Eda i Asien

Sungei Buloh igen

2009-05-17T23:52:00.007+08:00

Jag och Virginie var ute i träsket (Sungei Buloh) och kollade in läget. Det var lite annorlunda mot tidigare gånger, för nästan alla de små vadarfåglarna var på andra breddgrader. Trots detta fick jag se några nya arter.

Trollslända och ekorre

Copper-Throated Sunbird (hona)

Sunbirds kan sägas vara Asiens kolibrier, då de fyller en liknande nisch. De lever ofta i par. Hanarna är nästan alltid väldigt vackra och färgglada, medan honorna är väl kamouflerade (=grå) och kan vara svåra att artbestämma. Här vägrade den färglada hanen att samarbeta med fotografen, men honan satte sig på en pinne inte långt ifrån, så att jag fick några kort att bevara.

Två olika Grey Heron

Poserande Grey Heron

Common Redshank

Marsh Sandpiper

Little Egret

Chinese Pond Heron; Giant Mudskipper

Common Sandpiper

Marsh Sandpiper; Collared Kingfisher

Den här kungsfiskaren är väldigt vanlig i Singapore. Trots det är den väldigt svår att fotografera. Trots den fina blå färgen är de duktiga på att gömma sig, och även om du hittat en, så är det svårt att komma nära dem. Ofta ser man inte kungsfiskaren förrän han/hon flyr ifrån sitt gömställe, sjungandes sitt karakteristiska läte (som låter som ett hånskratt).

Lite Bukit Timah

2009-05-14T22:52:00.004+08:00

En promenad med Virginie i Bukit Timah.

Lite apor hängde intill stigen.

Ungdomarna lekte medan di gamle slappade och groomade varandra.

Sen såg vi lite åttafotade bestar också.

Och några kräldjur

Till sist en Greater Racket-Tailed Drongo som poserade bara några meter från oss. Tyvärr var det jättemörkt och med handhållen kamera fick jag inga riktigt bra bilder

Födelsedagspi

2008-12-20T12:27:00.004+08:00

Förra helgen firade vi en hel bunt med decemberbarn med en picknick i den botaniska trädgården.

Födelsedagsbarn i den vackra botaniska trädgården

Picknick

Förströelse, Bala och Kau Wee

Den vackra tårtan EFTER telefonincidenten

Ungefär 10 sekunder efter att tårtan packats upp, föll en mobiltelefon ned i den. Rachel skulle ta ett kort och tappade sin mobilkamera. Som tur var kunde vi maskera olyckan rätt väl.

Tårtan smakade fantastiskt; många kameror dokumenterade picknicken

Joe's födelsedag

2008-11-22T20:17:00.004+08:00

Förra helgen firade vi Joe's födelsedag med en överraskningsmiddag. 23 glada vänner samlades i Hope Café, ett café som drivs av synskadade.

Joe äter sin första "blinda" måltid inför publik

Restaurangen erbjuder möjlighet att äta måltider helt i mörker, för att ge gästerna en inblick i hur det är att vara synskadad. Tyvärr gick det inte att fixa detta med kort varsel, så vi fick ta plan B istället, att äta med mask för ögonen.

Presentation av kryddträdgården

Inte bara restaurangen är till för de synskadade. Hela området "tillhör" de synskadade, med skolor, idrottshall och kryddträdgård. Det är tyvärr sorgligt att se hur nedgånget allt är. De handikappade är inte en grupp som får mycket stöd av myndigheterna. :-(

Växt och djur

"Sång"kören

Joe och Bala

Tårtan och Jeffrey, "dörrvakten"

35-årsdagen

2008-09-06T23:59:00.007+08:00

Födelsedagsfirande på restaurant Deli-Vege i Chinatown.

MIN förrätt - broccoli - som jag var snäll och delade med mig av

Förrätten bestod av broccoli, eftersom mina vänner vet hur mycket jag gillar detta, samt en kinesisk nudelrätt som tydligen är tradition på födelsedagar.

Grymt god färskpressad juice; Födelsedagsnudlar

Jag fick den bästa mangojuicen jag ätit sedan Filippinerna 2003. Mums!!

Song Mau; Rachel snyltar av Kau Wee's DFC

DFC är en vegansk version av KFC. Vegansk junkfood, alltså. :-P

Rachel och hennes "fiskhuvud"

Deli-vege har en mängd "mock meats" som är riktigt bra. Själv åt jag Fis, som är kockens namn på vegansk fisk.

Soon Meng, Linda och deras japanska lådor; Kocken med min tårta

De japanska lådorna var tydligen inte bra denna dag, så jag hade tur som inte beställde dem. Normalt skall de vara riktigt bra, dock, men denna dag fick kocken slut på det japanska riset.

Middagsgästerna; Machomännen

Tyvärr misslyckades fotografen med fotona på mig och de galanta damerna. :-(

Birthday boy med sina presenter

Jag hade undanbett mig presenter, men kompisarna bröt mot sitt löfte och gav mig en teckning och en broccolibukett. :-D

Fixering: Dykning och broccoli

Slutsats: Trevligt sällskap och god mat! En bra kväll!

Borat Thong

2008-07-03T21:30:00.002+08:00

Ännu en dykhelg i Dayang. Soligt, vindstilla och inget strömt vatten gjorde dyken rätt enkla.

Rätt svar: (d) Linne; OK?

Jag får skaffa en Borat thong till nästa resa, eftersom alla damer verkade kräva det... ;-)

Shin väntar; Xmas worm

Bubble Coral Shrimp; Slemmiga sjögurkor

Kineser äter allt, inklusive sjögurkor. Som ett resultat av detta rensas vissa områden rena från dessa skumma, men för ekosystemen viktiga, djur. Till Dayang har kineserna ännu inte hittat, men det är nog bara en tidsfråga, för sjögurkor finns det gott om.

Babybläckfisk; Shin bakom ett draperi av småfisk

Babybläckfisken ovan var jättesöt. Vuxna exemplar av samma art flyr dykare med en enorm fart, ifall de kommer för nära. Men denna lilla vän förlitade sig istället på sitt kamouflage vilket innebar att vi kunde komma jättenära.

Blenny; Babyskorpionfisk

Blennies är små söta fiskar som håller till i håligheter. Till skillnad från många andra hålighetsdjur är blennies väldigt nyfikna och lämpar sig därför väldigt väl att fotografera. Skorpionfisken såg jag av en ren slump när jag väntade på att de andra dykarna i gruppen skulle demonstrera sina undervattenskunskaper för dykledaren (säkerhetsfråga). Fisken gömde sig ibland korallerna och jag hade aldrig sett den ifall jag simmat med vanlig fart. Biten av korall ovanför fisken är ungefär lika tjock som ett finger, så Ni kan föreställa Er hur liten skorpionfisken är.

Nakensnäcka; liftande fisk

Nakensnäckan ovan är det största exemplar jag någonsin sett av denna art. Trots detta är den inte tjockare än min metallpinne som syns i bilden (diameter 5-7 mm). Den liftande fisken var rolig. Detta är en av de fiskarter som följer med större djur som hajar, sköldpaddor och valar, men denna dag bestämde den sig för att hänga med Homo Sapiens. En av dykarna i gruppen måste smakat extra gott, för fisken gjorde utflykter till oss andra, men återvände snabbt till sin favorit (inte jag).

Dansande nakensnäcka; Eremitkräfta

Inte mycket att säga om dessa. En fin, väldigt aktiv nakensnäcka poserade vänligt framför kameran.

Mer bilder HÄR.

Fan vad solen tar här nere!

2008-06-30T23:21:00.002+08:00

Ja, nu har jag varit och dykt igen. Mer info kommer inom kort.

Under tiden Ni väntar kan Ni sysselsätta Er med denna lilla fråga:

Vilket plagg bar Fredrik på överkroppen, när han inte dök?

(a) T-tröja
(b) Pälsboa
(c) Täckjacka
(d) Linne

Layang Layang, till sist

2008-05-07T00:41:00.003+08:00

Ny dykresa avklarad. Resan gick till Layang Layang, en liten atoll strax norr om Borneo där stora stim av hammarhajar är ett av de stora dragplåstren.

Manta och Skorpionfisk

Bra: Hammarhaj redan första dyket. Sedan ytterligare en några dyk senare. Fantastiska koraller, de finaste/helaste jag någonsin sett. Paradisö.

Muräna och Vitfenad revhaj

Dåligt: Jag var sjuk hela resan. Jag gjorde alla dyk förutom ett, men jag var inte 100% något av dyken vilket förtog lite av upplevelsen.

Hammarhaj och Zebrafisk

Mer dåligt: Air Asia som meddelade inställda flyg mitt i natten, via sms, bara några timmar innan planerad avgång.

Hawkfish

Mer bilder finns att beskåda här.

Dykpremiär 2008http://www.blogger.com/img/gl.link.gif

2008-03-29T03:30:00.006+08:00

Uppdaterad, se längst ned!
Uppdaterad x 2

Lite bilder från årets första dykresa. Det blev Dayang igen och betyget är medel. Inga exceptionella djur skådades, men det var rätt ok sikt samt inget strömt alls. Mer bilder finns att beskåda här.

Clownfiskar

Lite mer firrar

Eremitkräfta

Bumphead Parrotfish

Nytt: Denna fisk är ca 1 m lång och är en häftig syn. Tillsammans med sina papegojfiskkusiner så är den enormt viktig för revens välmående. Den "betar" korall och håller på så sätt reven i balans. Dessutom skiter den ut stora mängder av korallsand. Japp! Den fina, vita sand som du beundrar på paradisöarna är inget annat än fiskskit. :-D

Muräna

Tillägg 30 mars, angående snäckan som kommenteras: Snäckor och korall är olagliga att föra ut ur landet eftersom reven nästan har rensats på dem. Det är inte bara dykare och turister som förser sig (för det förekommer fortfarande, "Det gör väl inget om jag tar en liiiten snäcka") utan även lokalbefolkningen är till stor del skyldig. Så länge det finns en marknad så finns det folk som kommer att upprätthålla den, oavsett konsekvenserna. För att förhindra revens förfall så stiftades lagar för att förhindra detta. Bl.a. får du betala en rejäl bötessumma om du blir ertappad med snäckor i bagaget. I teorin är lagarna bra, men i praktiken efterlevs de inte, Malaysia är ett av de länder med sämst skydd av reven. Gränskontroller av detta slag existerar nästan inte och nästan ingen bevakning sker av reven. Dessutom finns det en illa dold marknad för handeln med utrotningshotade djur. Både på Borneo och i Mersing (hamnstad i Malaysia) finns stora stånd där diverse produkter från Malaysias försvinnande djurliv säljs. Hajtänder, skölpaddsskal, snäckor, koraller osv osv. Listan är ändlös och med tanke på hur öppen försäljningen är så finns det inte mycket hopp om förbättring.

Uppdaterad 31 mars. Jag mailade detta till dykvänner, men insåg att det lika väl kunde roa Er.

I'm a bit disappointed with my pictures though. Surprisingly few really sharp ones. I think I had become overconfident after Sipadan, and am glad I got the reality check in Dayang and not in Layang. No turtle pictures from me, even though we had triple sightings. Memories of the Sipadan turtles prevented me from wasting energy chasing the poor animal. No cross eyed morays for me either. I only saw two morays the whole trip, which is a bit unusual. Both Morays were found during the Jetty night dive, which turned out to be the best dive of the weekend. I love muck, though. I'm not sure Shin would have liked it as much, although one of the Morays was big enough to swallow us alive. Lots of new nudies to my collection too. I was going to brag about my close encounter with the very shy Bumpheads at Reyner's rock, but I saw that Dorothy almost made out with one so I won't mention mine. We had several CLOSE encounters with aggressive triggerfish, though. Fortunately, this time I was not the target. DM Jimmy had one on his tail (literary) for more than a minute, which at the end split up the group. Another occasion we had one triggerfish on either side, causing great confusion and panic. Exciting! In general an ok trip, but not as good as any of my trips last year.

Lite blommor och fåglar

2008-03-04T21:50:00.008+08:00

Jomst

Det regnar i Singapore, så i brist på roliga aktiviteter slänger jag upp lite foton från början av februari. Bilderna är alla tagna på Botaniska trädgården med min 70-200 VR lins.

Little Heron

Jomst

Jomst

White-Breasted Waterhen

Jomst

Vit Jomst

Olive-Backed Sunbird

Lila Jomst

Jomst

White-Breasted Waterhen

Jomst

White-Breasted Waterhen

Japp, ännu en jomst

Jomst är världens vanligaste växt. En del människor är petiga och delar in de olika jomsten i familjer mm., men jag och Helena har noga utvärderat situationen och kommit fram till att detta inte är nödvändigt. Just dessa Jomst kallas för Orkidéer av diverse Messerschmittar.

Stoppa sälslakten!

2008-02-11T23:48:00.000+08:00

Off-topic:

Varken jag, eller min polare Paul vill se sälkutar klubbas ihjäl. Vill Ni? Oavsett vad Ni tycker om EU-maskineriet så har Ni en chans att göra er röst hörd hos gubbarna i Bryssel. De har lagt ut en folkomröstning på nätet som har deadline 13 februari, dvs på onsdag. Om tillräckligt många höjer sina röster kommer all handel med sälskinn att förbjudas och efterfrågan minska rejält.

Alla EU-medborgare kan rösta.

Paul's brev
Djurens rätt
Omröstningen

Sweeney Todd

2008-02-04T18:30:00.000+08:00

Såg Sweeney Todd igår. Den var Burton's sämsta film, hittills. Jag ger den två av fem möjliga i betyg. Storyn är bra, men de skulle inte gjort en film av musikalversionen. Sångerna totaldödar känslan i filmen och man får ingen direkt sympati/förståelse för någon av karaktärerna. Detta är synd, med tanke på hur många duktiga skådisar som är med. Det är enbart tack vare dem, som jag ger filmen en tvåa och inte sämre betyg. En nattsvart version med mer fokus på karaktärerna och utan sång hade varit så jäkla mycket bättre. Sen gillade jag inte hur Burton, säkerligen avsiktligt, frossar i närbilder på halshuggandet och blodsprut. Det blir för mycket helt enkelt, och blir inte bättre av att sångerna inte passar med det man ser.

Sipadan 2007

2008-01-15T00:31:00.000+08:00

Dykgänget samt en Crocodilefish

Ful fisk och fin nakensnäcka

Så har jag äntligen fått ut mina bilder från Sipadan. Det ligger över 150 bilder och väntar på Er i ett externt galleri. Orkar inte skriva något nu. Undrar Ni över något så ställ en fråga i kommentarerna.

Midvinterblot 2007

2008-01-05T04:49:00.000+08:00

Så har det då varit jul och nyår, IGEN. Förutom äventyren på vägen till hemlandet var julen skönt händelselös. Samma procedur som varje år genomfördes: Franks födelsedag och julafton firades i Habo. Efter jul träffade jag Emil igen samt åkte till Växjö för att besöka morföräldrarna. Nyårshelgen spenderade jag i Göteborg hos Jonas och Linda och deras, numera, två pojkar. Nytillskottet som landade den 23 december går under arbetsnamnet Lillkotten tills dess ett bra namn fallit föräldrarna på läppen. Ett högt slutbetyg till julen och ett stort tack till alla medverkande. Det var jättekul att se Er igen!

Resten av detta inlägg handlar om min resa från Singapore till Sverige, som tagen ur en Kafka-roman, varvat med några bilder från julen. Jag har bjudit in några gästfotografer till detta album: Inga-Britt Fälth (Natural Geographic Magazine, BBC Wildlife Magazine) och Helena Fälth (Vogue, Elle, Svensk damtidning). Stort tack till Era bidrag!

Robban och Helena i spänd förväntan; Under misteln (Balder se upp!)

Äventyret: Planen var att lämna Singapore den 21 december och komma fram till Göteborg kl 10 den 22:a. Min vänliga far hade åtagit sig att komma och hämta upp mig på flygplatsen för hemfärd till Bankeryd och hade för detta ärende hyrt en bil. Resrutten var Singapore-Amsterdam-Landvetter och jag hade redan förberett mig mentalt på ett segt 200 minutersuppehåll klockan 5 på morgonen på Schiphol. Föga anade jag vad som väntade mig...

