestera något vettigt. Bilderna den här gången illusterar sålunda vad jag sett av Singapore på sistone (tagna genom köksfönstret).

Lite tvätt på tork

Nu är det dock inte så illa som det låter. För det första regnar det fortfarande varje dag så utomhusaktiviteter är att glömma. För det andra så går artikelskrivandet bra. Jag har upptäckt att nästan alla andra forskare inom mitt område suger, så nu behöver jag "bara" skriva bättre artiklar än de.

Da-Da-Da-Dayang! Säsongens första dyk.

Resedeltagarna fylllde bara 1 buss den här gången.

I monsunens dödsryckningar tog dykklubben på NTU risken att anordna en resa till Dayang. Risken fanns att resan skulle ställas in ifall monsunen skulle trilskas, men en vecka innan resan nås vi av det lugnande beskedet:
"Vind och vågor minimala STOP Kom hit STOP".

Jag känner flera som är med i NTU divers, så när jag anmälde mig tog jag för givet att de inte skulle försitta chansen till årets första dyk. Det visade sig dock att de flesta av dem INTE skulle åka av olika anledningar, vilket var lite tråkigt. Som tur var hade jag övertalat min dykkompis Shin, från Baliresan, att hänga med. Det brukar inte vara svårt att träffa nya människor på dykresor, och denna resa var inte undantaget, men det var kul att ha med en bra kompis på resan.

Fina madrasser i vår sovsal. Vi var bara 5 personer i ett rum för 10!

En av anledningarna till att man så lätt träffar nytt folk på dykresor är att man oftast dyker i samma lilla grupp (5-8 personer + Divemaster/guide) hela tiden. Det finns flera anledningar till detta. Kortfattat:

1. Ungefär samma kunskapsnivå hos dykarna ger DM möjlighet att anpassa dyken så att de passar alla.
   
2. Små grupper är att föredra av säkerhetsynpunkt då DM inte behöver hålla koll på alltför många dykare. Dessutom, en mindre grupp grumlar inte upp lika mycket och är tystare, vilket ger större chans till nya och spännande upplevelser.
3. För oss dykare i gruppen ökar säkerheten när man dyker flera gånger med samma personer. Man lär sig känna igen de andra under vattnet, samt lär sig vilka som är en potentiella säkerhetsrisker (inga, den här gången).

Ben och Hassan, musiker som skriver reklamjinglar. Bl.a. McDonalds har anlitat deras tjänster.

Enrico, Shin och Eda

I 6 dyk av 8 bestod vår grupp av 5 personer: Hassan från Belgien, Ben från Australien, Fredrik från Bankeryd, Shin från Singapore och DM Enrico från Filippinerna. Tyvärr var det bara jag och Shin i detta gäng som kunde stanna kvar hela söndagen vilket innebar att Shin och jag fick hoppa in i en större (blä) grupp med nybörjardykare. Vi upptäckte tidigt att dessa nya dykare var konstant omgivna av en sandstorm pga. dålig avvägning, så vi höll oss ganska mycket för oss själva i utkanten av gruppen för att få god sikt.

Killen i svart, till höger, ligger rätt i vattnet. Snubben i mitten är alldeles för tung och måste simma "uppåt" för att inte sjunka ned på bottnen, och skapar en sandstorm varje gång hans fenor slickar bottnen.

Dykmässigt så var denna resa en höjdare med fler riktigt bra dyk och inga riktigt dåliga. Jag hade köpt mig en s.k. rashguard att bära under dykvästen, istället för min tjocka shorty. Fördelen med detta är smidigheten samt att man knappt behöver ha några vikter överhuvudtaget. Nackdelen är att rashguarden är väldigt tunn, så ifall vattnet är kallt fryser man fort. Jag var lite skraj för att frysa under dyken, men förutom det första dyket där jag låg på gränsen så hade jag inga problem att hålla temperaturen. Vattentemperaturen låg konstant på 27-28 grader.

Shin letar efter smådjur, som t.ex. nakensnäckor Denna resa bjöd dessutom på en av de coolaste dykupplevelserna någonsin. I slutet av ett annars ordinärt dyk stötte vi ihop med en stor grupp tioarmade bläckfiskar. Normalt är dessa djur enstöringar som skyr människor, men här fann vi 15 stycken tätt samlade över en korallbädd på relativt grunt vatten (5 m). De höll på att lägga ägg samt bevaka dem mot rovdjur. Normalt brukar bläckfiskar fly när man kommer nära, men inte dessa! De hade lagt ägg på korallerna och bevakade dem i samlad trupp. Jag fick intrycket att de inte såg oss som ett hot, för de visade ingen aggression, utan verkade mest nyfikna. Vi kunde ligga inom en armlängds avstånd från dem utan att avlägsnade sig. Efter att blivit kompis med en av dem (ja, det finns intelligens i de ögonen) så provade jag att hålla ut handen. Polaren Pär simmade då försiktigt fram och sträckte fram tentaklerna som för att hälsa. Pär var bara några cm från att röra vid mina fingrar, så otroligt coolt! När polaren inte kom hela vägen fram försökte jag "prata bläckfisk" genom att låta handen imitera tentakelrörelser. Ett kort tag var Pär fascinerad och gjorde lite tentakelrörelser tillbaks, men jag måste ha haft en hemsk dialekt för han tröttnade efter en stund. Vi, tiotalet dykare, tillbringade säkert 10 minuter bland bläckfiskarna. De simmade ut och in bland oss som om vi alla tillhörde samma grupp. Jag är mållös! Detta är något som jag definitivt vill uppleva igen. Några av mina nya, coola vänner. Pär är brun vid detta tillfälle. Tack för en oförglömlig upplevelse! Jag har lagt upp ett galleri med över 100 bilder på webben ifall Ni vill se mer bilder.