Julbordet; Singaporianen

Väl på marken igen möttes jag av en skylt: "Cancelled", utan någon som helst extra information. Omedelbart insåg jag att min långtråkiga väntan hade fryst inne och att jag snabbast möjligt måste hitta ett ersättningsflyg. Problemet var bara att jag inte hade en aning om vart jag skulle vända mig. Eftersom min flight var en av de första för dagen så hade flygplatsen knappt öppnat och inte en människa fanns att fråga om hjälp. Efter en rekognoseringsrunda hade jag två huvudkandidater: En transferdisk med en gigantisk kö eller att passera genom passkontrollen till Schengenområden. Jag valde det första alternativet och med sedvanlig oskärpa i konsten att välja rätt kö var detta givetvis fel. Jag blev stående i den långa, och knappt rörliga, kön i mer än en timma. Jag pratade lite med en man som kom med samma flyg som jag och som, lika vilset och villrådigt, genomgått samma spaningsrunda och fattat samma beslut. Vi kom överens om att KLM hanterade hela situationen på ett bedrövligt sätt, ej värdigt ett av världens största flygbolag. Under tiden vi stod i kön så fylldes flygplatsen sakta, men säkert, med folk. Det var fler flygplan som var inställda denna dag, så även kön till transferdisken växte. Till sist kom det en man i KLM-kläder och pratade med folk om deras destinationer. Det var nu jag fick reda på att jag hade bränt en massa tid i fel kö. Jag skulle givetvis ha valt alternativ två, att passera passkontrollen in till Schengenland...

Adam och Filip hos mamma Ulrika

Efter en seg passkontroll hastade jag in till transferdisken på andra sidan. Denna kö är mer organiserad, men sorgligt underbemannad. Jag drog ett könummer och upptäckte att över tvåhundra personer var före mig. Efter att ha observerat hur långsamt numren ändrades, ett nummer var 5 minut, insåg jag att, oavsett flyg, min ankomst till Sverige skulle bli väldigt försenad. Det mest frustrerande var dock att jag troligtvis skulle hamnat väldigt tidigt i denna kö, om bara KLM hade haft förutseendet att berätta för sina passagerare vart de skall vända sig när flighter ställs in. Dock gavs nu äntligen andrum att kontakta min familj för att ge en statusrapport och stoppa pappa från att köra till flygplatsen onödigt tidigt. Klockan var nu ca 7.30 och det fanns en möjlighet att pappa inte lämnat hemmet. Tyvärr hade han redan åkt och han var nu på väg mot en lång, oviss väntan på en världens tråkigaste flygplatser. Jag återvände till min kö för att se hur långt de hunnit. Inte långt visade det sig...

Adam och pappa Frank; Simon sökte skydd hos mormor när tomten kom.

Efter klockan 8 kom dagskiftet igång och kön började röra sig en aning snabbare. Medan jag väntade snackade jag med lite andra resenärer som skulle åkt med samma plan. Ett gäng hade hamnat i kön femtio nummer före mig. När de fått sin dom av den allsmäktige ombokningsguden så visade det sig att de hamnat som reserver på sista planet den 22, eller garanterat med första planet den 23. Jag började nu förstå varthän det barkade och förberedde mig mentalt för att se Amsterdam, en stad jag ännu inte haft nöjet att besöka. Strax innan jag klev fram till KLM-altaret så fick en annan Göteborgsresenär sin dom. Han blev flyttad till ett plan som gick vid femtiden dagen efter. Jag hörde att han tänkte ta sig in till Amsterdam för att turista och spendera natten där och eftersom jag förväntade mig samma öde trodde jag att jag fått en kompis att göra stan med. Så blev det nu inte...

Julklappsöppning; Papper och lådor var roligare än deras innehåll...

Istället för att hålla mig kvar i Amsterdam gav den blåklädda damen i transferdisken mig en biljett till .... Paris. Japp, Ni läste rätt! Av någon anledning var min ekonomibiljett "finare" än de andras, så jag hade hamnat i en snabbfil, men eftersom alla flygplan redan var fulla gjordes det bästa av situationen - att skicka mig söderut... Klockan var nu strax innan elva och bordning skulle ske omedelbart. Jag hade redan fått ett boardingpass, men det saknade ett platsnummer, så innan jag ställde mig i kön gick jag fram till kassan vid gaten. Här fick jag nästa chock. Jag var bara en av alldeles för många reserver på denna flight... Nu hade jag dock tur i oturen, iom att jag hade min super-duper-ekonomibiljett, vilken gjorde att hamnade först i kön av reserver och utan problem fick komma med planet, i businessklass, dessutom. Resan gick på under en timme och vid tolvtiden, mitt på dan, landar jag på Frankrikes största, och Europas mest trafikerade, flygplats - Charles de Gaulle. Hade allt gått enligt planerna hade jag vid det här laget suttit i soffan i Bankeryd och tjôtat med pappa (som istället satt på Landvetter och fördrev tiden med att lusläsa turistbroschyrer över Västsverige). Efter att ha återigen köat till transferdisken fick jag min nästa flight - klockan 8 på kvällen. Nu visste jag tillräckligt om min närmaste framtid för att kunna ringa min stackars far och berätta för honom att han likaväl kunde åka hem i oförrättat ärende. Nu hade jag en massa tid att bränna på flygplatsen, men upptäckte snabbt att de Gaulle, trots sin storlek, är en av de tråkigaste flygplatserna jag varit på. Tre stora terminaler har de, men det är ungefär allt. Ett fåtal restauranger, två pressbyråliknande butiker samt någre klichéturistbutiker var ALLT de hade att komma med. Inte ens ett internetkafé fanns att tillgå i huvudflygplatsen till en av Europas största städer. Pinsamt!

Simon och Eda jammar loss med Simons nya Elgura

Efter många tråkiga timmar bland hundar (bien sûr) och kristna körer fick jag äntligen komma ombord på planet och två händelselösa timmar senare landar jag i Göteborg. Nu till den mest väntade av alla händelser - resväskan som inte kom fram. Inte så oväntat, med tanke på att jag hoppat groda mellan länder, men när jag gjorde transfer i Paris intygade personalen att min väska ankommit till Paris och skulle följa med mig till Sverige på samma plan. Säkert! Efter att ha anmält den bortkomna väskan, innehållandes alla mina julklappar, hos en ung tjej som störande nog envisades med att nia mig (gubbe?) fick jag beskedet att den skulle komma hem med taxi, nästa dag (den 23). Väl inandandes den svenska luften löste sig sovarrangemanget väldigt bra tack vare min far och mina goda vänner Jonas och Linda. Linda var höggravid och de bägge hade stannat kvar i Gbg över julen så jag kunde enkelt erbjudas en sovplats hemma hos dem.

Robban, Eda och mor i glöggdimman

Morgonen den 23 december går jag upp tidigt och har tur att få en reservplats på bussen till Jönköping. Ungefär 24 timmar senare än planerat kommer jag äntligen hem till Stavhoppsvägen 6.

Helenabarnet

Givetvis kom inte resväskan fram söndagen den 23, trots att Ni-tjejen lovat mig detta. Väl framme i Bankeryd ringer jag KLM för att höra om väskan och möts återigen av ett löfte om söndagsleverans. Kvällen tillbringades hemma hos Lantz i Habo, och jag var lite nervös för att budet skulle komma till Bankeryd, se ett tomt hus och åka därifrån med min väska. Eftersom mobiltelefonen inte ringde på hela kvällen trodde jag att just detta hänt. Nästa dag, på julaftons morgon, ringer jag på nytt till KLM för att höra om min väska. Den hade, som tur var, inte blivit levererad för att de inte lyckades hitta någon chaufför, men nu lovades jag att den skulle komma på självaste julafton. Den här dagen var jag mer förutseende och gav dem Ulrikas och Franks adress i Habo, eftersom vi alltid tillbringar julafton där. Men när budet ringer för att bekräfta leverans så har han inte fått Habo-adressen, utan var på väg emot Bankeryd. Till sist kommer dock väskan fram, julklapparna delas ut, och alla var nöjda.

Mormor och Morfar ställde upp och poserade med ett av sina största fans.

Nu skall jag spy lite galla över KLM:

Flygplanen sades vara inställda pga dåligt väder. Denna dag var dock vädret exceptionellt bra. Det var lite dimma när vi landade, men den lättade efter någon timma, så en försening hade jag kunnat köpa, men inte ett inställt plan. Detta var en strålande vinterdag, sol, minusgrader, snöfritt och totalt vindstilla. Det finns ingen ursäkt för att inte kunna hantera såna förhållanden på en av Europas största flygplatser under den mest hektiska perioden på året.
Skall man skylla på dåligt väder kan man inte heller skicka iväg andra plan. Eftersom långtifrån alla plan på Schiphol var inställda gick det uppenbarligen att starta där, och eftersom andra plan till Landvetter kunde landa så var inte heller vädret i Göteborg någon acceptabel ursäkt.
Om det nu var tekniska problem eller insjuknade piloter som orsakade de inställda planen (vilket KLM ändå inte skulle erkänna för att de då blir ersättningskyldiga) så borde företaget ändå ha bättre beredskap. Att man på KLMs "egen" flygplats inte kan ha "jourflygplan" under den mest intensiva reshelgen är förbryllande. Det är hemskt att se så många människors juldrömmar gå i kras. Överallt ser man folk som gråter och är desperata att komma hem. Badwill, KLM, badwill!
Informationen på Schiphol var under all kritik. Det lär inte varit första gången flygplan ställts in så varför finns det inte skyltar som berättar hur man skall gå tillväga. Informationsdisken är inte alltid öppen och såna skyltar skulle dessutom avlasta deras arbete.
Hur lyckas man ställa till matbeställningar både på tur och returresa? På resan dit hade jag tydligen två specialrätter beställda, och detta tolkar KLM tydligen som att jag inte skall ha någon av dem. En av rätterna var dessutom Kosher och var fan den beställningen kom ifrån vet bara Jahve. Till returresan ringde jag flera gånger för att se till och bekräfta att maten blev rätt och visst fick jag min mat, men med på samma flight fanns även ett annat matpaket i mitt namn. Det känns som om KLM borde se över sina datarutiner...

Linda beundrar Lillkotten, det senaste tillskottet i familjen.

Mer bilder från min jul finns i detta galleri.

Juluppehåll

2007-12-21T17:55:00.000+08:00

Två timmar kvar tills jag sticker till flygplatsen för min härliga 18-timmarsflygning till Götlaborg. Skall bli kul att sitta 3.5 timme på Amsterdams flygplats klockan 5 på morgonen...

Jag hann inte lägga upp mina bilder från dykresan till Sipadan, så det får vänta till efter jul och nyår. Här är en aptitretare:

En av de många sköldpaddorna

AWRC

2007-12-02T20:14:00.001+08:00

Marknadsföring och den flygande grisen

I lördags var jag och hjälpte ACRES med byggandet av deras räddningscenter för utrotningshotade djur. Acres Wildlife Rescue Center (AWRC) är namnet. Anledningen till att ett gäng privatpersoner tagit på sig detta jättearbete kan läsas om här.

Informationscentrets väggar är målat av skolungdomar

Jag har donerat en hel del pengar till detta bygge, men hade ännu inte hunnit med att åka och se det. Den här helgen så erbjöd jag mig hjälpa till, och de tog glatt emot min hjälp.

Fortfarande byggarbetsplats; Kök och relaxavdelning för voluntärer

Nu blev det inte så mycket jobbat som jag väntat mig (och förberett mig för), utan högst två timmar. Min uppgift var att gräva hål för fruktträd som skulle planteras i centret. När jag fick hackan och spaden i mina händer satte jag igång att gräva som en furie, och i den lättgrävda leran fick jag snabbt klart de fem hål som krävdes.

Öppna inhägnader för landsköldpaddor och primater

Jag kom dit tidigt på morgonen, eftersom träden skulle planteras av ett gäng förskoleelever. ACRES är väldigt inriktat på att utbilda och som en del av detta erbjuder de skolor att komma på besök. Under tiden jag grävde så kom barnen och deras föräldrar till centret, men innan de fick plantera sina träd så fick de en lekfull presentation av ACRES av Charlene.

Pooler för sköldpaddor; Changeable Lizard

Efter presentationen så fick barnen och föräldrarna se inhägnaderna och, efter det, plantera sina träd. På grund av problem med pengar och fuskande byggarbetare så har ACRES inte kunnat ta emot några djur, så genomgången var bara torrsim. Dock så ligger AWRC ganska nära vildmarkerna i Sungei Buloh, vilket märks på alla fåglar och ödlor som syntes till.

Presentation av ACRES och sedan av AWRC (av Anbarasi)

De fuskande byggarbetarna hade dumpat giftigt avfall på själva området och sedan täckt det med jord, i hopp om att ingen skulle upptäcka det. Men det var just vad hälsovårdsmyndigheten gjorde under en av de sista inspektionerna innan öppning. Omedelbart belades ACRES med förbud att öppna tills avfallet var borttaget. Förseningen och borttagande kostar ACRES en massa pengar ur en redan ansträngd budget. ACRES har stämt byggfirman, men vet ännu inte om man kommer att få tillbaks de förlorade pengarna. Dessutom är man tvungen att fortsätta anlita samma byggfirma pga kontraktsskäl så stämningen mellan ACRES-folket och byggarbetarna är inte den bästa...

TV var där och filmade; Glada barn framför mangoträdet de just planterat.

En malajspråkig tv-kanal var där och filmade hela dan. Jag blev inkallad att hjälpa barnen plantera mangoträdet ovan och tv-teamet var med och filmade, så nu blir jag nog kändis hos malayerna.

Ännu en grupp på väg; Lugnet efter stormen

När besöket var slut stannade jag ett tag och chillade med ACRES-folket. De hade fått en cykel av en donator, som vi testade.

Cyklande singaporianer: Louis, Patricia och Charlene

Populäraste ACRES-medlemmen hos barnen var Penny, den lilla hunden. Hon föddes med ett defekt bakben, pga sönderavel, och övergavs för att dö, men adopterades av ACRES. Nu hoppar hon runt området på sina tre ben och charmar alla besökare.

Amy och Penny

Den flygande grisen i bild nummer två är ett uppsträckt långfinger från Louis till hans belackare, främst folket som jobbar på Singapore Zoo. Louis jobbade där en tid och har en massa hemska historier om vad som händer bakom kulisserna på en av Singapores främsta turistattraktioner. Djurens väl kommer inte i första hand, oavsett retoriken. När Louis klagade till ledningen fick han bara skäll tillbaks. Till sist fann han inget annat val än att gå till pressen. Efter mycket kamp vann han till slut några småsegrar, men mycket av det elände han såg pågår fortfarande, understött av turisternas dollar. Det var dessa händelser som fick Louis att starta ACRES, för att bl.a utbilda folk om djurvänlig turism. Dessutom insåg han tidigt att ett fristående räddningscenter för omhändertagna djur från djursmugglingen var nödvändigt. Som det var då, och fortfarande är, så forslas dessa djur antingen till Singapore Zoo eller Sköldpaddsmuséet i Chinese Garden. Bägge dessa platser behandlar djuren som troféer att visa upp för publik, och inga av de omhändertagna djuren har återbördats till sitt ursprung. Dessutom har de har full rätt att neka djuren en plats vilket i praktiken innebär en dödsdom. Det är detta tänkande och beteende som ACRES vill ändra på. AWRC är designat för att djuren skall kunna tas omhand på bästa sätt, och förberedas för att återbördas till naturen. När Louis startade detta jätteprojekt så hånskrattade bl.a zoo-folket åt honom och sade till honom att AWRC blir verklighet först när grisar kan flyga, därav den flygande grisen.

Botaniska

2007-11-20T00:58:00.000+08:00

Robert, Helena och den enda blomman jag fotade

Sista dagen på Solnabornas besök gick färden till botaniska trädgården. En ganska fin, men delvis steril park. Här finns dock några fina platser, som palmdalen och fågelsjön. Dessutom besöks parken av en massa fåglar, som Ni kommer att få se på bilderna... Det blev inte så många bilder, dock, då vädergudarna inte var på vår sida denna dag. Inte mycket mer att säga.

Lite dekorationer; Lite småfåglar

Söta fåglar

Common Goldenback och White-Breasted Waterhen

Hackspetten ovan är tydligen ganska sällsynt, men det visste jag inte när jag tog kortet.

Favoritfågeln - Myna

Inte sunkigt i sankmarkerna

2007-11-15T23:21:00.000+08:00

Edit: Har pratat med en ormexpert och jag hade fel art. Lade till rätt namn, samt lite mer info om ormen. (ifall nu någon läser gamla inlägg...)

Common Redshank; Purple Heron

På besöksdag nummer 3 väckte jag Helena och Robert tidigt, för denna dag skulle vi ut till min favoritplats på ön - Mangroveträsket vid namn Sungei Buloh. Vi hade en bra dag och det finns inte så mycket att säga om den. Jag ber om ursäkt för att jag inte har de svenska namnen på djuren, då jag uteslutande använder engelskspråkiga källor.

Sesarmine Crab; Okänd krabba

Homo Sapiens; Cikada

Bilden ovan på Helena och Robban var tagen på jättelångt avstånd, men eftersom jag hade min megalins på och ingen av oss kunde backa mer så blev Robban axellös, tyvärr. Annars gillar jag kortet skarpt. Är det en antydan till leende vi ser, Robban? ;-)

Malayan Water Monitor x 2

Skönheten och odjuret: Atlas Moth och Giant Mudskipper

Atlasmalen ovan är den största insekt jag någonsin har sett, mycket större än min öppna hand. Den hade precis kläckts ur puppan och satt och torkade vingarna på bekvämt avstånd från gångbryggan.

Reptiler: Dog-faced Water Snake och Red-eared Terrapin

Ormen (30-50 cm) letade föda ibland mangroveträskets rötter. Vi visste inte ifall den var giftig eller inte, men eftersom vi befann oss rakt ovanför den, på gångbryggan, så fick vi gott om tid att betrakta den enda orm vi såg under Helenas och Robert besök. Nu vet jag att ormen är rätt vanlig, men mest "syns" på natten. Den är milt giftig, men inte särskilt aggressiv. Det finns betydligt värre ringlande saker att springa på, här på ön, vipers och kobror, t.ex. I mitt sökande efter ormar på nätet så snubblade jag på den här ormbloggen. Intressant att se hur många ormar som finns ibland oss trots att man aldrig ser dem. Jag har varit här i 1.5 år nu, vistats mycket ute i naturen och ändå bara sett två stycken. Skönt även att se att det finns vettigt folk i Singapore som värnar om sin natur, och då inte bara den söta delen.

Collared Kingfisher; Painted Storks

Mer storkar

Pacific Golden Plover; Little Egret

Curlew Sandpiper; Mongolian Plover

Efter att ha tillbringat flera timmar ute i träsket kunde vi nöjda återvända till civilisationen. Efter en snabblunch och en kort vila lyckades vi klämma in ett NTU-besök innan dusch och ölkonsumtion nere på byn.

Helena och Robert 1

2007-11-13T23:30:00.000+08:00

Sent ute, men nu börjar jag lägga upp lite bilder från lillasysters besök. Jag kommer inte att skriva så mycket, eftersom Helena skrivit så mycket på sin blog.

Solnedgång sedd från Marina Square samt Raffles Hotel

Dag 1 tog jag de MYCKET jetlaggade besökarna till de centrala delarna av Singapore för de obligatoriska sevärdheterna där: Raffle's hotel, Merlion och Boat/Clarke Quay.

Fort Siloso från ovan och ett jättelikt kryssningsfartyg på oväntad plats

Dag 2 blev det Sentosa Island, en lagom start för de fortsatt jetlaggade gästerna. Vi startade sedvanligt turen på Fort Siloso. Jag är glad att detta var sista (?) besöket, för jag börjar bli rejält uttråkad på Fort Siloso och alla andra sevärdheter värda namnet. Detta var femte gången jag var här och trots att det är ett coolt ställe så kändes det som att det var sista gången.

Fascinerade svenskar på besök i världshistorien

Söt syster X 2 och snygg, kaffepimplande turistvärd

Robban med kameran i högsta hugg samt honmonstret

Efter ha känt historiens vingslag och fått nog av unkna underjordiska gångar hämtade vi lite koffeinstyrka på ett kafé innan jag tog med nollåttorna ut på deras första djungelpromenad. Sentosa är ju en rätt hiskelig plats egentligen, en parodi på hur en turistö borde se ut. Med sitt läge, sin historia samt kvarvarande vildmark fanns det, en gång i tiden, en möjlighet att skapa ett turistmål med få likar. Tyvärr så är inte "tänkande utanför ramarna" den lokala turistnäringens styrka (Jag gissar att de gått i skola i Jönköping, hos samma person som kom på den fantastiska idén att hålla ett ankrace i stadens kanaler). Attraktion efter attraktion smälls upp utan tanke på hur den passar in i miljön eller hur populär den har chans att bli. För varje gång jag kommer till Sentosa har något nytt öppnat, men jag blir bara mer och mer negativt inställd till hela skiten. Jag har aldrig varit på de gigantiska amerikanska turistmekkorna, men jag inbillar mig att Sentosa haft dessa som förebilder. Det senaste tillskottet till ön är en patetisk ljus och dansshow, Songs of the Sea, givetvis komplett med en vidrig souvenirbutik. Hade det inte varit för fortet, stranden och den lilla dunge de har mage att kalla djungel så finns här inte mycket att hämta för folk med normal-IQ eller högre (1. Ja, som 80% av mänskligheten anser jag att jag tillhör den övre halvan. 2. Jag skulle kunna tänka mig att sommarrodeln är rätt kul också.) Dungen ja, den ligger inklämd mellan Carlsberg Tower, Songs of the Sea och Fort Siloso och är ett stycke skyddad skog. I nuläget klassas den som andra generationens regnskog eftersom även denna mark tidigare fått stå i mänsklighetens tjänst. Men nu är skogen alltså skyddad och här har man lagt en stig som kallas för Drakstigen. Enligt alla skyltar längs stigen så skall här finnas ett rikt djurliv, men detta såg vi inte skymten av. Det är en rätt skön promenad dock, så jag skall sluta klaga nu. Det roligaste som hände denna promenad var att jag lärde mig en av Lobbans fobier, he he. Blotta åsynen av ormfotografier fick vår hjälte från Västerås att balansera exakt mitt på alla stigar under hela singaporevistelsen samt låta syskonen Fälth ta kommandot så fort en smalare passage skulle penetreras. Det är inget att skämmas för, dock. Ormarna som finns här är av den giftigare sorten och närkontakt bör undvikas.

Dragon Trail

Bonus 1:

3D-bild, från två handhållna foton

Vänta tills bilden laddat helt färdigt så skall Ni se en rörlig GIF-bild som ger en viss 3D-effekt. Ganska coolt tycker jag, med tanke på att bilderna inte tagits med denna effekt i åtanke.

Bonus 2:

(Jag mailade ett stycke till en vän, som jag skrivit om den malaysiska biltillverkaren Proton. Anledningen till att detta ämne dök upp var deras senaste "lysande" idé - den muslimska bilen. Företaget går uselt och kursar närsomhelst och denna nischbil lär inte ändra på något. Nedan kan Ni läsa varför jag anser det vara så. Se det som bonusmaterial på min DVD!)

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Företaget Proton är, för övrigt, ett rent vansinnesprojekt med syfte att stärka den malajiska stoltheten. Med malaj menar jag här den etniska folkgruppen malajer, som inte är samma sak som Malaysier (medborgare i Malaysia). Efter självständigheten har malajerna varit i knapp majoritet (ca 60% av befolkningen) och tagit över kontrollen av landet. Eftersom malajerna, trots sitt antal, inte har mycket att komma med när det gäller utbildning, forskning, affärer mm så har staten konsekvent gynnat malajerna gentemot de andra folkgrupperna, kineser 30% och Indier 10%, bland annat med införandet av diverse apartheidliknande lagar som ger malajerna förtur till utbildning och skola.

Det var i denna anda som bilföretaget Proton skapades under tidigt 80-tal. Tack vare sin nyfunna oljerikedomar kunde vansinnet ta sin början. Med Proton skulle världen till sist få se vad malajerna är kapabla till... Nu visade det sig dock att de inte var särskilt kapabla. I princip köptes hela bilen i delar från Mitsubishi och sattes samman i Malaysia. Eftersom bilen i stort sett är skit och inte värd sitt pris var det ingen som ville köpa den. Nu steg staten in igen för att rädda sitt anseende. Tack vare oljepengarna kunde man sänka priset tillräckligt för att försöka sig på att exportera bilen. På hemmaplan instiftades diverse lagar, regler, förmåner mm, alla med syfte att få malaysierna att välja Proton före andra bilmärken.

Det sistnämnda lyckades faktiskt, då Proton är en mycket vanlig bil i hemlandet, men faktum kvarstod - bilen är pinsamt ålderdomlig och av usel kvalité. Detta, i kombination med usel marknadsföring, amatörmässig och rasistisk företagsledning samt sinande oljetillgångar har lett till situationen vi ser idag, ett konkursmässigt företag.

Det är med denna bakgrund som jag säger att den muslimska bilen är den sista desperata dödsryckningen från ett dömt företag.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stay tuned for part 2 in the exciting saga of Vikings in faraway lands.

Fars dag

2007-11-11T23:15:00.000+08:00

En liten hyllning till min far:

En stilig man i sina bästa år

Världsvan resenär och kunnig i diverse drycker från Långtbortistan

Född i getens år

Hissen går hela vägen upp och det används när vi krossar tjejerna varje gång i Canasta.

Gillar natur och digitala leksaker

Håller oss varma om vintern (och Habos vandringsleder i skick på sommaren)

Fuskpälsmössa på sommaren och nedspilld slips på julafton - Inga trender undslipper Bankeryds Gaultier

Gift med min vackra mor

Kaffemoster som resten av familjen

Sådan far, sådan son; Två fäder

Lekmorfar med läskigt skägg

Min Far och jag

Jag saknar dig, men snart ses vi igen.

Grattis på fars dag!

Julplanerna

2007-10-29T00:46:00.000+08:00

Så här ser mina flygtider ut:

(Klicka på bilden för en större version)

Nu kan Ni planera Era jular efter mig. He he!

Annars inte mycket nytt att rapportera. Ser fram emot syster och Robbans besök nästa vecka. Jag hoppas de kommer väl förberedda, nystretchade och utan jetlag, för jag kommer att köra hårt med dem från första stund. Ett späckat schema väntar...

På knä för Helena

2007-10-14T23:26:00.000+08:00

På östfronten intet nytt...

Låg på knä en timme och skrubbade rent golvet i badrummet idag. Helena och Robert skall ju komma, så jag kände det var dags. Förra gången jag gjorde det var när jag flyttade in så det var på tiden. Jag kan glädja gästerna att mycket brunt klet spolades bort efteråt och inte kommer att smutsa ned era fossingar.

Oj, jag glömde bort att berätta att jag plastikopererat mig. Jag blev så trött på näsan och fick en bra deal. Tycker resultatet blev ganska bra, eller vad säger Ni?

Nästa Marcus Schenkenberg?

Finbesök?

2007-09-23T20:00:00.000+08:00

EDIT: Hittade ett nyhetsklipp från LL's besök. Han snackar pinsamt dålig engelska...

Öppnade NTU's hemsida och möttes av detta:

Vem är det som kommer på besök?

Blir nog kul för Lasse med lite rövslick efter alla turer med partiet... Det är inga offentliga möten utlysta så Lasse lär inte få träffa supersvensken på plats.
-------------------------------------------------------------------

Om Ni tröttnat på politiker kan ni kolla in denna lilla kortfilm om Sea Shepherds, ett gäng som tröttnat på tomt prat och GÖR något. Riktiga hjältar!

Kaskadspyor

2007-09-18T14:43:00.000+08:00

Lite fina fiskar

Så har jag varit och dykt igen. Jag lägger inte upp så många bilder i bloggen utan hänvisar till mitt galleri. Den här gången gick resan till Tioman.

Glad Shaowei och felparkerad bil

Dyken var ok, men det mest spektakulära som hände har med blogtiteln att göra. Under ett av mina dyk börjar jag känna mig lite illamående, men detta är inget ovanligt om man dyker precis efter maten. Jag fortsätter dyket som vanligt, om än med en ovanligt kurrande mage. I slutet av varje dyk så gör man alltid ett 3 min säkerhetsstopp på 5 m djup. Detta för att andas ut kväve som ansamlats i blodet. När vi kom upp till säkerhetsstoppet så sade jag till mig själv: "Jag klarade mig utan att spy"...

Shirley med pojkvän; Skeptisk Eda

Tre minuter senare, precis när vi signalerat för att gå upp, så kom den som ett skott - spyan. Som tur var har vi diskuterat hur man skall göra för att spy under ytan och detta praktiserade jag nu. Man kräks helt enkelt i regulatorn (andningsmojängen) som man sedan sköljer ren när man är "klar". Anledningen till att man inte spyr rätt ut i vattnet är risken att reflexmässigt andas in efteråt. Spy-i-regulator-metoden funkade alldeles utmärkt, vilket var bra då jag var tvungen att prova den ytterligare en gång innan jag nådde ytan. Väl på ytan kom det ca 5 kaskader till, inifrån magen. Jag vet inte varför jag mådde så illa, och skippade sista dyket den dan. Som tur är var allt frid och fröjd dagen efter och jag kunde dyka normalt igen.

Till sist lite Eda-Egoboost:
"Fredrik;

I went to your homepage to check the images and I must say that there are really impressive. With such skills and good buoyancy control, you ought to consider doing this underwater photography more seriously.

Enjoy Diving and Dive Safely,
Lester Kwok
PADI Dive Instructor"

Flygfän

2007-09-10T00:49:00.000+08:00

Köpt en ny lins... Alla bilder är tagna i Yunnan Garden.

Yellow-Vented Bulbul som torkar sig efter badet

Olive-Backed Sunbird

White-Vented Myna, den vanligaste och roligaste fågeln i Sg

Fjäril och Black-Naped Oriole

Asian Fairy Bluebird och ännu en Sunbird

Cattle Egret, en häger som dyker upp på Campus sent på kvällen

Söta barn

2007-09-08T23:51:00.000+08:00

Zhu Mo; Zhu Mo i pappas knä

Idag var jag på ett enmånadskalas för min kollegas son, Zhu Mo. Tydligen är det en kinesisk tradition att fira en månad efter födelsen, så Kian Hua hade bjudit in oss kollegor.

Hendrix leker med blyga Bismo

Det bjöds på mat och dryck och trevliga diskussioner.

Mer söta barnbilder

Men festen dominerades totalt av de tre barnen som lekte runt.

? och pappa Wan Khai

En lustig detalj är att att alla som jobbar i MBE-labbet får söner. Mina kollegor tror att det är en naturlag.

Satrio med son (som har världens största ögon)

Som vanligt glömde jag bort att fixa bilder på mig själv. Synd för jag var så fin i min blåa skjorta...

(Sidospår - mina skumma skjortor. Den blåa skjortan som jag hade på mig idag var en av de två som jag och Helena provade ut i Stockholm innan jag flyttade till Singapore. Väl i Singapore konstaterade jag att skjortan var alldeles för liten och har inte haft på mig den sedan dess. För att råda bot på skjortbristen har jag köpt andra skjortor som jag haft på mig några gånger. Idag hade jag tänkt att ha på mig en av dessa, men när jag tog på mig den så upptäckte jag att den var alldeles för stor - en skjorta som jag haft på mig flera gånger förut. Knäppt! Så nu fick jag gå tillbaks till mina gamla, tidigare för små, skjortor och upptäckte då att de passade igen. Jag har nog den knäppaste kroppen i världen, som pulserar i storlek. Lika skumt är att jag inte förlorat något i vikt utan fortfarande väger in på bastanta 77 kg, men ändå minskar i storlek. Man börjar ju undra hur mycket bly det är i vattnet här nere...)

En helg

2007-08-26T23:43:00.000+08:00

Den här helgen har jag varit på festival i Fort Canning park. Det var hutlöst inträde så jag gick bara en dag av tre, men det var kul. Sista bandet som spelade var Asian Dub Foundation, ett gäng indier boendes i London, och de var riktigt bra. Utöver detta har inget särskilt hänt, men jag lyckades ta ett foto på Baja, en av mina närmaste vänner härnere.

Baja på indisk restaurant

Il etait une fois - l'espace

2007-08-17T20:18:00.000+08:00

Nostalgitripp

I brist på händelser i Singapore lägger jag upp lite screenshots från min senaste illegala nedladdning - de tecknade tv-serierna "Det var en gång". Som alla 70-talister minns gick det två varianter av denna serie på svensk tv någon gång under vår barndom, och alla (?) älskade den. Den första serien, "Det var en gång - tidernas äventyr", handlade om världshistorien, där varje episod behandlade en historisk händelse, och samma tecknade figurer fick "spela" olika historiska personer.

Professorn, en robot och lite schyssta rymdvarelser

Den andra serien, "Det var en gång - rymden", använde samma karaktärer, men tog dem ut i rymden på olika äventyr. Bilderna kommer från den första episoden i rymdserien vilken är den enda jag hunnit se ännu. Jag var lite för liten för att komma ihåg "Tidernas äventyr", men rymdvarianten är troligtvis en av anledningarna till att jag fortfarande gillar Science-fiction så mycket.

Skurken och hans korkade hantlangare

Skaparen Albert Barille har tagit den fantastiska franska (och belgiska) tecknartraditionen vidare till tecknad film, och jag var glatt överraskad över hur hög kvalitet serien fortfarande håller. Detta var långt innan datoranimationer blev vardagsmat, men tecknarna har lyckats skapa något som lätt kan tävla med dagens teknikhysteriska hafsverk. Givetvis bidrar fantasirika historier, roliga karaktärer och djup nostalgi till denna enormt subjektiva åsikt. Som alla franska serier är "Det var en gång" full av roliga smådetaljer och referenser till historiska och aktuella händelser, se två exempel nedan. Alla älskare av Asterix vet precis vad jag menar...

Referenser till Nazism och EU, en slump?

När jag letade efter serien för att ladda ned den ville jag helst ha den på svenska, för minnenas skull, men jag får "nöja" mig med originalspråket, franska. Jag har lyssnat en del på fransk radio över nätet och visste att jag skulle klara av att förstå språket i serierna. Detta visade sig stämma förutom en detalj. När serien visades i Sverige så var allt dubbat till svenska förutom signaturmelodin. Melodin som satte sig skallen uppmuntrade till sång, men eftersom vi inte kunde franska blev det bara nonsensfranska. Jag mindes speciellt en del av sången som gick "rrå rri rrååå, rrååååå rriiiii rrååååå" (där rr är det typiska franska tungrots-r-et). Nu var jag nyfiken på vad sångaren egentligen sjöng, men efter att ha lyssnat på melodin några gånger så måste jag säga att min barndomsversion stämmer. Jag hör fortfarande bara "rrå rri rrååå, rrååååå rriiiii rrååååå". He he he!

Narcissism...

2007-07-28T15:44:00.000+08:00

Jag fick ett meddelande av min presschef. Hon tyckte att min vackra nuna syntes på alldeles för få bilder från USA-resan, så hon skickade över lite bilder tagna av mästerfotograferna Linda och Jonas. Nu följer en kavalkad av okommenterade bilder. Njut!

Eda med förklädet och skum rotfrukt

Gänget; Eda och papegojorna

Polarna

Mer av polarna; "Busted on Camera"

Esther Williams

Haj på daj, dô!

2007-07-19T11:00:00.000+08:00

Ännu en dykresa till Dayang... Måns kom på besök och ville givetvis prova på de varma vattnen igen. Bra resa! Här får Ni höjdpunkterna (Korten kommer både från Måns och Eda):

Eda med en passande korall - Brain Coral

Det var bara 3 dykare i vår grupp: jag, Måns och Cheryl, så vi hade riktigt sköna avslappnande dyk och såg en massa kul.

Nakensnäcka med ägg

Tyvärr så delade vi båt med en massa andra dykare, bland annat en del lustiga typer.

Studie av Måns

Cheryl var grym på att hitta saker och det upptäckte de andra, så de följde efter oss. Inget fel i det, ifall man vet hur man skall bete sig, men dessa dykare var bulldozers som dök in mitt i vår grupp, knuffade och rörde upp slam, även om vi inte var klara med våra observationer/foton. Som en följd av detta skrämde de bort en del av "våra" djur samt förstörde en del foton. Jobbigt!

En av hajarna och guiden som fann dem - Cheryl

Vi lärde oss dock fort och Cheryl, vår guide (instruktör), visste precis hur man skulle hantera förföljarna, så de senare dyken var bättre.

Lyckliga dykare efter hajdyket

Hon hittade två vitfenade revhajar, mina första i Dayang, som gömde sig i en grotta 23 meter under ytan. Vi fick uppemot 5 minuters observation av dessa coola djur. Tyvärr var det så mörkt och partikelrikt i vattnet att nästan alla våra kort sög. Måns lyckades dock få ETT bra kort. Ingen av oss vet hur fan det gick till dock, då det kortet är ljusår bättre än de andra. Filmerna (21 MB) blev bättre dock.

Giftiga djur

Det finns saker som man inte skall röra... Crown of Thorns ovan, till vänster, tillhör tydligen de värre. Inte dödlig, men jävligt smärtsam. Scorpionfish är inte lika giftig som sin släkting, stenfisken, men är betydligt vanligare och skitsvår att upptäcka.

"Snygg" Eda och Pulau Lang

Christmas worms och en liten firre

Fler nakensnäckor

Denna resan såg jag sex nya nakensnäckor, fem på samma dyk, och är nu uppe i 30 identifierade arter. Det finns dock tusentals, så jag har en bit kvar innan jag kan kalla mig erfaren snäckskådare...

Sovande Damselfish och Parrotfish (missa inte räkan vid munnen)

Gäsp! Mer nakensnäckor

Ännu en... och Cheryl

Anemon och Sköldpaddan

Första dyket fann vi en ätande sköldpadda som inte kunde bry sig mindre om vår närvaro. Så j-a cool! Här (13 MB) kan Ni se honom/henne äta.

Ung Many-Spotted Sweetlip och ännu en anemon

Den unga Sweetlip-en på bilden imiterar en mask, både till utseende och rörelse (9 MB). De färgglada maskarna är giftiga och smakar illa och det drar sweetlip-en nytta av.

Tittut; Rosa Anemonfisk

Bläckfisk och muräna

En massa fisk

Slutsats: En av de bästa dykresorna - Väldigt lite ström, liten grupp av bra, trevliga dykare samt många och coola djur. Enda störningsmomenten var att sikten kunde varit något bättre samt att Måns, nybörjaren, tog de bästa korten.

SF IV - Brevet från Alcatraz

2007-07-04T21:27:00.000+08:00

"Hej mamma!

Jag kan inte fatta det! Efter 3 långa timmar på helvetesön är jag äntligen på väg mot fastlandet som en fri man. 3 timmar av mitt liv, försvunna för alltid på denna vindpinade klippa vid namn Alcatraz. Jag minns det som igår, dagen jag forslades till The Rock...

Piren där fångarna steg på båten till The Rock

Efter bråket på anstalten i Dublin stämplades jag och Johan som farliga fångar, och förflyttades till Alcatraz där såna som vi tuktas och varifrån ingen lyckas fly... Johan, den lyckans osten... Hans rika släktingar lyckades "övertala" guvernören att Alcatraz var ett alldeles för hårt straff för ett litet fängelsebråk. Konstigt att det bara var han som fick stå kvar på kajen när båten lämnade piren...

"Today he will be transported to the healthful but breezy atmosphere of Alcatraz Island, where he can ruminate, ad nauseum, and chew the bitter end of treason" - Daily Alta California, on the arrest of a Confederate sympathizer, 1862

Efter bara några minuter var vi framme vid ön som skulle bli mitt "hem" de närmaste tre timmarna. Den såg så liten ut, The Rock, så oskyldig, men de höga murarna, taggtråden och vakttornen skvallrade om en mörkare sida. En skylt var det första som välkomnade oss till ön:

"WARNING PERSONS PROCURING OR CONCEALING ESCAPE OF PRISONERS ARE SUBJECT TO PROSECUTION AND IMPRISONMENT"

Nu först fattade vi att det var på allvar. Det här skulle bli tufft!

Hamnen, med militärbaracken/soldatfamiljebostäderna och dess spår av indianockupationen

Väl i hamn "välkomnades" vi av en brysk löjtnant som med ett hånleende gav oss våra första instruktioner till fånglivet.

"Varje fånge som flyr, eller som försöker fly, kommer vid infångandet att tvingas bära kedja och stålkula i tre månader.", Armelöjtnant Alvin Sydenham, 1895

Välkomstskylt och vakttorn

Indianerna, ja! Redan innan europeerna kom till Bay Area fanns här en stam, Ohlone, på cirka 10000 människor. För dem tjänade Alcatraz som en plats dit man förvisade brottslingar, så inte ens denna idé var de vita först med. Trots att Alcatraz fallit under amerikansk kontroll, först som fort och sedan som fängelse, så har inte indianerna glömt denna karga klippa. Det finns t.o.m. de som anser att ursprungsbefolkningen borde ockupera ön, så fort Alcatraz-fängelset stänger år 1934:
"Det vore passande och symboliskt att skepp från hela världen som passerar Golden Gate först ser indianmark, och därmed blir påminda om denna nations verkliga historia." - Richard Oakes (Mohawk), Talesman för indianockupanterna.

Få bilar, men en massa fåglar

Iförda kedjor blev vi forslade genom väl bevakade grindar. Överallt, taggtråd och beväpnade vakter. Här skulle det inte bli lätt att rymma, något som de flesta av oss redan börjat fundera över.

Klädluckan och cellhuset

Efter att ha hämtat ut våra fångklader blev vi forslade genom de trånga korridorerna inför ögona på de äldre fångarna. Cellblocket var uppdelat i tre korridorer, som givits riktiga gatunamn. Kanske för att påminna oss om världen utanför, kanske enbart för att få oss att längta... Glåporden haglade och några av oss bröt ihop. Jag försökte spela cool, men har aldrig känt mig så liten som denna stund.

Michigan Avenue

Till sist kom jag fram till min cell. Under tiden i fängelset så bytte jag flera gånger, men den första cellen är den enda jag minns. Liten och stinkande, men ändå förvånande hemtrevlig efter att jag inrett den så mycket som vakterna tillät.

"Regel 5. Du är berättigad till mat, kläder, sovplats och medicinsk hjälp. Allt annat du får är ett privilegium. Du förtjänar dina privilegier genom att bete dig korrekt." -Regelboken för intagna på Alcatraz, 1956

Min mysiga cell

Som fånge hade jag tur att inte råka i bråk med varken fångar eller vakter. De som ställde till bråk hamnade omedelbart i isoleringscellen, helvetet på jorden...

"Date: 10-7-38, Name: Henry Young No. 244-AZ, CREATING DISTURBANCE IN CELLHOUSE. At 5:30 P.M. this date, I caught the above-named man creating disturbance by yelling at the top of his voice. Report #1005, Richard Dennison. Action: To be placed in solitary confinement on restricted diet with continued loss of all privileges for ninety days. E.J. Miller, Associate Warden."

Rastgården

Rastgården var vår mest fria plats i hela fängelset. Här var den bästa platsen att se staden, som ligger förrädiskt nära ön, och drömma om friheten. En del av oss drömde så mycket om den att de försökte ta den själva, antingen med våld eller med list, men ingen verkar veta om ens Clint Eastwood lyckades. Oavsett vilket, gav det oss något att samtala om, alla blåsiga och iskalla dagar ute i "friheten" på gården.

Köket (innanför gallret) och oidentiferad bur

För bara några timmar sedan hade jag min sista måltid i restaurangen. Jag hoppas aldrig mer bli serverad genom ett galler som en hund. Av någon anledning misstänkte fängelsedirektörerna alltid att matsalen var en plats för trubbel och vidtog allt fler åtgärder för att förhindra det. Varje kniv hade sin plats på väggen och skulle någon saknas så syntes det lång väg. Dessutom hade de hängt upp tårgasgranater i taket som skulle falla ned automatiskt ifall kökspersonalen drog igång larmet. Jag brukade stirra upp mot dem nästan varje dag och undra hur det kändes att andas in denna gas. Som tur var fick jag aldrig reda på svaret, då de aldrig behövde användas.

SF; De enda färgerna på hela ön

Utanför fängelset hade fängelsevakternas familjer sett till att ön sprakade av färgprakt. Överallt blommade det från de små trädgårdarna, som uttråkade hustrur tillbringade sina dagar med att fixa till perfektion.

Ruiner och vattentorn

Den berömda dimman; Alcatrazbo

Jag har sett dimman många gånger, men aldrig har den varit så vacker som idag. Nu åker jag in i diset för att starta mitt liv som en fri man...

Hälsningar, Fredrik "Mejseln" Fälth

Hem till ett dimmigt SF

(Jag borde tagit mer bilder på Alcatraz, t.ex. isoleringscellen mm, men det var så oerhört mycket folk där att man skulle behöva vänta länge innan tillfället uppenbarade sig. Tid hade jag inte så gott om, eftersom jag skulle möta de andra vid en bestämd tidpunkt och inte hade mobiltelefon med mig. Alcatraz var överlägset det coolaste turistmålet i SF och rekommenderas varmt till de som besöker staden. Se till att köpa biljett tidigt bara, då de fort tar slut. Linda rekommenderar kvällsturen som tydligen skall vara något extra. Jag var för senfärdig för att hinna boka denna tur utan fick nöja mig med en dagstur som, trots allt folk, var en minnesvärd upplevelse.)
------------------------------
Därmed är rapporten från USA slut (till sist).

Tack igen, Linda, Jonas, Andon, Erik och Toisin, för er gästvänlighet!

SF (ungefär) III - Yosemite National Park

2007-07-04T01:24:00.000+08:00

Efter några dagar i den urbana djungeln gjorde vi en grabbutflykt till Yosemite National Park, ca 3.5 timmar från SF. Jag, Jonas och Johan satte oss tidigt en morgon i bilen och körde till denna pärla, som vida överträffade mina förväntningar. Säga vad man vill om kontinentaldriften, men utan den hade världen sett oerhört mycket tråkigare ut. Johan, en avlägsen släkting till Linda, var på en snabbvisit som delvis råkade sammanfalla med min.

Utsikt från vägen; Bergsget

Vår tur började med att sakta köra igenom den vackra dalen och stanna vid väl valda platser för att njuta av den spektakulära naturen, med en massa sjukt höga klippor och vattenfall. Det är inte bara geologifetischister som kan uppskatta detta granitparadis, dock. Även naturintresserade har mycket att hämta, då parken är omgiven av stora, rika vildmarker och närkontakter med djuren inte är ovanligt. På vägen nere i dalen såg vi t.ex. en björnfamilj mindre än 100 m från vägen. Trots alla människor som stod och tittade verkade björnarna inte störda. Just björnarnas människovana är ett problem då de traskar in i tältområdena på natten, i jakt på föda. För eller senare kommer någon att bli skadad av björnarna, om det inte redan skett.

Vattenfall storlek Small och Large

Efter lunch spenderade vi eftermiddagen på en längre vandring upp till toppen av Yosemite Falls - Nordamerikas högsta vattenfall. Jonas var jättetrött efter att jobbat en massa och kört hela vägen till Yosemite, så han bestämde sig för att ta en välförtjänt lur i bilen medan Johan och jag vandrade.

Vår vandring visade vackra vyer

Jonas hade vandrat här förut, med Roy Ogink, så han gav oss en snabb beskrivning av vägen upp. Ivriga som vi var att komma iväg, uppfattade vi bara tre saker:

Ungefär 3 timmar
En lägre utkiksplats
Efter utkiksplatsen kommer vägen kommer att gå nedför ett tag, för att sedan gå uppåt igen.

The Half Dome, den mest kända toppen i Yosemite

Jag och Johan laddade upp med vatten och kamerväska och traskade raskt iväg uppåt berget. Vi höll en god takt och kom snabbt upp till utkiksplatsen, trots att jag envisades med att stanna hela tiden för att fota den alltmer fantastiska utsikten. Vägen vände därefter nedåt, precis som Jonas sagt, så vi fortsatte vår vandring glada i hågen. Vi mötte en hel del människor på vägen, och många såg helt färdiga ut, så vi undrade vad som väntade oss. Efter att ha språkats lite med ett äldre par fick vi reda på att vi hade långt kvar till toppen. Det var nu vi började undra lite över vägen...

Vattenfall XXL

Vi hade ingen klocka med oss, men vi kände inte att vi varit ute allför länge, kanske en timme. Men när paret berättade att vi hade långt kvar till toppen, vilket inte verkade orimligt, så började vi fundera på om vi antingen missuppfattat vägbeskrivningen eller hållit ett alldeles för lågt tempo. Visserligen hade vi passerat en massa folk på vägen upp, men vi visste också vilka envisa, vältränade jävlar - Roy och Jonas - som satt standarden för vandringstiden. Vi enades om att dessa älgar hade nått toppen och hunnit ned igen på ungefär tre timmar (plus kanske en halvtimmes tillägg med tanke på Jonas välkända tidsoptimism ;-)). Eftersom vi inte ville låta Jonas vänta ökade vi takten markant.

Den sista biten av vandringsleden och en poserande Johan.

Vi höll konstant ett raskt tempo uppför de slingrande stigarna, men nu började det kännas i benen. Dessutom höll våra vattenreserver på att sina. Jag var visserligen vältränad innan jag åkte till USA, men hade inte rört mycket på mig på nästan två veckor. Trots våra ömmande ben nådde vi upp till toppen av fallet utan större problem. Häruppe mötte oss en trollskog, inklämd bland gigantiska stenformationer, värdig en John Bauer-tavla. Detta var en trevlig överraskning, men vi ville fort ut till klippkanten för att äntligen få se det mäktiga fall från ovan och vi blev inte besvikna - utsikten var fantastisk! Man kunde gå hela vägen ut till klippkanten, luta sig ut och upptäcka att man bara var en vindpust ifrån ett fritt fall på över 500 meter. Mäktigt!

Ännu en utsiktsbild; Trollskogen

Efter att ha strosat runt och njutit av utsikten, vilat några minuter och druckit upp det sista vattnet var det dags att ta sig ned. Oroliga som vi var för att låta stackars Jonas vänta för länge satte vi upp ett raskt tempo nedför. Kameran som jag burit runt halsen hela vägen upp packades in i kameraväskan för att få två fria händer att jobba med i händelse av fall och klättring nedför klippblock. När vi hunnit halvvägs ned, där stigen var betydligt jämnare och mer lättframkomlig, hörde vi dem - löpstegen...

Yosemite Falls och floden som strax skall falla

Bakom oss hörde vi hur ett par, som vi precis passerat, hade börjat springa och snabbt tog in på oss. Vi hade ju hållt ett högt tempo hela vandringen utan att bli passerade av någon. Vi hade inte en tanke på att bryta denna svit nu, så vi svarade med att själva börja springa som galningar. Våra stumma ben svarade förvånansvärt väl på löpningen och vi sprang nästan hela vägen ned till bilen. Väl i bilen hittar vi en yrvaken Jonas som sovit alla 3.5 timmar som vår vandring/löpning tagit. Nu kom nästa chock...

>500 m fritt fall; Naturbild

Det visade sig nämligen att vi inte gått samma väg som Jonas och Roy... utan mycket längre. Jonas och Roy hade även haft med sig Linda och Andon och därför inte hållt det djävulska tempo jag och Johan hade räknat med. Deras vandring hade slutat vid foten av det högsta vattenfallet, vilket var ungefär halvvägs av vår vandring. När vi tittade i turistbroschyrerna fann vi att vandringen som jag och Johan gått, normalt beräknas ta 6-8 timmar! Jonas blev lite knäckt av vår bedrift och lovade att slå det nästa gång han kom upp till Yosemite, men tills vidare är jag och Johan kungar av Yosemite. :-D

Yosemite får 5 vattenflaskor av 5 möjliga.

San Francisco II, turiststaden och lite till

2007-07-03T02:44:00.000+08:00

Del 2 från SF består av blandade turistbilder. Först ut är spårvagnarna. De var faktiskt coolare än jag väntat mig, även om man känner sig som ett fån när man står där med en miljon andra turister och väntar på att få åka med. Givetvis tog jag chansen att hänga på utsidan. På hemresan var vi nästan ensamma i spårvagnen och fick en gratisguidning av chauffören. Tydligen drivs hela spårvagnssystemet av en och samma kabel, typ en miljon meter lång. I samma hus som motorrummet finns det ett gratis spårvagnsmuseum som hade varit kul att besöka.

Spårvagnar, gamla hus och backar - kan det bli mer sterotypt SF?

Haight Street, nja! Jag kände inte kärleken.

Haight Street

SF by night

Jag och Joppe gjorde en tur till Berkeleyuniversitetet. Det var ett grönt och skönt campus, passande hippiestämpeln som detta berömda lärosäte har fått. Välförtjänt? Jag vet inte, men jag såg inga hippies när jag var där. En rolig detalj på Berkeley är parkeringsplatserna där enbart Nobelpristagare får parkera. Skönt kaxigt!

Universitet i Berkeley där nobelpristagare har egen parkering

Kommer man från Smålands Jerusalem så måste man besöka kyrkor. Eftersom de flesta amerikanska kyrkor ser ut som lador hade min kyrkokvot ännu inte fyllts. Väl i Dublin fick jag höra om det berömda mormontemplet som låg på vägen till SF och sent en kväll fick jag chansen att se det på nära håll. Templet ligger högt uppe på en kulle och har en vansinnig, men häftig, arkitektur! Trots att vi kom så sent hann vi gå runt huset innan grindarna stängdes. Då tempelområdet stängde upptäckte vi att även deras besökscenter hade varit öppen. Välkammade gossar med namnbrickor stod och sade adjö till de sista gästerna. Tyvärr kunde de inte släppa in oss eftersom de precis skulle stänga. Det hade varit intressant att se hur en sekt väljer att presentera sig själv och sin historia. När vi tittade in i hallen såg vi stora tavlor som föreställde händelser i Mormons bok och tydligen hade de fått låna "originalöversättningen" till Mormons bok till denna utställning. För de som undrar vilka de där mormonerna är rekommenderar jag ett South Park-avsnitt som heter "All about Mormons". Annars finns det en massa klipp på YouTube. Här är ett som roade mig, även om det är kraftigt kritiserat. Alltid lika intressant att se hur dessa "toleranta" och "fredliga" troende alltid hamnar i bråk med rivaliserande trosuppfattningar...

Mormonerna bygger tempel

Folket i SF ser inte ut som vanliga människor. Den första gången jag var inne i stan så möttes jag av en massa utklädda människor som "sprang" något lopp. Kul att titta på, även om många bara tog maskeraden som en anledning att klä av sig...

Dessa ansikten var bland de första som mötte mig i SF

Loppet skådades av lokalbefolkningen och perversa fotografer i träden

SF I - På utflykt i SF

2007-07-01T00:50:00.001+08:00

Nu lämnar vi dag-för-dag rapporteringen av min alltmer avlägsna USA-resa. Jag planerar fyra inlägg från SF, med omnejd. Den första kommer här:

Mina innercityvärdar - Erik och Toi Sin

Det var skönt att komma fram till SF efter alla dagar i bilen. Dublin, inte långt från SF, där Edmans bodde fick från och med nu tjäna som bas för min vistelse i SF-trakten. Några nätter spenderade jag dock hos Erik och Toi Sin inne i San Francisco.

Utflykt till en RÖD, inte gyllene, bro

Jonas och Linda har en turistrutt som de brukar köra sina gäster runt. Tyvärr så fick jag aldrig åka den, då vi hade så mycket annat för oss, men jag tror att jag såg allt på rutten, och en hel del annat.

Fotograf med ovillig modell

En av utflykterna gick till Golden Gate med omnejd. Detta var ett kul utflyktsmål med mycket mer att se än bara bron, som ju är cool i sig. Jag hann dock aldrig med att varken köra eller gå över bron, vilket var en miss. Dessutom var det enda cafét, i närheten av bron, stängt - katastrof!

På väg till foten av Golden Gate och fortet som ligger där

Förutom bron och den stora parken som ligger längs med viken så ligger här Fort Point, ett fort med lång historia, beläget nästan rakt under bron. Jag hade aldrig hört talas om detta fort, som var lite småcoolt. Vinden på taket var inte att leka med; hade jag hoppat hade jag troligtvis blåst ända bort till Alcatraz.

SFs stadshus där ett känd skatespot ligger

Givetvis blev det lite skate i USA. Min guide Ramon, förlåt Jonas, tog mig till diverse betongparker runt om i Bay Area. Nu när jag ser skatefilmer från samma parker vet jag precis hur j-a omöjligt vissa av tricken är.

China Banks, legendarisk skatespot

Vi gjorde även en skatedag inne i SF, världens skatehuvudstad. Förutom spotsen på bilderna provade vi även på 3 up, 3 down, samt fick se Wallenberg (på avstånd) och Embarcadero. Jag hoppas staden är nöjd nu när de fått bort skatarna från EMB och istället fått dit en massa knarkare och uteliggare som hänger där istället... EMB var dock inte så skatestoppat som jag fått för mig. Vissa av curbsen och trapporna går fortfarande att åka på, även om trappkomplexet mitt på torget är ersatt med en blek kopia. RIP big 7 och Gonz gap! Jag gissar att polisen kommer fortare än kvickt med en böteslapp i högsta hugg om man försöker sig på att rulla på denna legendariska mark.

"You are fined for skateboarding on public property! Here in this park we only allow public peeing and drug use."

Hubba Hideout gick faktiskt att skata på, till skillnad från curbsen på Pier 7

Till Ulrika

2007-06-30T22:27:00.000+08:00

Djungelkvinnan

Hej Ulrika!

Skönt att du kom hem säkert och fick dig ett välbehövligt joggingpass på Heathrow. Hoppas du har kramat alla pojkarna från mig. Det var jättekul att ha dig här! Även om jag sett mycket av landet förut, så lyckades vi klämma in en hel del nyheter även för Eda.

Du hade flyt som kom den veckan du kom, för nu har värmen kommit till byn. Igår var det 30 grader varmt, PÅ NATTEN! Dessutom är luftfuktigheten löjligt hög. I veckan var den uppe i 98% enligt teven, dvs så mättad att man var rädd för att punktera luften.

Handduken som vi köpte på Ngee Ann City... den röda ... Jag tvättade den förra veckan... Tillsammans med andra röda textilier... De andra textilierna har jag tvättat flera gånger förut... utan problem... De rödvita sängkläderna från IKEA har fortsatt vara rödvita... Mitt orangevitröda lakan (fråga inte varför) har varit orangevitrött i 14 månader... tills nu... Fan... Allt som inte var rött har antagit en kraftig rödaktig ton... Mina sängkläder är numera rödrosa... Mitt lakan är orangerosarött... Riktigt fult, faktiskt... ("Karlar" som mamma skulle sagt.)

kram, Fredrik

PS Jag har inte öppnat min present än. Min karaktär är fortfarande fläckfri! :-D DS

Yeah, Right!

2007-06-29T11:29:00.000+08:00

Nordea har spammat mig länge nu, så jag tänkte ta en titt på vad de har att säga:

God dag, bäste kund!

För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. Det blir allt oftare att den konfidentiella informationen om våra kunder intresserar svindlare. Det är rätt många som vänder sig till oss för att vi skyddar deras konto mot förlust av pengar.

På grund av det förklarar Nordea nästa månad för månaden av fraudkamp. Fram till 1 September skall alla våra kunder aktivera den nya kontosäkerhetssystemet. Vi har genomfört ett stort arbete för att förbättra det. Systemet har blivit kontrollerat av ledande specialister inom e-betalningssytemen och alla oberoende expeterter har redan bekräftat dess fullvärdighet vad gäller fraudbekämpning. På grund av att dessa uppgifter kan användas av kriminella, piblicerar vi inte dem i öppna källor.

Du har blivit slumpmässigt vald som deltagare i systemets avslutningsprov. För tillfället föreslår vi att Du klickar på länken http://InteFanÄrDetHärEnNordeaAdress.html och genom en vanlig inloggning till Internet-banking aktiverar det nya säkerhetssytemet. För tillfället kan Du märka vissa förbiseenden medan Du arbetar. Vi vet att de finns, och ber Dig därför att inte ge oss någon tillägginformation om problem som har uppståt, vi skall lösa dem på egen hand.

Vi skall uppmärksamma Dig att från och med september blir Du tvungen att använda det nya säkerhetssystemet i alla fall, annars kommer Dina konton bli blockerade tills Din fulla personliga identifikation är klar. Därför föreslår vi att Du så snart som möjligt börjar tillämpa de nya säkerhetsstandarderna.

Med vänliga hälsningar,
Nordea fraudkampavdelningen

Underbart! Jag skall följa Nordeas instruktioner så fort jag har svarat Mwambe Tsumba i Nigeria, som precis mailade mig om en hemlig affär där jag kan tjäna miljoner dollar. Det var något om oljepengar som hamnat utanför redovisningen och som skulle forslas ut ur landet. Allt jag behöver göra för att bli rik är att ge dem min kontoinformation så att de kan göra överföringen. Det här måste vara min turmånad för jag har även vunnit en stor summa pengar i ett lotteri jag inte ens visste jag var med i. När jag fått alla dessa pengar skall jag bjuda alla mina släktingar och vänner på en jorden runt-resa. Happy days are here!

Oregon och halva Cali

2007-06-26T15:04:00.000+08:00

(Detta inlägg tillägnas chauffören Jonas för en remarkabel dagsinsats, alla 1100km)

Andon hade jättekul i vårt rum vid stranden; Kusten!

Detta skulle visa sig bli den sista dagen på vår roadtrip söderut. Eftersom hyrbilen skulle lämnas tillbaks dagen efter ville vi (=jonas) undvika att köra alltför långt den dagen (Vi hade redan lärt oss läxan vad som händer om man inte kommer in i tid...). Sista dagen lämpades sig dessutom ypperligt för en långkörning, då hela vägsträckan är fantastiskt vacker och spektakulär så det blev nästan aldrig tråkigt i bilen.

Sea Lion Cave

Några stopp hade vi dock planerat in. Ett av dem var den berömda Sea Lion Caves.

(Fritt och kasst översatt från Wikipedia)
"Sjölejongrottorna är en turistattraktion vid Oregonkusten, 11 miles norr om Florence. Grottan är hem för Nordamerikas enda permanenta kolonin av Steller's sjölejon. Besökare färdas med hiss djupt ned i berget för att skåda grottan, som hävdas vara världens största havsgrotta.

Grottan, som började formas för 25 miljoner år sedan, är lika stor som en fotbollsplan och lika hög som ett tolvvåningshus. Besökardelen är inrättad på ett sånt sätt att människorna inte stör de vilda djur som vistas i grottan. Sjölejonen samlas i stora mängder under hösten och vintern, i denna naturliga amfiteater. På våren och sommaren förökar de sig och tillbringar mesta tiden på klipphyllorna precis utanför grottan."

Och ungefär så var det... Men som Ni kan se på bilden så fanns det en del sjölejon som föredrog grottan framför klipphyllorna även under senvåren.

Mer sjölejon

Efter sjölejonen körde vi ytterligare en sträcka innan det var dags för en bensträckare. Vi hittade en häftig strand där Andon och Eda kunde springa av sig lite.

En av de mest fotograferade fyrarna; Ännu en vacker strand

Bensträckarpaus

Vart tog byxorna vägen, Andon?

och varför är blöjan så blöt???

Strax innan skymningen kom vi till Redwoodskogarna som ligger på bägge sidor av gränsen mellan Oregon och Kalifornien. Här körde man slalom mellan dessa jätteträd i det allt svagare dagsljuset. Det var verkligen som att köra igenom en sagoskog, och jösses vad liten man kände sig. När vi kommit ut ur skogen så fick vi några närkontakter med de "vilda" hjortarna som hängde i nationalparken. Inte ens en rödhårig svensk kunde skrämma upp dem när han närmade sig med sin kamera.

Orädda hjortar i Redwoodskogens utkanter

Sista delen av sträckan gjorde vi ett otroligt klantigt vägval. Det är mestadels mitt fel, då det var min geniala idé att "gena" genom ett bergsområde precis när mörkret föll. Dessutom var genvägen inte ens en genväg, då sträckan t.o.m. var längre. Serpentinvägar, rödnackar, mörker och enorma stigningar gjorde att den långa sträckan kändes evig. Troligtvis var området vi åkte igenom väldigt vackert, men det såg vi ju inget av. Sent, sent på natten kom vi "hem" till Dublin, California som var min hemvist för resten av USA-vistelsen (förutom några nätter hos Erik och Toisin inne i SF).

2007-06-23T00:30:00.001+08:00

Lite fler bilder från Tiomanresan:

Myna och Ulrika bakom löv

Båtkyrkogård och Solnedgång

En relaxad katt och en relaxad Ulrika

Båt och Ulrika vid stenfallen

Mer stenfall och stort träd

Giftigast av alla!!

Bitsk fisk och Ikan Bilis

Nakensnäcka och Ulrika, sedd från några meter under ytan.

Nemo och BRUCE!!!

Filefish och Many Spotted Sweetlip

Liten Puffer och mer bitska fiskar

Slapp vecka i bloggvärlden

2007-06-18T09:40:00.000+08:00

Ulrikas blogg sköter bloggandet den här veckan. Frid och fröjd om det inte vore för att jag fortfarande har en massa att visa från USA...

Hon är här nu!

2007-06-15T23:05:00.000+08:00

Dykpaus

2007-06-11T22:44:00.000+08:00

"Meddelande från sändningsledningen:
Vi avbryter sändningen från Fredriks USA-resa för ett brådskande dyktelegram.

Fredrik "007" Fälth

Små muränor och en undervattenspolare

Lite roliga fiskar

En vacker fisk och min kompis Shin

En ful fisk och vår dykgrupp

Mer bilder finns att skåda här."

Vulkaner, tyska kyrkor och fler uteliggare

2007-06-09T01:34:00.001+08:00

På vägen till Mt Rainier National Park

Dagens slutmål var Portland, Oregon, men mellan Seattle och denna stad ligger det en massa intressanta saker att se. Väster om Seattle ligger t.ex. den berömda Olympic National Park, men eftersom vi hade tänkt oss köra längs med hela Oregonkusten, bestämde vi oss för att dra ned på kustvägar och siktade istället på Mt Rainier National Park som ligger sydost om Seattle, inne i landet.

Tågvagns-Pizzeria och Hobo Inn.

Mt Rainier var egentligen bara vårt sekundärmål. I en av turistbroscherna hade vi hittat något som kallades för Scenic Railway, som verkade som ett lämpligt turistmål när vi hade Andon med oss. Tyvärr visade det sig att järnvägen enbart var öppen på helger, då turistsäsongen ännu inte hade börjat, men eftersom järnvägen enbart låg ett stenkast ifrån Mt Rainier National Park, så innebar detta inga logistiska problem.

Järnvägsstation ur bruk; Elbe Main Street

Strax innan Mt Rainier stannade vi till i en liten charmig håla som heter Elbe, med bara 21 invånare. Trots detta så fanns här en hel del att se. Det var tydligt att Elbe spelat en viktig roll för de tidiga järnvägarna i området. Ett flertal rälsar gick parallellt med huvudgatan, även om de inte har använts på många år. Vidare hade de bevarat stationsbyggnaden, samt ett ånglok och flertalet vagnar, se ovan. Vagnarna används nu enbart i turistpengsutsugarbranchen som hotell, pizzeria och restaurang.

Tyska kyrkan

Den roligaste sevärdheten var dock den lilla kyrkan som står här. Enbart 24 fot lång räknas den till de minsta kyrkorna i USA. Tyvärr kunde vi inte komma in i den utan fick enbart njuta av utsidan.

Ny vinkel; USA's "lupiner", som växte överallt längs vägarna

En rolig incident i Elbe var att det verkade pågå en familjefejd där, i bästa Lucky Luke-stil (Varning! Lucky Luke-referenser följer.). När vi kom in i Elbe var vi sugna på kaffe så vi stannade vid första bästa trailer och köpte oss varsin. Det visade sig dock att nästan alla Elbes sevärdheter fanns på andra sidan Main Street, så vi korsade den med våra pappmuggar i händerna. Efter att ha gått runt och tittat och fotat en stund så var kaffet slut och jag började leta efter närmaste papperskorg. Den visade sig finnas vid en annan kaffesäljande trailer (O'Hara), mittemot den första (O'Timmins), med bara huvudgatan som skilde dem åt. Jag letade reda på en soptunna, lade i koppen och började gå därifrån.

- "Hey!", ropade en röst. "You can´t throw that in here. We don't accept thrash from her..."
-"You´re kidding, right?" frågade jag.
-"No, we don't accept thrash from that side of the street!", blev det ovänliga svaret tillbaka.
Mesig som jag är, tog jag tillbaks skräpet, korsade vägen och slängde muggen hos O'Timmins. Det roliga är att jag frågade O'Hara ifall jag kunde slänga min kopp hos dem och fick en accepterande nick till svar. Efter detta måste Mrs O'Hara gått fram till papperskorgen, rotat upp min kopp och konstaterat att den kom från Ärkefienden. Antingen detta, eller så var det bara en konstig form av redneckhumor som de kör med utsocknes...

Spåren efter skyfallen i Mt Rainier...

Efter Elbe körde vi in i nationalparken. Nationalparkerna som jag besökte på resan (Mt Rainier och Yosemite) är fantastiskt välskötta. Tack vare inträdesavgifter och (gissar jag) statliga bidrag, finns här personal här året om som både ser till att besökarna sköter sig och håller koll på naturens tillstånd.

Rastplats precis intill vulkanen; Vart är Andon på väg?

Min plan var att köra igenom södra halvan av parken för att slippa köra tillbaks samma väg och samtidigt se mer av parken. Tyvärr så gick inte min plan i lås då enorma skyfall senaste vintern har förstört stora delar av vägen. Vi fick se lite av sviterna av regnen, vilket var imponerande, - vår sida var då ändå den sida som klarat sig bäst...

"We come in peace!"

Längst upp i parken, precis vid vulkanens fot, fanns ett turiscenter med flera bra utställningar, utkikstorn, butiker och en restaurang. Här stannade vi en stund innan det var dags att bege sig tillbaks genom parken och ner mot Portland.

Spektakulär natur, men Andon föredrog smutsig snö

Portland är en riktigt sunkig och, troligtvis, fattig stad. Det fanns egentligen inget fint att titta på och koncentrationen av uteliggare var högre här än i någon annan stad under min resa. Vi hade dock två mål att beta av här: middag och Burnside Project. Burnside Project är en legendarisk skateboardpark under en bro, som blivit inspiration för ett stort antal liknande projekt runt om i USA. Skatarna i Portland hade ingenstans att åka, så de började helt fräckt att gjuta betongpooler under Burnside Bridge, ett utrymme som ingen annan hade något intresse av. Efterhand växte parken till enorma proportioner och drog till sig skateboardåkare från hela världen. När staden fick reda på det illegala projektet så gjorde de vad myndighetspersoner gör bäst - de stängde parken. Proteststormen blev enorm och efter en herrans massa år av diskussioner kunde parken öppnas på nytt, men denna gång officiellt erkänd (och stödd) av staden. Parken var stor och svåråkt och jag och Jonas var inte värdiga att vistas i dess böjar, tyvärr.

Hjortarna sade adjö; Burnside Project

Efter att vi var klara med Portland hade vi en hel del tid kvar innan mörkret skulle falla, så vi körde hela vägen ut till kusten för att hitta en sovplats. I Newport (?) hittade vi ett hotell 10 m från stranden och med havsutsikt. Vi fick ett jättelägenhet (med t.ex. två badrum) till ett mycket överkomligt pris, tack vare att något (poolen?) inte var igång.

Nästa stopp Oregon Coast!!!

Seattle

2007-06-05T23:14:00.000+08:00

Trevligare stad än väntat

Nästa anhalt på resan var Seattle. Efter att ha bytt den lilla dyra hyrbilen mot en större och bättre modell, hade vi dagen på oss att se staden som satan (Microsoft) kallar för sin hemvist och som är ursprunget för Starbucks kaffekedja. Första intrycket av stan var mycket positivt. När vi lämnat motorvägen så hamnade vi i närheten av universitetsområdet, i en stadsdel med mycket låga hus. Här var det rent och lugnt så vi tog vår lunch där, köpte vår obligatoriska starbucks och åkte till en park för att planera resten av dan. I parken fick vi lite oväntad hjälp att planera resten av resan, då vi stötte ihop med en man som visade sig ha växt upp i Oregon och kunde berätta om vad som var värt att se i denna delstat.

Höga hus och mycket backar

Väl i parken beslutade vi oss för att se minst tre saker, det underjordiska Seattle, det första starbuckskafét och en nybyggd betongpark för skateboard (förstås). I mån av tid hade vi även Sci-fi-muséet och en potentiell utkikspunkt på schemat, men dessa fick vi stryka då tiden rann iväg fortare än väntat.

Halvgamla stan

Det underjordiska Seattle är en sevärdhet där man vallas runt av en jobbig guide, nere i källare i gamla hus . Låter kanske inte så kul, men var rätt intressant. Under halvgamla stan, som jag kallar det, ligger nämligen de ursprungliga gatorna i Seattle. På grund av ständigt återkommande översvämningar så bestämde sig de styrande för att helt enkelt lyfta upp stan två våningar, något som var relativt enkelt att genomföra efter en stor brand år 1889.

Andon är entusiastisk inför underjordiska äventyret; Jobbig guide

Det var en rätt ok sevärdhet. Jag blev lite besviken dock, troligtvis för att jag hade så höga förhoppningar. Den underjordiska staden målas i turistbroschyrerna upp som en underjordisk värld värdig en fantasy eller gothberättelse, där man inte kan veta vilka av nattens varelser som gömmer sig i de ständigt mörka gränderna...

Mycket gammalt skräp fanns där nere; Mest fotograferade toaletten

Tyvärr, så var verkligheten inte i närheten av min fantasi. Inga höga svarta hus, inga vampyrer, inga satanistkulter och inte ens Kate Beckinsale väntade på oss därnere.

Andon sträcker sig mot en urgammal kaffebryggare

I verkligheten så visade sig den underjordiska staden mest se ut som en källare (inte är närheten så häftig som källaren på Staglabergsgatan 9). Enda skillnaden mot en vanlig källare var att vissa väggar tidigare varit ytterväggar i butiker mm, så att det fanns fönster och dörrar i dem. Jag och Jonas tröttnade rätt snabbt på guidens långrandiga berättelser och höll oss i utkanten och letade fotomotiv istället. Guiden hade även en ful ovana att behandla sin flock som lågstadiebarn när hon oavbrutet ställde de mest banala frågor till oss och väntade till någon av oss svarat. Irriterande!

Efter turen gjorde vi oss av med våra turistklistermärken på diverse olika ställen

De som gick turen var tvungna att ha på sig klistermärken så att guiden kunde känna igen oss. Okej, så länge man befinner sig i mörkret, men pinsamt när vi vallades runt mellan husen i Seattle. Jag är ingen fan av gruppresor, det är ett som är säkert.

Första Starbucks; Underground Seattle i min fantasi

Efter underjordvandringen forsatte vi vandra ovan jord till nästa sevärdhet - the original Starbucks. När vi lämnat de halvgamla delarna av Seattle, passerat affärsdistriktet med sina skyskrapor kom vi till området där kafét låg, intill en park full av, de i USA ständigt närvarande, uteliggarna. Original-Starbucks var lite av en besvikelse. Förutom utsidan såg butiken ut som vilken Starbucks som helst. Vi stannade inte särskilt länge innan vi gick tillbaks till halvgamla stan för en italiensk middag. Kvällen avslutades med en kort rulltur i en amatörbyggd betongpark under en bro. När mörkret föll körde vi söderut någon mil, till Tacoma, där vi tog in på ett motell och spenderade natten.

Patriotism och uteliggare - två tydliga tecken på att du är i USA.

Höga berg, djupa dalar och en vacker skärgård

2007-05-31T02:24:00.000+08:00

Capilano Suspension Bridge; Andon gör sig redo att gå över

Efter mardrömsinledningen på min resa kunde det bara gå uppåt, och det gjorde det med besked. Det var jättekul att se familjen Edman igen, efter 1.5 år, och en Andon som klarar av betydligt mer än basala kroppsfunktioner. Efter att Edmänniskorna plockat upp mig från hotellet (jag avbokade natt 2 som var inplanerad för oss allihop) så begav vi oss bort från ghettot och åkte norrut för vårt första äventyr - Capilano Bridge. Denna hängbro med anor från 1800-talet leder till ett häftigt strövområde i en mörk skog.

The Edmans!; Trädbroposering

Bland annat fanns det en massa trädbroar där man kunde vandra högt över marken. Vi hade tur som var här innan högsäsongen börjat för det var inte så mycket folk som jag kan tänka mig att det blir under sommarsäsongen. Nu var det mest en massa asiater och Amish light som njöt av grönskan och utsikten.

Naturen är inkorporerad i trädbroarna

Själva turen tar inte så lång tid att gå, men är väl värd ett besök för den som kommer till Vancouver. Dessutom finns det en gigantisk giftshop och två restauranter för den som gillar sånt.

Linda poserar framför väderstationen

Efter några timmar i den svala skogen och en misstänkt köttlik vegburgare så fattade vi beslutet att lämna skogshuggarlandet för att bege oss till USA. Från Vancouver till gränsen är det inte lång väg att köra och efter en dust med Homeland Security så befann oss vi i de frias land.

Utsikt från vägen på halvön; Färjeläget vid Clinton, WA

Efter att ha passerat gränsen to vi tog oss kvickt ut till kusten, eftersom vi bara hade några timmars dagsljus kvar. Vi hade siktat in oss på en ganska stor halvö strax norr om Seattle. Vi var tvungna att bo nära Starbucks-, Boeing och Microsoftstaden eftersom vår hyrbil skulle bytas mot en annan dagen därpå. I det lilla fiskeläget Coupeville hittade vi ett hotell där vi spenderade natten. Hela halvön känns som ett hett turistmål när säsong råder. Det är fullt av restauranger, h/motell och krimskramsbutiker. Men givetvis är det inte detta trams som lockar turisterna utan den vackra naturen. Nu hade vi tur dock, som reste strax innan vägarna igenkorkas av de gigantiska husbilarna med SUV-bilar på släp. (Detta är alltså sant. Vi såg några av dessa monster som drog biljollar av en storlek som skulle få vilken miljöpartist som helst att koka av ilska).

Utsikt från båten

Dagen efteråt tog vi oss ytterligare söderut till en bilfärja som tog oss till "fastlandet". Tyvärr så var vi rätt sent ute vilket innebar att vi kom försent till biluthyrningen. Där lärde vi oss att det är billigare att sinka resan några minuter för att fylla på tanken än att komma in i tid med en nästan tom bensintank. Efter detta debackel så bytte vi upp oss till en minivan som bättre passade våra behov för den fortsatta resan söderut. Men först skulle vi upptäcka Seattle...

Tillbaks i Singapore

2007-05-30T10:55:00.000+08:00

Nu är jag tillbaks i Singapore igen. Jag har sett mer än ghettot i Vancouver, och det kommer att portioneras ut efter hand.

In the ghetto of Vancouver

2007-05-19T05:46:00.000+08:00

(Edit: Lade upp en bild Ni kan titta på tills jag får upp nästa del...)

Utsikt över Lions Gate Bridge, taget från Stanley Park

Familjen Fälths traditioner trogen väntade jag i det längsta med att packa mina väskor för USA-trippen. Kl 2 på natten innan avfärden kunde jag blunda en kort stund innan det var dags att gå upp igen. Mitt flyg till Vancouver lyfte redan kl 7 på söndagmorgonen så jag behövde gå upp jättetidigt för att hinna checka in. Detta visade sig dock vara ett lyckat drag, för jag sov stora delar av färden över, och lyckades nästan helt undvika jetlag. Flygturerna tog ungefär 6+8+1 timmar vardera med totalt cirka 5 timmars väntan mellan dem. Jag mellanlandade i Tokyo och Seattle innan jag kunde ta ett litet propellerplan till Vancouver, B.C. en stad som jag hade stora förväntningar på. Det roligaste med Seattles flygplats var att jag var tvungen att gå igenom tullen för att ta flyget till Kanada, så hade jag inte haft automatiskt visum hade jag blivit nekad tillträde till planet, även om jag aldrig skulle ha tänkt mig besöka "the land of the free".

Mitt första intryck av Vancouver började i dur men ändrade snabbt till moll. Vancouver är ytterligare en mytomspunnen plats bland skateboardåkare och av alla bilder jag sett och av alla kommentarer jag hört så hade jag en inre bild av Vancouver som en riktigt fin stad. Dessutom har jag nästan bara positiva erfarenheter av Kanadensare (inte kanoterna) så jag hade sett fram mot att få se denna stad. Efter att ha passerat passkontrollen med de snyggaste kontrollanterna jag någonsin sett så hoppade jag in i taxin till hotellet. Vancouver ligger väldigt vackert vid vattnet, omgivet av höga, snötäckta berg så utsikten över stan bådade verkligen gott. Tyvärr så ändrades bilden gradvis till mörker. Första stadsdelen var en rik villaförort och färden fortsatte sedan in mot centrum. Första affärsdistriktet var en massa affärer som troligtvis riktade in sig mot villaägarna och det såg trevligt och fint ut. Efter detta kom taxin in i själva centrum, med en massa betong och sten som en typisk modern storstad. Centrumarkitekturen var dock inte så fin som jag hade väntat mig, med ett fåtal undantag. Dessutom hade de byggt en mass höga, fula bostadshus intill centrum, som alla såg likadana ut. Helt klart en arkitekturmiss. När vi passerat centrum svängde vi in på den långa gatan där mitt hotell låg. Här gick färden ned till misär på bara några kvarter. När jag bokade hotellet så såg det fint ut och låg nära centrum, så jag hade inga misstankar om hur dåligt det kunde vara, men när jag åkte nedför gatan insåg jag fort att det låg mitt i ett ghetto - ett av de värsta man kan tänka sig, dessutom. Jag har aldrig sett så många hemlösa och trasiga människor på ett och samma ställe. Gatan var full av alkoholister, knarkare och mentalt trasiga människor som alla försökte komma in på ett av de få härbärgen som låg längs gatan. Mitt i detta område låg mitt hotell... Eftersom jag inte skulle träffa Linda, Jonas och Andon förrän nästa dag så var min originalplan att slänga in grejerna på hotellet och ta mig ned downtown, hinka i mig starbuckskaffe och se vad stan hade att erbjuda. Anledningen var att jag ville komma in i rätt dygnsrytm och inte somna för tidigt. Men när jag stod däruppe i min hotellborg och skådade ned över gatan där prostituerade och knarkare irrade fram-och-tillbaks så tappade jag all lust att gå ut utanför dörrarna. Istället tog jag mig en lur, trots allt, och vaknade runt sexsnåret med ett jäkla hål i magen. Nu var jag helt enkelt tvungen att ta mig ut, bara för att finna någonstans att äta, annars skulle natten bli olidlig... Som tur var fanns det en vietnamesisk restaurant rakt över gatan där jag beställde take-away som jag åt med god aptit framför teven med alla, typ 100 kanaler. Trots min eftermiddagslur så hade jag inga som helst problem att somna redan klockan 9 och jag vaknade upp kl 7 på måndagmorgonen redo att möta mina reskamrater vars kryssningsfartyg redan hade ankrat i hamnen.

Livstecken fra professor Drövel

2007-05-19T02:35:00.000+08:00

Nu har jag precis kommit till SF efter en flerdagars roadtrip från Vancouver i Canada. Det var fantastisk natur längs vägen. Mer detaljer kommer senare, men kortfattat om städerna längs vägen:
Vancouver - Besvikelse
Seattle - Positiv överraskning
Portland - Bumtown USA

The American Dream

2007-05-13T00:15:00.000+08:00

Om några timmar sitter jag på flyget till Vancouver. Efter en dubbelstuds i Tokyo och Seattle landar jag i vackra (?) British Columbia. Jag har inte orkat räkna ut hur många timmar jag skall spendera på planet, men jag landar samma dag, bara några timmar senare. Jag flyger dock över datumgränsen så jag tjänar ju in en dag där... Skall bli spännande att flyga över Stilla havet, även om jag gissar att det inte är så upphetsande att se från 10000 m. Tyvärr så vänder jag ju tillbaks två veckor senare så jag kan fortfarande inte hävda att jag rest runt jorden. Ett litet, jäkla, band mellan USA's öst och västkust kvar.

Det här var ett tråkigt inlägg, men jag hoppas kunna bli roligare borta i frihetens land. Har jag tur träffar jag en producent som kan göra mig till stjärna på American Idol, eller liknande, så att jag aldrig mer behöver använda hjärnan... The American Dream, here I come!

The Beast is BACK!

2007-04-28T22:07:00.000+08:00

En poser med sin nya skateboard, komplett med pinsam brist på slitage.

I förberedelserna för Amerikas betongparker inhandlades idag ett styck komplett skateboard. Valet föll på en Chad Tim Tim, Elementbräda, Independenttruckar och :-s 54 mm BAM-hjul (det trycket skall filas bort omedelbart). Skatebutiken såg precis ut som en skatebutik skall göra. Rätt trång och sliten, men full av prylar, foton och affischer. Butiken har tydligen funnits sedan 1989 och har hela tiden drivits av samma ägare. Kvinnan som servade mig var en nykomling, dock. Hon har bara varit där sedan 1992... Det var riktigt kul att prata med en medelålders kvinna som hade järnkoll på allt inom skateboard. :-D

Men det bästa med butiken... De har en egen liten streetyta utanför. Den är inte stor och prylarna är inte tip-top, men lite halvramper, bänkar, rör och banks bara fem meter från en skatebutik är perfekt. Ytan var full med kids i alla kulörer och skicklighetsgrader. Butiken gör sig en rejäl förtjänst på att sälja dricka, noterade jag, då det var en ideligt springande till kylen. Jag hade inte planerat att skata idag, men kunde inte motstå chansen att testa min nya bräda.

Efter att ha rullat runt huset några varv, för att ställa in rätt hårdhet på truckarna (och tjuvtränat på basicstricken) så vågade jag mig ut på streetytan. Kidsen blev lite chockade när en lönnfet, gammal, svettig svensk började åka bland dem. För att inte ha rullat på så länge blev första gången inte så tokig. Jag körde mest flat för att få in känslan, men hela 2 boardslides lyckades jag lägga upp. Värt att notera är att jag satte fakie kickflip före vanlig och att jag aldrig varit längre från att sätta 360 flips.

Kuala Lumpur

2007-04-22T20:31:00.000+08:00

Kuala Lumpur hälsar oss välkomna

På kvällen, fredagen den 13 april hoppade jag på ett tåg som skulle ta mig till Kuala Lumpur tidigt nästa morgon. Att resa till KL har varit något som jag hela tiden velat ha gjort, men inte velat göra. Mina Malaysiska kollegor har hela tiden pratat skit om sin huvudstad och deras negativa attityd blandat med mina fördomar hade lett till en bild av KL som inte visade sig stämma.

Världens f.d. högsta hus (452 m) och världens högsta flaggstång (100 m)

Anledningen till att jag gjorde ytterligare en långhelg, direkt efter Batam-vistelsen, var att Sendhuran (Sen) skulle till KL på intervju. Han söker sig till USA för att studera en MBA och ett av universiteten (Duke) kunde inte genomföra intervjun i Singapore men hade en man i KL. Eftersom han ville ha sällskap, och vi andra ville se stan, så hängde jag och Prerit, en annan indier, på.

Cool Kontorsbyggnad med islamisk touch; Sultan Abdul Samad-byggnaden byggdes av britterna

Byggnaden användes som center för den brittiska administrationen

Klockan 7 på lördagmorgonen anländer vi till KL. Efter att ha checkat in tidigt på vårt flashiga hotell, så beger vi oss direkt till vårt första turistmål: Merdeka Square, ett område fullt med sevärdheter, som muséer, kolonialbyggnader, världens högsta flaggstång, mm. Eftersom vi anlände så tidigt fick vi vara nästan helt ensamma ett bra tag. Torget är helt klart ett måste för KL-besökaren och vår resa hade fått en bra start.

Blandad patriotism i muséet för malaysisk historia; Fredrik poserar framför några gamla stenar

Vid torget fanns ett museum över malaysisk histora. Eftersom inträdet bara var 1 ringit (2.50 kr), solen stod högt på himlen och muséet var luftkonditionerat så bestämde vi oss raskt att bilda våra själar. Muséet var intressantare än jag väntat, även om ingen av oss orkade läsa allt. Museikommentar 1: Folk har bott på Malacca-halvön sedan många tiotusen år tillbaks. Dessutom har våra föregångare i evolutionen också satt sina spår i grottor, mm. Kommentar 2: Hinduism - Buddhism - Hinduism - Islam, så har de olika dominanta religionerna sett ut genom årtusenden. Kommentar 3: Malaysia är en ung stat med ett våldsamt förflutet, och som sådan är det inte förvånande att hitta patriotism lite överallt, men efter ett tag blev det bara komiskt att läsa de pinsamma bildtexterna. Kommentar 4: Trots att muséet behandlade Malaysias historia från stenåldern fram till idag, så fanns det INGENTING att läsa om separationen med Singapore. Detta trots att Lee Kuan Yew, Singapores grundare, fanns på flertalet bilder (han var en mäktig man i Malaysia, redan innan staterna separerade). Bildkommentar 1: Pennan som användes för att signera självständighetsförklaringen var en turkos Parker-penna som ser ut som om den är köpt i Ullared. :-D. Bildkommentar 2: "Patrioterna" som hyllades, var av samma skrot-och-korn som Hamas och liknande organisationer. Tvåan nedtill, från höger, t.ex. knivhögg oprovocerat den brittiske konsuln på öppen gata. Bildkommentar 3: Jag är skeptisk till varje regim som inleder sin självständighetsförklaring med en lång trosed till en fiktiv utomjordisk härskare.

Petronas Towers i skymningsljus; Sci-Fi arkitektur

Eda och Sen; Prerit och Sen

Efter att ha ätit sjukt god indisk lunchmat och betat av en avskyvärd marknadsgata begav vi oss till Menara Kuala Lumpur, världens femte högsta mediatorn, för att beskåda KL från ovan. Trots att det är gratis, var vi aldrig uppe i Petronas Towers av tre anledningar: 1. Man måste åka dit kl 8 på morgonen och köa för att få biljetter. 2. Utsikten från mediatornet sägs vara bättre, eftersom man får åka högre upp. 3. Petronas Towers stänger innan skymningen. Nu hade vi dock lite otur denna kväll, då ett bröllopssällskap hade hyrt hela tornet för sin fest (undrar vad det kalaset kostade), så vi fick bara vara där till halv 8, innan det blivit helt mörkt.

Solnedgång över KL; Köpcentrum i China Town

Efter tornet begav vi oss till China Town för att äta middag och se Petaling Street, den värsta gatumarknad jag någonsin varit på. Hur denna gata kan omnämnas i alla turistbroschyrer är för mig ett mysterium.

Sen gör sig redo för intervjun; Gudinna från hinduiskt tempel

Söndag var Sens stora dag, åtminstone på förmiddagen. När han var på intervjun gick jag och Prerit på en fruktlös shoppingtur i några gigantiska varuhus.

Minnesmonument över Malaysiskt mod, föreställandes västerländska soldater (?); Glada gossar som slapp vandra i tråkig park

Söndag eftermiddag tog vi oss till Lake Gardens, som enligt turistbroschyrerna skulle vara värt ett besök. Det var det inte. Vi tog en snabbtitt på deras nationalmonument och en skabbig örtagård innan vi hittade ett tåg som tog oss runt hela parken så att vi slapp gå i den tryckande hettan. Parken har en del sevärdheter som ett planetarium, en fågelpark, ett hjorthägn och en orkidé-park, men inget av detta lockade oss, så vi hoppade in i en taxi och åkte tillbaks till stan för lunch.

Taxibilarna var, för övrigt, det bästa och billigaste sättet att ta sig runt i KL. Det finns två (!) olika tunnelbanesystem, men de är mer lämpade för att färdas till utkanten av stan än att röra sig mellan turistfällorna. Enligt lag skall taxichaufförerna alltid köra på taxameter, men när turisterna knackar på rutan så tar de nästan alltid chansen att tjäna en extra hacka. Vi lärde oss snabbt, den dyra vägen, hur chaffisarna skulle hanteras. Först, låt aldrig vit man (Fredrik) förhandla priset med chauffören. Det är bättre att sätta en ettrig tamil (Sen) på den saken. Sedan är det alltid bra att veta ungefär vad taxameterkostnaden är för olika avstånd. Detta testas enkelt genom att föreslå ett löjligt lågt pris, då chaufförerna omedelbart byter från fast pris till taxameter. Till sist, om du föreslår ett pris och chauffören omedelbart accepterar så vet du att du kommer betala för mycket. Nu gör det inte så mycket, eftersom resorna är så billiga ändå, även om du skulle råka betala dubbelt.

Batu Cave, det vackra grottemplet med den beryktade trappan

Sista dagen i KL ville jag åka och se en av de mest kända sevärdheterna - Batu Caves. Sendhuran, som bott några år i KL, skulle åka och hälsa på några gamla vänner och Prerit åkte tillbaks till Singapore tidigare, så jag fick besöka grottorna själv.

Entrén; Ett av de många småtemplen

Jag hade rätt ont om tid för att besöka grottorna, eftersom vi skulle checka ut från hotellet klockan 2, så jag skippade lokaltrafiken och tog en taxi ut. Troligtvis gav jag chaffisen ALLDELES för mycket, för han erbjöd sig att vänta och köra mig tillbaks igen, detta trots att jag planerade vara i grottorna över två timmar. Men sett med svenska mått var taxiresan inte särskilt dyr. Två halvtimmesresor till Kuala Lumpurs utkanter gick på 150 kronor, sammanlagt.

En riktigt maffig grotta med små tempel lite överallt

Batu Caves är en samling med grottor som sedan länge adopterats av hinduerna. Speciellt den stora grottan är fullsmockad med olika tempel.

Hinduiska tempel är alltid roliga att studera; Gallret som skyddar besökarna från fallande stenar har fått sig några törnar...

Grottan är rejält fascinerande med alla sina stalagtiter som hotfullt hänger över besökarnas huvuden. På ett ställe i grottan har de satt upp ett galler för att skydda besökarna från fallande sten, och av gallrets utseende att döma, är detta inte ovanligt.

De berömda aporna i grottan var inte så påträngande som ryktet gjort gällande

Förutom själva grottan är platsen känd för tre saker: den långa, branta trappan upp, templen och de många makaker som håller till här.

Bara en kaxig liten makak vågade mucka med mig

Jag hade hört att aporna skulle vara rejält nyfikna och aggressiva i sin jakt på mat. Detta är en sanning med modifikation. Generellt är de mycket orädda, men kommer sällan riktigt nära. De verkade mest strunta i alla människor som vandrade omkring bland dem. Så fort någon visade sig ha något ätbart ändrades dock situationen. Jag hade med mig en banan som jag gav till en liten tanig apa strax innan jag började gå mot utgången. När aporna insåg att jag hade givit bort en läckerhet följde de efter mig en bra stund, ifall jag skulle få för mig att bort lite mer.

Blandade figurer nedanför trappan.

Jag inser att jag är en total idiot när det gäller Hinduism. Jag har svårt att skilja på t.o.m. de "stora" gudarna, men här i tempelområdet insåg jag att min ignorans i denna urgamla religion är enorm. Dags att läsa på lite, Eda!

Färsk kokosnötsdryck; Inte ens mina indiska vänner visste vad fasen den här figuren skulle föreställa

Batu Caves var helt klart den bästa sevärdheten i KL och alla som reser hit, måste ta sig ut till grottorna. Enda besvikelsen med dem var trappan upp. ALLA hade förvarnat mig om de många och höga trappstegen upp till den stora grottan, och jag hade mentalt förberett mig på en smärre bergsbestigning. När jag väl tog de 280 stegen upp så skrattade jag åt alla dessa historier, för även om det var lite svettigt så var trappan inte värd all denna hysteri.

Berg-o-dalbana inomhus; Sovkupén jag delade med en hop turister från Bangalore

Efter att ha checkat ut hade jag och Sen ett antal timmar att spendera innan hemfärden. Några av dessa spenderades i en nöjespark. Parken, som inte är liten, ligger inuti ett gigantiskt köpcentrum, Times Square, och har flera större åkattraktioner. Efter att ha betalat inträdet är alla åkturer gratis, och eftersom vi var nästan helt ensamma hann vi med att prova allt. Favoriten var den långa och snabba berg-och-dalbanan (2 loopar!) som jag åkte två gånger. Cool! Efter denna adrenalininjektion begav vi oss till Chinatown för en sista middag innan vi bordade tåget som skulle ta oss hem till civilisationen igen.

Fredrik i slips

2007-04-22T17:48:00.000+08:00

Jag var på flashig välgörenhetsmiddag i fredags, så över ett år efter min ankomst till Singapore hann passera innan jag fick anledning att dra på mig finkläderna (inget bildbevis på detta, dock). Pengarna för middagen skall gå till en fristad för utrotningshotade djur. Organisationen som har tagit sig an detta project heter ACRES, en lokal aktivistgrupp som har åstadkommit massor, trots en mycket begränsad budget. Jag är imponerad av dessa unga människor, samt tycker att de har en väldigt sund syn på relationen människa-djur, så jag har hjälpt dem litegrann på fritiden, samt donerat en del pengar.

Anledningen till att en liten, av staten osponsrad, organisation tagit på sig ansvaret att bygga in fristad för utrotningshotade djur är att Singapore är ett nav i den illegala smugglingen av utrotningshotade djur. Detta är ett väl känt faktum, men den singaporianska staten gör lite att stoppa det. Det finns en enhet för att bekämpa detta brott, men den är gravt underbemannad och saknar resurser att sköta sitt jobb. Ett fåtal män har alla hamnar och flygplatser, samt broarna till Malaysia på sitt ansvarsområde. Denna grupp, som inte ens har burar att transportera ev. funna smugglade djur, jobbar dessutom bara kontorstid, vilket innebär att smugglare är så gott som 100% säkra så länge de smugglar utanför dessa tider. Som om inte det vore nog, när väl ett smugglat djur har beslagtagits så har polisen ingenstans att placera dem. Polisen har kontakter med Singapore Zoo och Nattsafarit, men dessa är på inget sätt tvungna att ta hand om de djur som hittas, utan tar bara hand om "coola" och sällsynta djur som man kan visa upp för ytterligare några dollar. Inget snack om att återföra djuren till sin naturliga hemvist här inte... Det är pga av detta som ACRES tagit beslutet att ta sig an ett monsterprojekt och bygga en fristad för djuren, där djurens väl står i centrum, inte pengarna de kan generera från besökare. Dessutom skall fristaden så långt det är möjligt användas som en mellanstation, där målsättningen alltid är att återföra djuren till sin naturliga hemvist. ACRES har på bara ett halvår lyckats samla in hälften av pengarna ($1 mille) som behövs för att bygga fristaden, tack vare intensivt kampanjarbete och aktiviteter som denna välgörenhetsmiddag.

Middagen var rejält flashig, med kändisar och en minister (rövslick :-D). Under kvällen så varvades en sjurätters middag, helt vegetarisk förstås, med olika framträdande och aktiviteter. Vi fick genomlida falsksång och konstigt drama, njuta av magdans, samt Vivaldi från en stråkkvartett och gitarrmusik från ett coolt indiskt far-son band (sonen var bara 13 år gammal och hade ett jättesmil hela tiden). Dessutom hölls det auktion för att dra in mer pengar. Olika konstnärer och fotografer hade donerat sina alster som gästerna bjöd på. En signerad t-shirt gick för 350 dollar, men det var nog mest för att kändisen som signerat var den som auktionerade ut den. Det enda tråkiga med middagen var att det aldrig fanns tid att prata med de som satt vid bordet, speciellt hon den granna som satt mittemot...

(Jag har inte hunnit fixa med bilderna från Kuala Lumpur ännu, men det kommer snart. Hav tålamod!)

Batampåsk

2007-04-13T13:18:00.000+08:00

Bala och Sen, indier med resfeber; Kapten Fredrik

Tidigt, tidigt på långfredagen tog en mycket trött Fredrik taxin till Tanah Mera färjeterminal på andra sidan av Singapore. På färjeterminalen mötte jag resten av gänget som skulle fira påsken tillsammans på Batam, en av grannöarna till Singapore. Bintan och Batam är ungefär lika stora som Singapore och ligger bara någon timmes färjefärd från metropolen. Trots närheten till Singpore och Malaysia tillhör öarna Indonesien. Öarna är mycket populära resmål för stadströtta singaporianer, då de erbjuder sandstränder, überbekväma turistkomplex, ändlösa golfbanor och betydligt bättre väder än hemlandet. Som turist från Singapore slussas man in i komplexen utan någon egentlig kontakt med lokalbefolkningen. I denna skyddade verkstad behöver man inte oroa sig för konstiga språk och underliga valutor. Här pratar all personal engelska och alla räkningar betalas med singaporedollar (lika dyrt, eller dyrare än Sg, dock).

Vi kolliderade närapå med ett fraktfartyg från Hong Kong; Inloppet till en av Batams hamnar

Den "charmiga" hotellbyggnaden hade en exteriör och interiör som andades svunnen tid; Bungalows

Sällskapet som for till Batam bestod mestadels av grönsaksätande människor boende i Singapore. Jag delade rum med Sen och Bala, som jag kände sedan tidigare. Bägge är mycket trevliga, men tyvärr så skall Sen flytta till USA för att studera.

Utsikt från vårt hotellrum

Av de andra resenärerna kände jag ytterligare 4 personer: paren Fang-Qi/Song Mao och Rachel/Kau Wee. Utöver dessa följde Darius, Jeffrey och Ee-lin med. Tillsammans spenderade vi dagarna på stranden eller i vattnet och kvällarna i det största av våra rum där vi spelade kort och andra spel. Hotellet var, för övrigt, förvånansvärt tomt. Trots att det var en officiell långhelg i Singapore, så var det långt ifrån fullsatt, vilket gav lite The Shining-vibbar i 70-talskorridorerna. Vi kan inte klaga, dock, för vi fick ju desto mer service och slapp köa för strandaktiviteterna.

Hotellets egen strand där vi spelade beachvolleyboll

Rachel ville inte spela utan stod bredvid och såg ut som en filmstjärna i sina stora solglasögon.

Bala lärde sig fort; Jag, Sen och Kau Wee strax innan en vådlig bananbåtstur

En av vattenaktiviteterna var bananbåten. Det var halvkul, men jag smällde i min gamla revbensskada när jag for i vattnet så jag hade ont i sidan resten av vistelsen på ön.

Jeffrey, Darius, Ee-lin, Fang-Qi och Song Mao; Samma personer fast spegelvända

Sista dan var rik på aktiviteter. Efter frukost tog vi en kajaktur. Tyvärr fick vi inte lämna lagunen så jag gled mest omkring tittade på krabbor och lungfiskar som höll till på pirens sidor. Efter detta separerades vi i två grupper. Jag, Jeffrey och Darius drog till sjöss för att snorkla vid en liten ö några minuters färd ut. De andra betalade en halv förmögenhet på hotellets spa. Snorklingen var mycket bättre än jag väntat mig. Tack vare min dykerfarenhet kunde jag hitta en massa coola nakensnäckor och fiskar. De andra snorklade med flytväst och kunde inte dyka ned till sevärdheterna så de var inte lika imponerade.

Kajaker; Eskimåer

Till sist var det dock dags att lämna lugnet och bege sig tillbaks till Singapore. Redan på färjeterminalen bröts förtrollningen när vi fick köa med hundratals andra för att ta bussen hem.

Zombie

2007-03-13T19:47:00.000+08:00

Röda flaggor från IKEA vajar över nejden

Det händer inte mycket nu... Jag har gått in i artikelkoma eftersom jag måste skicka in lite artiklar innan månaden är slut. Artikelkoma kan liknas vid tentaångest, ett tillstånd där de flesta tankarna går till jobbet/skolan. Koncentrationssvaga människor som jag behöver gå in i detta robottillstånd för att överhuvudtaget kunna prestera något vettigt. Bilderna den här gången illusterar sålunda vad jag sett av Singapore på sistone (tagna genom köksfönstret).

Lite tvätt på tork

Nu är det dock inte så illa som det låter. För det första regnar det fortfarande varje dag så utomhusaktiviteter är att glömma. För det andra så går artikelskrivandet bra. Jag har upptäckt att nästan alla andra forskare inom mitt område suger, så nu behöver jag "bara" skriva bättre artiklar än de.

Da-Da-Da-Dayang! Säsongens första dyk.

2007-03-04T23:13:00.000+08:00

Resedeltagarna fylllde bara 1 buss den här gången.

I monsunens dödsryckningar tog dykklubben på NTU risken att anordna en resa till Dayang. Risken fanns att resan skulle ställas in ifall monsunen skulle trilskas, men en vecka innan resan nås vi av det lugnande beskedet:
"Vind och vågor minimala STOP Kom hit STOP".

Jag känner flera som är med i NTU divers, så när jag anmälde mig tog jag för givet att de inte skulle försitta chansen till årets första dyk. Det visade sig dock att de flesta av dem INTE skulle åka av olika anledningar, vilket var lite tråkigt. Som tur var hade jag övertalat min dykkompis Shin, från Baliresan, att hänga med. Det brukar inte vara svårt att träffa nya människor på dykresor, och denna resa var inte undantaget, men det var kul att ha med en bra kompis på resan.

Fina madrasser i vår sovsal. Vi var bara 5 personer i ett rum för 10!

En av anledningarna till att man så lätt träffar nytt folk på dykresor är att man oftast dyker i samma lilla grupp (5-8 personer + Divemaster/guide) hela tiden. Det finns flera anledningar till detta. Kortfattat:

Ungefär samma kunskapsnivå hos dykarna ger DM möjlighet att anpassa dyken så att de passar alla.
Små grupper är att föredra av säkerhetsynpunkt då DM inte behöver hålla koll på alltför många dykare. Dessutom, en mindre grupp grumlar inte upp lika mycket och är tystare, vilket ger större chans till nya och spännande upplevelser.
För oss dykare i gruppen ökar säkerheten när man dyker flera gånger med samma personer. Man lär sig känna igen de andra under vattnet, samt lär sig vilka som är en potentiella säkerhetsrisker (inga, den här gången).

Ben och Hassan, musiker som skriver reklamjinglar. Bl.a. McDonalds har anlitat deras tjänster.

Enrico, Shin och Eda

I 6 dyk av 8 bestod vår grupp av 5 personer: Hassan från Belgien, Ben från Australien, Fredrik från Bankeryd, Shin från Singapore och DM Enrico från Filippinerna. Tyvärr var det bara jag och Shin i detta gäng som kunde stanna kvar hela söndagen vilket innebar att Shin och jag fick hoppa in i en större (blä) grupp med nybörjardykare. Vi upptäckte tidigt att dessa nya dykare var konstant omgivna av en sandstorm pga. dålig avvägning, så vi höll oss ganska mycket för oss själva i utkanten av gruppen för att få god sikt.

Killen i svart, till höger, ligger rätt i vattnet. Snubben i mitten är alldeles för tung och måste simma "uppåt" för att inte sjunka ned på bottnen, och skapar en sandstorm varje gång hans fenor slickar bottnen.

Dykmässigt så var denna resa en höjdare med fler riktigt bra dyk och inga riktigt dåliga. Jag hade köpt mig en s.k. rashguard att bära under dykvästen, istället för min tjocka shorty. Fördelen med detta är smidigheten samt att man knappt behöver ha några vikter överhuvudtaget. Nackdelen är att rashguarden är väldigt tunn, så ifall vattnet är kallt fryser man fort. Jag var lite skraj för att frysa under dyken, men förutom det första dyket där jag låg på gränsen så hade jag inga problem att hålla temperaturen. Vattentemperaturen låg konstant på 27-28 grader.

Shin letar efter smådjur, som t.ex. nakensnäckor

Denna resa bjöd dessutom på en av de coolaste dykupplevelserna någonsin. I slutet av ett annars ordinärt dyk stötte vi ihop med en stor grupp tioarmade bläckfiskar. Normalt är dessa djur enstöringar som skyr människor, men här fann vi 15 stycken tätt samlade över en korallbädd på relativt grunt vatten (5 m). De höll på att lägga ägg samt bevaka dem mot rovdjur. Normalt brukar bläckfiskar fly när man kommer nära, men inte dessa! De hade lagt ägg på korallerna och bevakade dem i samlad trupp. Jag fick intrycket att de inte såg oss som ett hot, för de visade ingen aggression, utan verkade mest nyfikna. Vi kunde ligga inom en armlängds avstånd från dem utan att avlägsnade sig. Efter att blivit kompis med en av dem (ja, det finns intelligens i de ögonen) så provade jag att hålla ut handen. Polaren Pär simmade då försiktigt fram och sträckte fram tentaklerna som för att hälsa. Pär var bara några cm från att röra vid mina fingrar, så otroligt coolt! När polaren inte kom hela vägen fram försökte jag "prata bläckfisk" genom att låta handen imitera tentakelrörelser. Ett kort tag var Pär fascinerad och gjorde lite tentakelrörelser tillbaks, men jag måste ha haft en hemsk dialekt för han tröttnade efter en stund. Vi, tiotalet dykare, tillbringade säkert 10 minuter bland bläckfiskarna. De simmade ut och in bland oss som om vi alla tillhörde samma grupp. Jag är mållös! Detta är något som jag definitivt vill uppleva igen.

Några av mina nya, coola vänner. Pär är brun vid detta tillfälle. Tack för en oförglömlig upplevelse!

Jag har lagt upp ett galleri med över 100 bilder på webben ifall Ni vill se mer bilder.

Dayangtrailer

2007-02-28T00:24:00.000+08:00

En monsunduschad Eda väntar på avfärd

Vädret var uselt i Singapore när bussfärden till Dayang startade. Skulle monsunen ställa till det för de tappra dykarna genom en sista dödsryckning? De var ju trots allt säsongens första gäster till denna Malajsiska paradisö.

Paradiset låg kvar

Några mil norr om Singapore slutade regnet och inte en droppe föll under hela helgen. Sol, däremot, blev det mycket av.

Barracudor glider förbi mig på riktigt nära håll

8 dyk som alla var riktigt bra blev summan av denna resa.

Mer bilder och mer berättelser från resan följer inom kort.

Kinesiskt nyår

2007-02-21T22:25:00.000+08:00

Varför så tyst, Eda?

Det har inte hänt så mycket på sistone, därav tystnaden på bloggen. I helgen var det iaf kinesiskt nyår. Tyvärr var vädret uselt så jag har inte tagit några foton. Men, förutom templen har det inte varit så mycket att fota. Kinesiskt nyår är mer likt vår jul än vårt nyår - man tillbringar den med familjen med fokus på att äta. På själva nyårsafton som inföll en lördag var jag ute med två indier, Pre och Sen (PreSens... Hö hö hö). Själva färden in till stan var väldigt annorlunda jämfört med en vanlig lördag. Det första som märks är att nästan alla kineser är borta, med den positiva effekt att man får sitta på både buss och MRT.
Vid Boon Lay, min pendelstation, förflyttades jag raskt till Calcutta, för här svärmade tusentals indiska arbetare i brist på andra fritidsaktiviteter. Så fort jag passerat grindarna till tåget förflyttades jag raskt till Kuala Lumpur, för helt plötsligt var indierna som bortblåsta och perrongen full av malayer. Malayerna, till skillnad från Malaysierna, gillar att festa på stan och de tog givetvis chansen till lite fest.

Första anhalten på vårt nyårsfirande var ... egyptisk mat. Kinesiska restauranger denna kväll är antingen stängda, fullsatta eller svindyra, så vi tog det säkra före det osäkra och åt en niorätters (!!) på mitt favoritarabhak på Arab street.

Eftersom kvällen var ung och vi inte hade några vidare planer bestämde vi oss för att gå på bio. Vi hamnade på en spoof-movie som hette "Epic adventure" el. liknande. Värre skit har jag sällan skådat. Dessutom var det nog den kortaste film jag någonsin sett på bio, bara 75 minuter lång. Kasst!

Den korta filmen gjorde att vi FORTFARANDE inte kände oss mogna att gå hem. Efter lite övertalande lyckas Sen och jag övertyga Pre om att han behövde en drink på Loof, en bar på en takterrass. Stället var ganska tomt, men klientelet (och personalen) var trevliga att se på så jag ville stanna. Nu var det istället jag som fick övertygas om att vi skulle ta en drink på ett annat ställe ... 70 våningar upp. Detta var första gången jag var på detta uteställe och jag lär väl inte bli en stammis här, men det var kul att ha sett. Surt bara att man betalar 20 dollar för att komma in. Sen berättade att en normal lördag så är detta ställe proppfullt, men när vi kom in så fick vi t.o.m. sittplats. Trots detta tyckte jag stället var ganska dåligt då de envisades med att spela skitmusik på för hög volym vilket omöjligjorde konversation. Vi stannade väl en timme eller så innan det var dags att gå hem. På vägen ut separeras vi tillfälligt, indierna och jag, och direkt så hoppar några lättklädda damer fram. Pga musikvolymen hörde jag inte vad de sade, men jag antog att de var mer intresserade av min plånbok än mig så jag skakade bara på huvudet vilket fick dem att snällt hoppa tillbaks upp på stolarna vid utgången.

Denna kväll kunde jag ta MRT'n hem, trots att klockan var 2 på natten. Normalt slutar den gå vid midnatt, men en speciell kväll som denna ansågs det tydligen att vi behövde mer kollektivtrafik. Inte för att jag klagar, men tåget hem var nästan helt tomt. Jag tvivlar på att det hade varit lika tomt om det hade gått samma tid en "vanlig" lördag. Något för sMRT att tänka på...